nyaskivor.se

Godsmack ”Lighting Up The Sky” (BMG/Warner)

Sedan 1995 har Godsmack från nordöstra hörnet av USA varit sig själva trogna när det gäller all musikalisk utveckling och uppfinningsrikedom. I grund och botten kan de hänföras till hårdrock. Dessutom finns en lätt grunge samt alternativa och moderna metalfragment vilket gör amerikanarnas musikstil specifik.

Den breda repertoaren är inte nödvändigtvis anpassad för den traditionella rockaren. Snarare får de moderna och självutnämnda mer avancerade rockarna sitt lystmäte tillgodosett. Bandet med sin förbehållslösa närhet till folket har ju alltjämt mycket potential, vilket också bör kunna fascinera de som står utanför den allra snävaste cirkeln.

Oss emellan så är den utdragna reverseringen som inleder You And I en tilldragelse som kan ta vägen vart som helst. Dess bättre utvecklar det sig till ett massivt rocknummer med knastriga gitarriff och lössläppt sång som med eftertryck tillkännager att Godsmack definitivt kommer att gå ut på deras egna villkor.

Den andra singeln som släpptes var den tillrättalagda Surrender som erbjuder allt man kan förvänta sig av Godsmack. Med uppbyggande hårdrocksgitarrer som strävar mot en hängiven refräng så kan ju ingenting gå fel. Lägg därtill en lyrik som bearbetar känslostormar och publikhaven på världens arenor lär komma i gungning med allsången högt klingande i skyn.

Till de som vill tända ljuset på mobiltelefonen och pendla med armen en stund så framträder den avslöjande balladen Truth som det perfekta alternativet. Den ambienta vågen av orkesterstrofer och pianobroderier i följe med den dramatiska lyriken som beskriver ett förhållande i splittring blir till en övertygande gestaltning full av lidelse.

Om du i stället är ute efter ursinniga rockdräpare så står Hell’s Not Dead och Soul On Fire i skuggorna och lurar. Båda titlarna som synes självförklarande och dessutom i besittning av ilskna gitarrer med retrodoft som ger det typiska Godsmacksoundet. Rakryggat och förutsättningslöst levererat med temperament och slagkraft.

Avslutande titelspåret visar upp en fogligare sida vilket lämnar lyssnaren att inse hur moget bandet har blivit. Här är den aggressiva tonen åsidosatt till fördel för sublimitet och eftertänksamhet. Säkert och troget, men fyllt av återblickar och tillkortakommanden lotsas sången vidare mot det upphöjda slutet som med beslutsamhet bryter igenom livets vedermödor.

Elva låtar för att lysa upp himlen. Elva sidor i en självbiografisk dagbok där sångaren återger den resa som han har varit huvudpersonen i. Tillfredsställelse och nostalgi i en bitterljuv känslomässig virvelvind av det slag som krävs för att fullborda den metaforiska historien.

Thomas Claesson

Delain ”Dark Waters” (Napalm/Border)

Ryktet om de nederländska symfoniska metalpionjärerna Delains död är betydligt överdrivet. Grundaren och eldsjälen Martijn Westerholt har nämligen ombesörjt att en ny line-up reser sig ur askan och inget fan lär bli besviken över den nya konstellationen. Två f.d. originalmedlemmar samt den nya basisten Ludovico Cioffi och sångerskan Diana Leah ombesörjer att vägen framåt är säkerställd med både förtrogenhet och stimulans.

Det var förstås inte att förvänta sig att Delain skulle låta fundamentalt annorlunda med den nya besättningen för Westerholts göromål är ju trots allt att förutom att vara keyboardist även att skriva låtarna. Så det vinnande konceptet fortskrider oförtrutet med hemtama orkesterarrangemang förstärkta med moderna nyanser som smälter samman perfekt med den nya vokalistens sköna stämma. Reinkarnationen är utan omsvep befäst sprudlande av nytänd energi.

