nyaskivor.se

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson

Saxon ”More Inspirations” (Silver Lining/Warner)

De brittiska heavy metal-legendarerna Saxon fortsätter med sina arkeologiska utgrävningar och släpper ännu ett coveralbum med musik som har haft inflytande på deras verksamhet. Om 2021-års Inspirations i högre grad var förutsägbar med intryck från Stones och Zeppelin så tar uppföljaren ut svängarna i större utsträckning.

Går det att att leva med att Biff Byfords omisskänsliga röst överskuggar Eric Burdons djupa stämma i We’ve Gotta To Get Out Of This Place så är underhållningen accepterad. Om inte så återsår en lång dags färd mot natt. Verkligheten blir uppenbar då ett stildefinierat band som Saxon presenterar varje låt som både en välsignelse och en förbannelse för faktum kvartstår att Saxon låter alltid som sig själva.

Det är ändå en välgärning att The Sensationel Alex Harvey Band och The Faith Healer tas upp med en sån intensitet. Det visar att det inte bara är jag som tillhör beundrarskaran. Ett remarkabelt stycke rockteater som aldrig var avsett att bli en singel med sina drygt sju minuter. Här följer Saxon den kristalliserade vägen med den mörka känslan av dramatik som förvandlas till något verkligt magiskt.

Det kittlade till lite när From The Inside dök upp, men det berodde på att jag aldrig hade hört låten förrut. Upphovsman är Vincent Furnier, mera känd som Alice Cooper. Sen hoppar Saxon i galen tunna när de tar sig an ZZ Tops Chevrolet. I det lugna tempot blir de helt enkelt fel instution för att hålla en Cheva på tomgång utan att motorn storknar.

Resan i det musikaliskt förflutna fortsätter med The Whos Substitute och Uriah Heeps Gypsy. Båda oslagbara klenoder, men även om de är behandlade med respekt i Saxons ägo så leder det ingen vart mer än till en bekräftelse på att originalen är värdebeständiga.

Det går inta att sticka under stolen med att ju mer låtar som trillar in så blir de desto mer färgade av det egna intresset. Så även om Nazareths Razamanaz passar bättre på Saxons palett så ligger Tales Of Brave Ulysses av Cream mycket närmare mitt hjärta. Det konservativa utförandet trycker nämligen tillbaka intresset till skillnad från när Deep Purple var ute i samma ärende med Turning To Crime (2021) ty den hade fördelen med att ha glimten i ögat.

Saxon hade sin storhetstid för drygt 40 år sedan och där finns det mycket godis att plocka. Att däremot ställa sig i kö för att grabba åt sig inte bara en utan två coverskivor på kort tid tillgodoser inte suget efter sötsaker. De kunde lika gärna ha lagt ut en lista med låtarna på sin hemsida.

Thomas Claesson

RPWL ”Crime Scene” (Gentle Art/Sound Pollution)

RPWL från Freising i södra Tyskland hade svårigheter att hitta på ett bandnamn när de bildades 1997, så de valde en kombination av första bokstaven i de fyra medlemmarnas efternamn. Ett skämt enligt vokalisten, keyboardisten och låtskrivaren Yogi Lang vilket visar nivån på tysk humor på ett talande sätt.

På Crime Scene sprider konstrockarna lärdom över kriminella händelser och den slumrande ondskan som ligger och lurar lite varstans. Manuskriptet är fördelat på sex låtar med svävande melodier och tankeväckande lyrik rörande avgrunderna i ett mänskligt beteendestpektra med all dess oförutsägbara mångfald.

Efter att ha haft ett ursprung som ett Pink Floyd-tributeband med Langs röst snarlik David Gilmours så har bandet successivt utvecklat sin egen distinkta stil. Den välpolerade progressiva rocken har rönt framgångar vid ett flertal tillfällen under åren med album såsom Beyond Men And Time (2012) som en bidragande orsak till deras storhet.

Den inledande Victim Of Desire fyller gott och väl ut åtta minuter och lägger sig till en början på en plats med mjukare passager och behagliga harmonier. Vartefter tiden fortskrider byggs de hotfulla instrumentalpartierna upp i ett försök att återskapa en seriemördares splittrade sinne. Staccato-variationerna som bidrar härtill utförs av den andra av de två kvarvarande originalmedlemmarna, gitarristen Kalle Wallner.

Låten med det bedrägligt söta namnet Red Rose vaggar fram med en akustisk gitarr som vägledare. Villfarelsen att något gott kommer ut grusas snabbt när den perversa besattheten av nekrofili grävs upp från djupet. På ett besynnerligt sätt pendlar balladen prosaiskt i mjuka toner när de inblandades röster ställs ansikte mot ansikte.

A Cold Spring Day In ’22 vankar av och an med ljusa och luftiga melodislingor. Det är utmanande att konfrontera lättheten i musikstilen i kontrast till det mörka temat. Här åskådliggjort av en händelsen som inträffade i Bayern 1922 där ett hemskt massmord som aldrig blev uppklarat utfördes. Det visar också att det i princip oförenliga ämnet ändå är hanterbart i en tonsättares sinne.

RPWL är visserligen inte de första artisterna att beröra mörka teman i sin musik. De har likaväl lyckat skapa ett kriminellt spännande verk med en konstnärlig reflektion över ett mycket svårt och utmanande ämne. Dessutom har de med Crime Scene förvandlat musik till konst, skapat ett gourmetalbum för musikentusiaster och skrivit en deckare av Stephen King-klass.

