nyaskivor.se

Alter Bridge ”Pawns & Kings” (Napalm Records)

När gitarristen och grundaren Mark Tremonti kom i konflikt med sångaren Scott Stapp i början av seklet tog det dåvarande bandet Creed sitt sista andetag. Human Clay och Weathered var två alldeles utmärkta album som de lämnade efter sig och det finns väl ingen som med berått mod kan ha glömt One Last Breath. Hur som helst gick inte drömmen att hålla vid liv eftersom barndomsvännen Stapps drogberoende blev alltmer vida utbrett.

Tremonti växte upp i Grosse Pointe, Michigan och föräldrarna varnade honom på ett tidigt stadium att inte gå längre bort än sex kvarter för där fanns Alter Road som innebar droger, brottslighet, fördärv och fara. En gata som representerade det okända och som måste överbryggas. Därav reste sig det nya bandnamnet Alter Bridge ur spillrorna efter Creed.

Den nya sångaren Myles Kynnedy hämtades in från The Mayfield Four. En sympatisk kille som varken var arrogant eller beroende utan passade perfekt in som frontman. Han och Tremonti visade sig bli ett levande bevis på att man inte behöver vara ett råskinn för att sälja massor med skivor, fylla ut konserthallar eller vara en rockstjärna till dags datum.

På det stora hela är Alter Bridge bäst när de kompromissar styrkan i metal varvat med den själfulla känslan i post-grunge. Det går förvisso att räkna in otaliga andra element och influenser i konceptet vilket har lett till att vissa av deras låtar rent av har blivit radiovänliga. På Pawns & Kings har några spår även sträckts ut så att variationer av progressiv art har fått utrymme vilket är oerhört glädjande.

Från början till slut är skivan obeveklig och fullkomligt balanserad. Det har uppnåtts på ett imponerande sätt med några av de längsta låtarna i bandets historia. Epos har skapats i ordet rätta betydelse. Öppningsspåret This Is War sätter statuten med apokalyptiska körer, briserande trummor och gitarren som hugger som en kobra.

Även balladen Stay är välsignad med livliga hjärtslag som borgar för att inget momentum går förlorat. Det upplyftande spåret sjungs av Tremonti vilket visar prov på en färdighet som sågs debutera på albumet Fortress (2013). Till er som vill höra Tremonti spänna musklerna hårdare så finns hans soloskivor att tillgå.

Den känslomässigt svävande Fable Of The Silent Son är centrerat som ett nav som de andra sångerna har att finna sig till. Här får medlemmarna visa sina kvaliteter musikaliskt och emotionellt i en enda sång med en vidsträckt spännvidd. Den till en början lugna strukturen byggs upp till en majestätisk final som fullständigt får mig att tappa andan.

Pawns & Kings är inte något radikalt annorlunda för Alter Bridge. Snarare finslipar den alla delar av bandets ljud och säkerställer att allt är i toppklass. Skivan är extremt rik på variation och samtidigt finns det typiska varumärket som binder ihop allting till perfektion. Bandet fortsätter att utvecklas och det är inte bara för bönder och kungar utan för var och en att begrunda.

Thomas Claesson

Monster Truck ”Warriors” (Warner)

Om du trånar efter känslosamma stunder och finstämda nyanser så sök på annat håll för gosande är inte Monster Trucks egenart vilket deras namn vittnar om och deras fjärde album bestyrker. Med råa riff av ursprunglig prägel, frejdiga allsånger och refränger skapade med öldrickande festivalpublik i åtanke frammanar Warriors en testosteronfylld hyllning till rock n’ roll när den är som mest smutsig, svettig och rakt på sak.

Med stridsropet – en för alla, alla för en – inleder titelspåret sin galopperande ritt med krutröken dallrande i bakhasorna och det frenetiskt ylande gitarrsolot som bidragande sporre. Det harmoniserade drivet andas intensiv attityd och lyssnaren blir skyndsamt medveten om att det är dags att rocka loss och plocka fram sin inre krigare och ta tag i alla framtida utmaningar.

Fuzz Mountain följer upp kämpaglöden med en vilja av stål. För den som vill klättra mot musikaliska höjder och kommer tillräckligt högt så går det att hitta spår av Black Sabbath, men det funkar lika bra att hålla sig på mattan, även om det kommer att bli svårt att sitta still. De gamla bluesiga skolackorden och den imponerande orgeln vill liksom dra med dig.

