Högtflygande ambitioner

evergrey

Evergrey ”Escape Of The Phoenix” (AFM/Sound Pollution)

När det kommer till progressive metal har strålkastaren alltid svept över Evergrey och det mycket tack vare att de föredrar att utöva sin mytomspunna konstart i skuggornas rike. Den ständigt växande diskografin har haft en känsla av ändlös äkthet och förtroliga texter i en aldrig sinande metamorfos. Nu har tiden kommit för Escape Of The Phoenix och det förflutna fortsätter att omsättas i ljuv melankoli.

Sedan bildandet 1995 har bandet genomgått en rad stilistiska förändringar inom ramen för genren. Den naturliga strävan mot mörkare bilder som särdrag har dock varit omisskännlig. Få är de sammanslutningar som besitter ett sådant kall med uthållighet och känslomässig uppriktighet som ledstjärna.

Escape Of The Phoenix är ännu ett bevis på Evergreys anmärkningsvärda ihärdighet och att den kreativa brunnen långt ifrån har sinat. Det Göteborgsbaserade bandet erbjuder en imponerande lyssningsupplevelse. Från lockande stilla partier till genomträngande refränger och allt där i mellan.

Forever Outsider inleder fälttåget med resolut verkningseld, men Tom S. Englund håller sin vakande hand över bastionen och med sin besinningsfulla röst sprider han den innerliga lyriken med omsorg. Den modfällda stämman fortsätter sin framgångssaga i Where August Mourn med en gradvis upptrappning av intensiteten som kulminerar i Henrik Danhages sylvassa gitarrsolo.

Stories faller ner i en lucka fylld av monotoni vars seghet inte går att få bukt med. James Labries’ (Alias Jimmy The Cheese – Dream Theater) medverkan på The Beholder går vilse och ger inte det genomslag som den var ämnad för. Det är synd för det finns betydlig substans att hämta från den riktningen som den här kom ifrån.

Konsten att lära sig leva med mörkret som sin vän och fånga den atmosfäriska tonen tar sig uttryck i den insiktsfulla In The Absence Of Sun. En signifikant återkomst till den kristallklara källan och dess melodiska utflöde. Den smakfulla pianoslingan lagd av Rikard Zander inleder passionerat stycket som verkställs som albumets höjdpunkt.

Eternal Nocturnal är en maktfaktor som slår igenom på alla plan. Brutala riff, dånande trummor, bombarderande basgång, exceptionell körsång och ett förlösande gitarrsolo. Avslutande Run bygger vidare på traditionen, men ljusa toner från tangentbordet skär genom mörkret och den melodiskt varma rösten med den igenkännande texten ger åtminstone ett visst hopp om framtiden.

Evergrey lyckas med förtjänad auktoritet blanda känslig dysterhet och avgrundsdjupt mörker på ett okonventionellt sätt. Progressivt och omdanande, eftertryckligt och besinningsfullt, presenterat på en gråskala som är långt ifrån vare sig vit eller svart.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

12

03 2021

Your Comment