Hideaway Paradise slår upp portarna på ett karakteristiskt sätt för Delain. Keyboardstrofer med medryckande refränger kombineras med metalfärgade strängar i en strävan att uppnå en accepterad balans. Den här gången blev det lite för spralligt med insyltade popinfluenser som går i bräschen.

När The Quest And The Curse släpps loss med stampande riff och lagom anpassade growls förstärks det bombastiska soundet. Diana svävar fram som den utvalda sångfågeln hon är högt över den kompakta ljudmassan. Stäm-och körsången förstärker helhetsintrycket som bärs fram av den dramatiska orkestreringens framfart.

Att Diana Leah bördig från Transsylvanien har bra bett i rösten framgår tydligt i Moth To A Flame. Balansen mellan komfortabel tyngd och en mjukare röst som inte skyr den ena eller andra högre tonen stäms av på ett fördelaktigt sätt. Bryggan som fälls ut över oroliga mörka vatten bär slutligen upp den storstilade slutklämmen.

Huvudnumret är personifierat av Invictus som i sig själv är en fullmatad rockopera. Det körledda dramat backas upp av dels Marko Hietala (f.d. Nightwish) som för många är ett kärt återseende samt Paolo Ribaldini (Seraphiel, Skiltron). Den framåtsträvande förseglingen där klassisk musik varvas med metal leder till ett klimax som inte lämnar någon besviken.

Som det mystiska spökskeppet ’den flygande holländaren’ seglar Stephen King-fiktiva Delain över mörka böljande vågor med medryckande melodier i sin last. Den musikaliska sofistikationen hålls samman med Dianas näktergalsliknande stämma som spänner från pop via film-och dataspelsmusik till explosiva inslag av blixtrande metal. Tydligen har jag accepterat inslagen med pop för det kan väl ändå inte vara så att jag har blivit drabbad av den fruktade mellofebern?

Thomas Claesson

Riverside ”ID.Entity” (Inside Out)

Sökandet efter den egna identiteten verkar vara en av drivkrafterna bakom det polska progrockcitadellets nya opus. På ID.Entity visar sig Riverside som angelägna observatörer och reserverade kritiker av aktuella frågor. Den tidigare så melankoliska framtoningen är satt i bakgrunden med förbehåll till en ljudbädd av lättsammare och mer detaljerade utsvävningar.

Frontmannen Mariusz Duda har med sin kvartett från Warszawa åstadkommit ett nytt uppsluppet sound främst färgat av inspiration från 80-talet. Skimrande syntar med moderna komponenter ger en unik aura som glimmar ikapp med distorderade gitarrer. I följe med mellotron – och orgelljud blir konsekvensen en helt igenom givande och obesudlad mixtur.

Friend or Foe? öppnar upp inramningen föredömligt. Ut strömmar orientaliskt progressiva mönster sammanvävda med synthmangling som kan få den mest tålmodiga att börja fäkta med benen. Det spelar ingen roll att Depeche Mode-vibbarna svärmar som bin, så länge metronomen är korrekt inställd och tangenterna faller ner på rätt plats. Det blir följaktligen väldigt elegant konstruerat och dessutom intellektuellt lekfullt.

Big Tech Brother fångar dagens tidsanda med den utstuderade lyriken där de moraliska aspekterna översköljs av cynism och kritik från den moderna digitala tidsåldern. Uppbackat av vågade unisona passager arbetar den sig metodiskt in i en signifikant malström bestående av påverkan som kräver mycket mod och styrka för att ta sig ur.

Albumets mittpunkt tillhör den omfångsrika The Place Where I Belong som inleds med en bedårande akustisk gitarr och Dudas änglalika röst i ren Pink Floyd-anda. Låten går igenom många skiftningar och omsider introducerar basen med sin höga puls hammondorgeln som skulle få självaste Don Airey att känna igen sig själv. Med den överväldigande atmosfären och den djupa textinnebörden ger sig stycket själv rättvisa genom att sträcka ut i över 13 minuter.

Den självmedvetna Self-Aware avslutar konceptalbumet på ett förtroendeingivande sätt. Alla Riversides styrkor och särskilt de melodiösa framhålls här på ett positivt sätt. Med glimten i ögat förmedlas en experimentlusta som ger införstått hopp om framtiden. Vad skall man annars tro när den kickar igång till rock n’ roll-toner för att övergå till en reggea-sektion och sedan klinga ut och lämna lyssnaren förtröstansfull bara så där helt apropå?

ID.Entity är ljus, hoppfull och obestridligt ett av de mest sammanhängande och mogna album som har presterats från bandet så här långt. Riverside är uppsluppna och virtuosa och det är beundransvärt att de nu är inne på sitt tredje decennium i den allra finaste progressiva salongen. Medlemmarna kan tyckas vara unga, men de är i högsta grad mogna som kompositörer och utövare vilket bidrar till att de med finess visar prov på musikens helande kraft.

Thomas Claesson

Katatonia ”Sky Void of Stars” (Napalm/Border)

Med mer än tre decenniers trogen tjänst är Stockholmsbördiga Katatonia en väl etablerat konstellation inom metalvärlden. Bandet har ända sen de dagar då många nuvarande metalfans lekte i sandlådan med hink och spade cirkulerat kring grundarna och de drivande krafterna: sångaren och multiinstrumentalisten Jonas Renkse och bakgrundssångaren och gitarristen Anders Nyström.

Renkse har i huvudsak skrivit låtmaterialet, men även Nyström bidrar emellanåt. Oavsett vem av dem som håller i pennan så trotsar de konsekvent gängse regler. Oöverskådliga riff flätas samman motsägelsefullt. Melodier bryter ut från stormiga rytmer och stigande tonstyrkor förvandlas till stunder av skörhet och sans.

Den ursprungliga blandningen av death – och doommetal har genom åren fått ge vika för en mer förbehållsam progressiv metal av autentisk och unik art med modfällda skildringar och ståtliga arrangemang. Som ett resultat är förväntningarna på ett nytt album alltid höga och glädjande nog vanligtvis uppfyllda.

Öppningsspåret Austerity sätter lyssnaren på prov när de komplexa riffen och det avancerade trumspelet med spännande taktförskjutningar tumlar runt med stuns. En ögonöppnare till de som har satt sig tillrätta för i takt med att låten spinner runt på repetition, desto fler hemligheter avslöjar den.

Det näst intill obemärkta hoppet till Collossal Shade kräver en kort stunds betänketid innan den får fäste. Därtill bidrar den föredömliga strukturen som är påtagligt målmedveten med sina talande stämningsförändringar. Den mäktigt framåtskridande sången med gotisk beröring kulminerar i en tilltagande utformad refräng där Renkses högtidliga röst står i rampljuset.

Opaline trippar iväg med en nästan näpen dragningskraft i sin besittning. Nedtonad i sitt ursprung, men efter hand allt mer obestridlig i sin uppfinningsrikedom. Den melankoliska Drab Moon flätar in flera lättsinnigt anspråkslösa grunddrag till en förtrollande symfoni av texturer och hoprafsade sångkrokar.

Mot slutet återfinns Atrium och No Beacon To Illuminate Our Fall vilka båda, oppositionellt albumtiteln, får anses ha stjärnglans. Den förra i grund och botten illavarslande, men föränderlig med lekfulla strängar och en hoppfull körsång som sjuder av värme. Den senare besitter en mångfald av sammanlänkade riff och flera nyanser av överdådig progressiv dynamik.

Katatonia har med Sky Void Of Stars förädlat sitt sound till nära nog perfektion. Det intuitiva låtskrivandet med den enorma mångfalden lyfter in musiken i en outforskad värld. En värld som långt bort i fjärran där mörkret tar slut andas optimism och de allra mest hårdhjärtade kommer att knäckas.

Thomas Claesson

Uriah Heep ”Chaos & Colour” (Silver Lining/Warner)

Medans många 75-åringar sitter stilla framför en sprakande brasa och funderar på vart tiden har tagit vägen, så har gitarristen och grundaren av Uriah Heep just färdigställt sitt 25:e album. Bandet som bildades redan 1969 känns för oss som lyssnar lika unga nu som då eftersom tid och rum är okända begrepp för en hårdrockare.