Med en rivstart drar Golden Woman igång och här gäller det att hänga med i svängarna när den attraktiva kvinnan beskrivs med en alldeles egen twist. En partysång som med sina svulstiga riff är placerad mitt i händelsernas centrum. En explosiv, högoktanig och fartfylld uppenbarelse som är över innan du ens hinner blinka.

Det är alltid tacksamt när ZZ Top-influenserna får fäste och Get My Things & Go är ett levande bevis på detta fenomen. Självfallet är inriktning av den tyngre arten med en intensitet som byggs upp vartefter sången fortskrider. Publikfriande i sin karaktär. Övertygande i sin utformning. Jordnära i sin uppbyggnad. Favorit i mitt tycke.

Det kanadensiska bandet Monster Truck från Hamilton, Ontario har än en gång satt ett djupt avtryck. Alla goda ting är tre och fåran som de plöjer med grunderna i blues, sydstats – och hårdrock går spikrakt i rätt riktning. Medan tiderna är tuffa erbjuder Warriors ögonblick av ren okomplicerad verklighetsflykt som vi alla kan ha nytta av just nu.

 Thomas Claesson

Whiskey Myers ”Tornillo” (Wiggy Thump/Border)

Många är kallade, men få är utvalda i sökandet efter det förlovade landet i söder som gav oss Lynyrd Skynyrd, Blackfoot, och Molly Hatchet. Medans det finns nutida band som verkar sitta fast i stigbyglarna och snarare rida baklänges, så finns det andra som greppar tag i halmstrået. Ett exempel på det förra är Blackberry Smoke som sjunker allt längre ner i en gyttjepöl omgiven av countrymusik. I det senare fallet känns det som The Georgia Thunderbolts kan slå rot om bara den ungdomliga ivern mognar.

I den lilla staden Palestine i nordöstra hörnet av Texas bildades Whiskey Myers som i 15 år har bevarat arvet och förkunnat sydstatsrockens evangelium. Med det här sjätte albumet har 6-mannabandet vuxit in i en passande klädsel med tyg från en svunnen tid. Sångerna framförs på ett övertygande sätt med tankar och reflektioner om det vanliga livet och händelser i största allmänhet.

Med mäktiga trumpetstötar som kunde vara hämtade från en spagettivästern inleder titellåten Tornillo ridturen ut på prärien där självaste John Wayne tar tag i tömmarna. I praktiken har det inte kommit ut något bättre än det här på ett halvt sekel, men även om Whiskey Myers är hårdhudade musiker, så kan jag inte anklaga dem får att vara bra skådespelare eftersom deras musikvideo hamnar i kalkonfacket. Det är inte svårt att dra paralleller till Sven-Ingvars filmflopp Under Ditt Parasoll.

Att det inte finns något att bestrida rent musikaliskt bevisar också Feet’s som kan jämföras med Call Me the Breeze från Skynard’s 2:a skiva Second Helping (1974). Ett gott riktmärke så länge båda fötterna hålls stadigt på marken och blicken är fäst vid horisonten för du vet inte vart du är på väg förrän du vet vart du har varit.

Med blås och kvinnlig kör växer Bad Medicine till ett dunderpiller. Ett högst imponerande och smittsamt spår som inte kan lämna någon opåverkad. The Wolf driver upp ett rockigare tempo som får allt i din omgivning att svaja inklusive dig själv. For The Kids får tillvaron att stabiliseras med många eftertankar i följe.

Det må vara hänt att de ovan nämnda tunga elefanterna från 70-talet har många kronjuveler på sina hjässor, men när det gäller att skriva nya låtar så är det ett blankt papper. Det är här som Whiskey Myers kommer in i bilden och tillför nytt blod. Sven-Ingvars överlevde filmfadäsen och blev stora. Whiskey Myers kommer att genomleva och skratta åt sin videomiss för de är på väg att bli störst av dem alla i modern tid.