Thomas Claesson

The Cold Stares ”Voices” (Mascot/Border)

De två vännerna Chris Tapp (gitarr, sång, låtskrivare) och Brian Mullins (trummor) har hållit ihop som ler och långhalm i över tio år nu med många svettiga spelningar på klubbar vitt omkring. De två amerikanarna hemmahörande i Indiana har emellertid inte bara övertygat live. Deras fem studioalbum har även presenterat en bluesig rootsrock med avsevärd uppfinningsrikedom.

Med Voices slackar duon på kedjorna och välkomnar basisten Bryce Kluehs ankomst. Den konstnärliga befrielsen släpper loss blandningen av blues, sydstats – och hårdrock till nya höjder. Det nyanserade och smått äventyrliga tillvägagångsättet (för dem själva) bidrar till ett djärvt och rått opolerat ljud som känns både ärligt och spännande på en och samma gång.

Att det skulle ta så lång tid att nå den punkt där de insåg att de inte längre troget skulle kunna återskapa sina låtar live som en duo känns märkligt. Det är ju ändå en betydande skillnad att inta scenen och spela tillsammans med förinspelade bakgrundsspår eller att äga arenan och beträda den som ett kraftfullt tremannaband.

Allt elände som kan drabba en människa frigörs i den obestridliga Nothing But The Blues. En titel som är genuint äkta för närmare än så här går det inte att komma bluesens innebörd. Lyriken radar upp en mängd olycksaliga scenarier som kan drabba var och en oss, men till syvende och sist finns bluesen som en räddare i nöden. Ingenting kan vara sannare än det här. Tro mig.

Med gitarren kopplad till fuzzboxen fortsätter Come For Me på den inslagna vägen med backspegel inställd på slutet av 60-talet och Jimmi Hendrix i blickfånget. The Joy sätter kompassen mot söder med en suggestiv melodi och en frälsande refräng som skulle få Warren Haynes (Gov’t Mule) att skina ikapp med solen alla dagar i veckan.

Cream-influenserna finns här också bara man vet vart man ska leta. Sätt ner den lilla nålen på pickupen i höjd med Got No Right och en annan högt värderad genklang är tillgodosedd. Ställs okularet in på kikaren så kan till och med Led Zeppelin skymtas långt bort i fjärran. Sinnerman blir till en sådan illustration.

Två låtar med en helt annan karaktär är Sorry I Was Late och Throw That Stone. Båda helt avskalade. Båda kryper in under skinnet. Den förra endast ackompanjerad av keyboard (Chris Tapp). Den senare med akustisk gitarr och kvinnlig bakgrundstämma. Två exempel på vad musiker med fallenhet kan uppnå om de vill förändra sinnesstämningen.

Chris Tapp är en övergiven resenär förtärd av ånger, ensamhet och desperation som leder sina följeslagare på livets steniga väg. Trött, men ändå motståndskraftig. Hård, men ändå sårbar. Tillsammans har de funnit den svallande kraften som gör dem till iskalla killar fulla av mänsklig värme.

Thomas Claesson

Savoy Brown ”Blues All Around” (Quarto Valle/Border)

Med detta postuma album tar historien om ett av världens äldsta bluesband slut. Savoy Brown bildades 1965 och har färgat den brittiska blues med en meritlista som omfattar mer än 40 album. Mannen bakom bandet – Kim Simmonds – hann just slutföra inspelningen innan beskedet om hans bortgång kom i mitten av december förra året. Bara en vecka efter hans 75-årsdag.

Alla låtarna är skrivna av Simmonds som visste att slutet var nära, men ändå ansträngde sig till det yttersta med gitarr och sång precis som om han hade många år kvar att leva. På albumet återfinns också hans trogna bandmedlemmar basisten Pat DeSalvo och trummisen Garnet Grimm vilket gjorde att hela proceduren med färdigställandet löpte så friktionsfritt som möjligt.

Att det rör sig om ett avskedsalbum där lyriken återspeglar saknad och minnen råder ingen tvekan. Det 42 sekunder långa introt som öppnar albumet med långsam elektrisk blues och den enkla raden Falling Through som upprepas med intervaller kunde ha varit svår att begripliggöra om man inte kände till sammanhanget.

Black Heart däremot har alla de företräden som kännetecknar en bra blueslåt av det rockigare slaget. Den allvarliga rösten beskriver saknaden av sin kvinna som lurar och sviker honom. I Going Down South bär det av till Louisianas träskmarker med mycket smärta och djup i sinnet för det annalkande bittra slutet närmar sig.

Titellåten i sig själv ger en upphöjd stämning även om eländet i följe med textraderna ligger där i bakgrunden och grinar. Den lugnande orgeln och den inslängda koskällan piggar upp humöret högst betänkligt. De lössläppta rytmiska variationerna i samspel med det strålande gitarrspelet släpper in ljus från forna glansdagar.

Winning Hand leder vidare på det vinnande spåret med traditionell blues. Nu med en långsamt brinnande låga med strategiskt inlagda gitarrslingor hela vägen. Den drivande slidegitarren tar över i Hurting Spell och visar prov på en förmåga utöver det vanliga. En angenäm utflykt som i följe med Simmonds känsloladdade röst ger uttryck för inlevelse och passion.

En av vår tids största blueslegender har gått ur tiden, men han lämnar efter sig en stor låtskatt där Blues All Around är ett högt bidragande inslag. Han föddes med bluesen i ådrorna. Han levde med bluesen som sitt kall hela livet, men han tog inte med sig bluesen i graven för hur än det kommer sig har bluesen evigt liv.

Thomas Claesson