Alla som var nöjda med förra skivan Living The Dream (2018) har ingenting att frukta här heller. Chaos & Colour är en palett av kraftfulla lovsånger som balanserar mellan 70-talets stordåd och en innestående spelglädje som med eftertryck stadfäster den egna musikaliska identiteten.

Otaliga är de namnkunniga musiker som har fallit ifrån under årens lopp, men alltjämt är den bestående stommen stark och centrerad kring gitarristen Mick Box, sångaren Bernie Shaw och sångaren/keyboardisten Phil Lanzon. I följe med rytmsektionen som utgörs av Davey Rimmer på bas och Russell Gilbrook på trummor säkerställer de att hårdrocksenergin och särprägeln vidmakthålls.

De progressiva blommorna och överdådiga arrangemangen som definierade tidiga klassiker som Look At Yourself och The Magician’s Birthday är närvarande och korrekta ur olika perspektiv och när allt kommer omkring är detta ett album med kraftfulla hymner undertecknade av Boxs riff, Shaws sentimentala stämma och den tidlösa orgeln som svävar som en helig ande över hela anrättningen.

Precis som albumnamnet återspeglar så förmedlar öppningsspåret Save Me Tonight dels den frustration och hjälplöshet som har genomlidits under de senaste åren, men även förtröstan inför framtiden. Budskapet är utfört påträngande kraftfullt och ger en stabil grund att stå på inför framtida utmaningar.

Den glädjefyllda Hail The Sunrise framskrider som en religiös ceremoni och lyser upp tillvaron med sin poetiska pompa och ståt. De sublima sångharmonierna i följe med hammondorgeln är som tecken i skyn från en högre makt. Kyrkorgeln banar även väg för Age Of Changes innan det positiva tempot blommar ut i full frihet. Musikaliskt flyt och charm i perfekt symbios.

Hurricane reser sig som ett monster och alla vädrets makter släpps loss. Den rasande melodin är kallhamrad och handlingskraftig med tunga riff, solid takt och häpnadsväckande solon som avlöser varandra. Pianot porlar som en fjällbäck när den melankoliska One Nation, One Sun exponeras. Shaws känslosamma röst frigör på ett naturligt sätt emotionella känslor.

Det symfoniska melodramat som utspelar sig under den knappt 8 minuter långa You’ll Never Be Alone framstår som en modern gudagåva av episk rock. Den egendomliga känslan av att känna sig både lugn och upprymd på en och samma gång har inte upplevts sedan kultklassikern July Morning såg dagens ljus.

Till er som vill ha ytterligare progressiv glädje tar Freedom To Be Free emot med öppna armar. Det är det längsta spåret på skivan och det behövs så att Davey Rimmer ska hinna lägga ut sitt grooviga bassolo och Phil Lanzon har tillräcklig med tid till för att förtjusa oss med sitt sprudlande piano. Lägg därtill sångharmonierna, gitarren med Wah-Wah-pedalen påkopplad samt den majestätiska hammondorgeln och alla rutorna är avbockade.

Chaos & Colour besitter en aldrig sinande störtflod av stora melodier och listigt utarbetade arrangemang. En samling av äkta klassisk hårdrock där bandet vid många tillfällen tar steget genom progressivitet och över metal-linjen innan de återvänder till sin egen unika karaktär. Den kreativa erfarenheten har triumferat med ett storstilat album som bevisar att det inte på långt när är över än.

Thomas Claesson

Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)

Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?

Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.

Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.

De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.

Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.

Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.

Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.

Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.

Thomas Claesson

Iron Maiden ”Senjutsu” (Parlophone/Warner)

Med förtecken av japansk stridskonst forcerar Iron Maiden in på arenan med sin sjuttonde utgåva. Ett album som fortsätter i den progressiva andan med utsträckta fabler i ett skuggrike utan nåd. Fjärran från de livliga första åren då glädjen stod högt i tak och institutionen började anta sin form.

I skepnad av en samuraj leder en groteskt grinande Eddie in oss på ett område en bit och många år ifrån de klassiska akterna The Number Of The Beast och Powerslave. De glada och tålmodiga fansen får ändå sitt lystmäte tillgodosett för de sex bandmedlemmarna frambesvärjer fortfarande ett förtrollande tillstånd anpassat för tidens strömningar.

Så när de förstämda trummorna tillkännager titelspåret Senjutsu är det ingen som blir modfälld för under hela stycket dånar de som kanoner och kavalleriet skrider framåt med ylande gitarrer när en tung doft av svett, blod och krut sprider sig över slagfältet. Den grandiosa epilogen är utformad med ett lömskt gitarrsolo och en om möjligt ännu ondare keyboardmatta som lägger in de sista stötarna från varsin flank.

I snabb ritt fortsätter Stratego mot sitt oförtrutna mål. Med den orientaliska touchen och bandets unika dynamik så blir låten till ett undantag eftersom den även har allt som krävs för att tillfredsställa de förtrogna av 80-talets glansdagar. Den förnöjelsen väger tungt i vågskålen.

Med en akustiskt underbyggd stämningsfull sånginsats inleds den formidabla Lost In A Lost World. Sceneriet förvandlas abrupt till en framåtsträvande knippe energi som visar sin styrka genom att anta en rad oförutsägbara former innan den slutligen återfår sin allsmäktiga skepnad och sjunker tillbaka in i sin djupa vila.

De asiatiska anletsdragen flimrar förbi innan Days Of Future Past briserar med sina fulländade riff. I den episka smedjan arbetar Bruce Dickinson för högtryck vilket bidrar till den stormande refrängen som har så vidsträckt tonhöjd att den kan ge en spricka i en rustning.

Mot slutet avtäcker Steve Harris i egenskap av bandledare en samling progressiva hörnstenar med ett så utsträckt omfång att både jag själv och luften dallrar. Det kunde lika gärna ha varit Franz Schubert som hade skrivit prologen till The Parchment för så klassiskt är det. Det som därefter nalkas är ren skär magi och stycket känns som en familjär vän som har funnits där hela tiden. Här åskådliggörs ett stjärnfall med tunga brottstycken, varierande takter och tonarter precis som det anstår en komplett kompositör.

Den avslutande Hell On Earth ger ingen vila för de ogudaktiga. Antändningsperioden sträcker sig i över två minuter, men sen öppnar sig helvetets gap och alla parametrar som kännetecknar Iron Maiden flätas samman i en enda lång tillbakablick som inte är över förrän efter elva ljuvliga minuter.

Senjutsu är en raffinerad produkt formad med fingertoppskänsla, erfarenhet och spetskompetens till att bli ett monument för heavy metal. En lyssning väcker intresset. Efter tio lyssningar är du frälst och har upptäckt det häpnadsväckande djupet och den outgrundliga skapandekraften. En välmående musikalisk skatt att bevara till eftervärlden.

Thomas Claesson

Dee Snider ”Leave A Scar” (Napalm/Border)

Den före detta glamrockaren och frontfiguren i Twisted Sisters har växlat in hela sitt tågsätt på en räls där gnistorna sprutar och ångan hålls uppe. Här glöder det känsloladdade stålet förvånansvärt skarpt och tidsenligt med fokusering på lösningar i stället för problem.

Leave A Scar har som avsikt att ge ett bestående intryck, ett ärr som skall lämnas kvar till världen att begrunda. Ett meddelande till och för de tystlåtna som behöver någon att föra deras talan. En inspiration att inte bara nöja sig med att existera. En uppmuntran som inger mod, ger tröst och hopp även i svåra tider.

Mycket positiv energi strömmar ut från ett dussin världsliga spår som ruskar om när den pånyttfödda korsfararen med något vildsint i blicken fullgör sin renässans under de tre kvart som skivan varar. Med egenhändigt skriven lyrik och med den nya skolans metal som riktmärke blir utfallet både rättframt och kraftfullt.