Thomas Claesson

Ozzy Osbourne ”Patient number 9” (Epic/Sony)

Ozzy Osbourne har inte behövt bevisa något för någon förutom sig själv under de senaste årtiondena. Det är just därför Patient Number 9 överträffar de vildaste förväntningarna. Att han fortfarande står på benen är ett mirakel. En oförgänglig legend som inte kan bli stoppad av något. Vare sig Parkinson, ryggoperationer eller psykisk ohälsa kan rubba honom ur sitt säte. Vid 73 års ålder släpper han sitt 13.e album och odlar sina dygder som det mest självklara i världen.

Drygt två år efter förra albumet Ordinary Man har Ozzy ånyo slagit sig ihop med producenten Andrew Watt (f.d. gitarrist i California Breed) för att skapa en tyngre och mörkare uppföljare. Det senaste samarbetet var etablerat mellan en ikon och ett fan. Den här gången vet de två mycket bättre och skapar en vässad produktion som tillåter många små citat från Ozzys förflutna. Patient Number 9 är följaktligen ett hårdrockalbum som bultar med åttiotalet i sitt hjärta och med mognad och tankar från en åldrad hjälte.

Även om inte Jimmy Page svarade i telefonen då Ozzy kablade ut sin förfrågan, så fanns det många andra celebriteter som nu alternerar frikostigt och injicerar extravagans på de 13 spåren. Jeff Beck tillhör sällsyntheterna i sådana här sammanhang, men desto mer välkommen är hans medverkan på titelspåret. Ozzys röst bär fint i det föränderliga, progressivt färgade arrangemanget med den dödligt vimsiga refrängen som inte tar den förväntade rutten.

Likaledes deklarerar Eric Clapton sitt varumärke med bluesiga grepp runt One Of Those Days. Varsamma lyriska verser och skärande ursprungliga refränger avlöser varandra. Det här är ett av de största ögonblicken på skivan som ger Ozzy en massa stänk av Cream. De två är utvalda kultfigurer som tillsammans utgör kärnan i en grupp av förädlad musikalisk närvaro.

Ett kärt återseende blir det när Tony Iommi som t.o.m är äldre än Ozzy allierar sig i Degradation Rules. Här finns det mycket att bli upphetsad över samtidigt som den täta Black Sabbath-pälsen stryks medhårs. Det får oss att minnas de fornstora dagarna när Ozzy tog heavy metal från bakgatorna i Birmingham till att erövra världen.

Det är 42 år sedan Mr. Crowley knackade på dörren i samband med debutskivan Blizzard Of Oz. Nu är Mr. Darkness ute i samma ärende och vem om inte den gamla bundsförvanten Zakk Wylde passar bäst som ledsagare. Han utför de muskelbundna riffen med självaktning, men här som omväxling leder den akustiska gitarren förarbetet.

Ozzy lurar inte mig att tro att det här är hans sista trick trots de ödesmättade låttitlarna Dead And Gone och God Only Knows som infinner sig mot slutet av skivan. Båda är alldeles för livfulla för att göra det trovärdigt. Båda är en triumf för en artist som är på topp mot alla odds och dessutom inte drar sig för att njuta av livet och påminna oss om att tid är den mest värdefulla gåvan som någon av oss har.

Det inbjudande med det här albumet är inte den namnkunniga samling av gästmusiker som medverkar. Det angenäma är inte den naturlighet med vilken Ozzy sjunger om kraftens mörka sida såväl som om sin egen dödlighet. Det bästa är det faktum att i princip ingen skriver ett album som Patient Number 9 längre.

Thomas Claesson

Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)

I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.  

Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där. 

Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.  

Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar. 

Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar. 

Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.  

Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl. 

Thomas Claesson

Alan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

Journey ”Freedom” (Frontiers)

I över ett decennium har det rent musikaliskt varit förvånansvärt tyst från Journey. Däremot har det varit högljutt när det kommer till personliga tvister, medlemsskiften, utbrytningsförsök och allmänt tveksamma göranden och låtanden. I praktiken definitivt inget som gynnar inbitna fans.

Journey har aldrig konfronterat lyssnare med sin musik, så det du får levererat på Freedom är precis det du förväntar dig. De har valt att snurra runt sin egen axel och låta precis så förutsägbart, melodiskt, familjärt och obetingat pålitligt som det bara är möjligt.

Bandet som bildades 1973 i San Francisco av medlemmar från Santana och Steve Miller band har utan tvivel varit inflytelserika i sin genre. Framgångssagan har kantats av fantastiska hits och etableringen som ett av de stora banden inom stadionrock är fylld av respekt.

Journey är dessutom förmodligen ett av de mest älskade rockbanden. Det här albumet förseglar deras status åter igen, för allting som omgärdar den här utgåvan andas nostalgi. Visst, att överträffa Escape (1981) är inte den lättaste uppgiften, men historien kommer att visa att Freedom ligger så nära i baksuget att det bara är en tidsfråga innan den kommer ikapp.

Jonathan Cain med sin personliga stämpel öppnar porten till AOR-himlen med den klaviaturdrivna Together We Run. Mer specifikt än så kan en introduktion till allt det som Journey står för inte presenteras. Melodin samlar energi allt eftersom den fortgår vilket om än något är ett styrketecken.

Det rockas loss kraftfullt i de vildsinta ögonöppnarna Come Away With Me och Let It Rain. Här sitter spännbanden inte fast för alla toner kommer farandes på ett omtumlande sätt. Neal Schon, den melodiska gitarrens gud, visar att han sitter stadigt på tronen.

All Day And All Night rullar igång med en basgång som tycks vara inspirerad av Queens Another One Bites The Dust. Det svassande temat får en alldeles egen charm och Arnel sjunger i en behaglig anda lite utanför sin stilistiska stil.

Den beaktansvärda United We Stand med sin tårdrypande andemening väcker alla känslorna på en och samma gång. Den lille filippinaren Arnel Pineda, som ständigt har förre sångarens Steve Perrys vålnad över sig, visar en gång för alla att han är värdig att vara med de stora grabbarna från USA. Ett extraordinärt musikstycke skapat av de som vet hur musik ska utformas.

Den avslutande Beautiful As You Are har en utsökta körsång som lyfter låten till himmelska höjder. Ett farväl på högsta nivå som inbegriper allt det vi tror på, allt det vi hoppas på och allt det som vi älskar.

Resan är över för den här gången och det känns som om tiden har stannat. När jag blickar mot ett och samma håll där ursprunget till arena rock finns så har jag svårt att tänka mig att det går att få ett så mycket bättre åskådliggörande än med Freedom. Journey har än gång lämnat efter sig musik med stor variation där språkets och kulturens barriärer har genombrutits och glädjen har fått ett starkt fäste. Oförglömliga ögonblick att ta med sig och att dela med andra musikfrälsta människor.

Thomas Claesson

Michael Schenker Group ”Universal” (Atomic Fire/Warner)

Tretton spår av underhållande, njutbar och beroendeframkallande hårdrock är allt som behövs för att jorden ska snurra vidare i jämna fina varv. Det är just det som Schenker sin vana trogen framkallar omgiven av en etablerad skara talangfulla musiker som starkt bidrar till albumets omväxlande utformning. Schenker själv tillför med en till synes gränslös lätthet det så övertygande gitarrsoundet oavsett om ha står till höger framme på scen med en pälsmössa eller sitter i en v-formad kapsel i rymden.

Jag tar för givet att Michael Schenker har skapat sig själv ett så stort namn att en presentation med bakgrundsbilder är överflödig. Han mönstrar också en besättning som i stort sammanfaller med de som medverkade på förra albumet Immortal. Således ett suveränt etablerat lag som bubblar över med briljanta idéer i en aldrig sinande ström.

Redan på ett tidigt stadium går det inte att värja sig för Under Attack med sin galopperande puls tar över kommandot så till den grad att ingen pardon lämnas. De överlappande sångpartierna är fint synkroniserade med en klassisk rockkänsla som följd. Utan omsvep och dessutom med ett förlösande gitarrsolo som kronan på verket.

Calling Baal/A King Has Gone utnyttjar besvärjelser och en Moog Synthesizer i sin iver att överföra signaler ut i rymden för att tillkalla herren själv. I det här fallet mynnar det ut i en hyllning av självaste Ronnie James Dio. I synnerhet hedras Dios medverkan på Rainbows klassiker Rising (1976) och därtill är rytmsektionen från den tiden inkallad vilket leder till ett värdigt och imponerande resultat.

London Calling är lyckligtvis ingen cover på Clashs’ dito. Istället återkallas minnen och vibrationer från UFO:s glansdagar i slutet av 70-talet. En glädjespridande melodi som vaggar fram i lagom tempo. Sad Is The Song tar rygg och Schenker glänser med sina gitarrkonster. De progressiva anslagen noteras och sätter ytterligare piff på tillvaron.

Två låtar trillar in sent men inte förgäves. Både Turn Of The World och Fighter cementerar ryktet och bidrar till att det är värt att utforska hela albumet. Om du gillar melodiös hårdrock så har du hamnat rätt här. Konceptet innehåller välljudande kompositioner, lysande sånginsatser samt riff och solon av den högre skolan.

När röken väl har lagt sig så har visserligen ingenting skapats som fått grundvalarna att rämna, men tillräckligt mycket bränsle har förbrukats för att hålla lågan vid liv. Det är viktigt för utan bra hårdrock känns livet meningslöst. Det här är ett album att ta till sig samt njuta av med hela sin lekamen och samtidigt känna endorfinerna rusa genom kroppen.

Thomas Claesson

Rammstein ”Zeit” (Universal)

Det väloljade maskineriet Rammstein träder än en gång in på spelplanen med auktoritet helt i tidens anda. Spetsfundighet och vämjelse för skyddade verkstäder har under lång tid varit hemligheten bakom framgångskonceptet. Här finns ingen plats för klichéartade uttryck för ord i dess rätta betydelse vägleder med utsträckt hand ända in i tvivlarnas land.

I princip behöver Rammstein bara andas för att hela den industrialiserande världen ställer sig i givakt. Ingen borde egentligen vara rädd för Rammstein även om de kan tyckas vara större än livet självt med sin eldsprutande andedräkt. På Zeit uppvisas ofta en mer tankfull sinnesstämning som ger sig uttryck i en skarpsinnig medvetenhet om det sköra livet och den egna dödligheten.

Så ha det i åtanke när du förbereder dig för lyssningen och plockar fram alla metal-accessoarer som finns tillhanda. Visserligen går det alltid att på ett och annat ställe slå ett hål i luften med höjd arm och sjunga i refrängen med en hjärtskärande röst för taktfastheten finns där och sinnet för humor också.

När de tristas armé tågar in (Armee Der Tristen) i ett nedslående tempo finns inget annat än vemod. Negativt som det förslår och precis så deprimerande som titeln antyder, men vad är annars att begära när vi lever i en värld som denna. Ett intrikat ämne att välja som albumöppnare, men det tunga riffet och den massiva refrängen kunde knappast ha kommit från nån annan än Rammstein.

Med en blåsorkester, av den sorten som bara går att höra i små portioner, drar Dicke Titten igång. Till Lindeman beskriver sin syn på det kvinnliga idealet, som får se ut och vara hur som helst bara det inte saknas stora tuttar. Ett utslag av yttrandefrihet i dess fria former. Det musikaliska ackompanjemanget är dock övertygande med så pass lite ompa ompa att inte smärtgränsen nås.

Kändisarnas och många andras besatthet av att vara evigt unga kan inte nog beskrivas bättre än i Zick Zack. Så träffsäkert i en värld av inte bara silikon och botox utan också tatueringar och piercingar. Ett ämne som visar Rammstein från den subtilt kritiska sidan och samtidigt klargör att det är lika svårt att dra isär de magdeburgska halvkloten som att rubba Rammstein från tronen.

Under den harmlösa titeln OK döljer sig en refräng av det frejdiga slaget. De tio som sjunger Ohne Kondom högst kan förvänta sig att belönas med preventivmedel under sommarens Rammsteinkonserter på Ullevi. Det är väl något att kämpa för. Den grovkorniga vinklingen har vi sett och hört förr. Jag säger bara Pussy och rodnar samtidigt.

Om du vill fräscha upp minnet med vilka prepositioner som styr ackusativ och dativ i samma veva som du applicerar motorolja över kroppen och skär i all läderutrustning som går att uppbringa så är Zeit ett lämpligt album att luta sig mot. Det ger trygghet i utövandet av det tyska språket och trygghet i att veta att du är ett riktigt fan av metal.

Thomas Claesson

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson