Genomträngande träffsäkerhet
Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)
Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.
Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.
Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.
Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.
Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.
Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.
Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.
I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.
Thomas Claesson