I Gotta Rock (Again) är det närmaste som det går att komma det förflutna. Det uppdämda behovet av att rocka loss effektueras av en uppsjö med tempoväxlingar, blixtrande solon, träffsäkra riff och en krevad av basgångar och trumattacker. En helgjuten ansats för att lyfta oss alla i kragen.

All Or Nothing More rycker ut med hela insatsstyrkan i dess olika skepnader. Det mynnar ut i en unison lovsång till metalcore med en hovrande helikopter som kastar omkring thrash och änterhakar gjorda av power metal som i ivern slängs hejvilt över hela pådraget.

Den självutlämnande lyriken i Silent Battles ger skärpa samtidigt som de fluktuerande riffen lägger bottenplattan för de personliga strömningarna. In For The Kill är ett paradnummer titeln till trots. En mördande refräng som skoningslöst skär genom hjärnbarken aktiverar den lilla hjärnan med ett glädjeskutt.

Även om några spår är lite väl påflugna (för min smak) så vevar Snider runt i grytan med ett säkert handlag och kraftfull stämma. Precis som den avslutande låten Stand Up förmedlar så värnar han om metal inte bara på scenen utan också i rättssalen.

Det skarpsinniga försvarstalet i den amerikanska senaten mot censur och moralpanik från den inflytelserika föräldraorganisationen ledd av vicepresidenten Al Gores fru Tipper ger fortfarande ringar på vattnet. Det visar om inte annat att det är fullt tillåtet att vara hungrig och rocka fett i en blond postisch och dessutom ge ett ungdomligt intryck även om pensionsåldern numera har överskridits med råge.

Thomas Claesson

Heavy Water ”Red Brick City” (Silver Lining/Warner)

Att förra årets soloskiva med Biff Byford var högst välkommen vet alla vid det här laget. Vad kan då vara mer naturligt än en uppföljning med sonen Seb? Varför inte ett projekt under täckmanteln Heavy Water där de tar med oss till Red Brick City med allt vad det innebär? Ett bra sätt att använda sin kreativitet på när ändå Saxon har gått på långsemester.

Ingen är gladare än Biff när han äntligen får damma av sin Rickenbacker elbas och dessutom får glädjen av att sjunga med sin gitarrspelande son. Tro för den delen inte att Seb följer sin pappas linje och hoppar på – 747 (Strangers In The Night) – flyget. Nej, här handlar det om en gnutta metal, stoner rock, blues, funk och ballader av det lågmälda släktet.

Med blixt och dunder om vartannat mullrar Solution igång föreställningen. En mixtur som drar åt sig lyssnarens intresse oavkortat och för första gången lägger sig stämsången följsamt tillrätta. Den äldre något ljusare raspiga rösten blandas med den skolade mjukare tonföljden. Ett modernt musikaliskt forum har hittat sin plats.

Frustrationen vidmakthålls i Turn To Black och titellåten Red Brick City vilket får turbinerna att snurra på högvarv med ett stabilt tryck. Den förra trippar helt ogenerat in i grunge-territorium medans den sistnämnda forcerar doom metal-väggen så att tegelstenarna rämnar.

När vinden sveper över Tree In The Wind infinner sig sinnesfriden på ett behagligt sätt. De välbyggda harmonierna och sammanflätningen av rösterna är ytterst tilltalande. Sannerligen en ballad levererad med sån passion och pondus att den har fullt förtroende på alla plan.

I Personal Issue No. 1 frodas de bluesådror som är grunden till allt socialt välbefinnande. Follow This Moment har för mycket popinfluenser och dessutom en illa grinande saxofon som drar åt det jazziga hållet. Medicine Man ger inte den botgöring som är allmänt erforderlig. Därutav har den traggliga refrängen ett alltför negativt intryck. Tilliten mellan far och son accentueras i de avslutande Now I’m Home och Faith som båda lägger ut relationen som eftertraktas på ett gynnsamt sätt.

Ett överraskande och variationsrikt album med kontraster och musikalisk kemi med stort flöde. På det stora hela överbryggas klyftan mellan klassisk och modern rock på ett tillförlitligt sätt utan att för den delen övertyga fullständigt.

Thomas Claesson

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson