På stadig kurs
Delain ”Dark Waters” (Napalm/Border)
Ryktet om de nederländska symfoniska metalpionjärerna Delains död är betydligt överdrivet. Grundaren och eldsjälen Martijn Westerholt har nämligen ombesörjt att en ny line-up reser sig ur askan och inget fan lär bli besviken över den nya konstellationen. Två f.d. originalmedlemmar samt den nya basisten Ludovico Cioffi och sångerskan Diana Leah ombesörjer att vägen framåt är säkerställd med både förtrogenhet och stimulans.
Det var förstås inte att förvänta sig att Delain skulle låta fundamentalt annorlunda med den nya besättningen för Westerholts göromål är ju trots allt att förutom att vara keyboardist även att skriva låtarna. Så det vinnande konceptet fortskrider oförtrutet med hemtama orkesterarrangemang förstärkta med moderna nyanser som smälter samman perfekt med den nya vokalistens sköna stämma. Reinkarnationen är utan omsvep befäst sprudlande av nytänd energi.
Hideaway Paradise slår upp portarna på ett karakteristiskt sätt för Delain. Keyboardstrofer med medryckande refränger kombineras med metalfärgade strängar i en strävan att uppnå en accepterad balans. Den här gången blev det lite för spralligt med insyltade popinfluenser som går i bräschen.
När The Quest And The Curse släpps loss med stampande riff och lagom anpassade growls förstärks det bombastiska soundet. Diana svävar fram som den utvalda sångfågeln hon är högt över den kompakta ljudmassan. Stäm-och körsången förstärker helhetsintrycket som bärs fram av den dramatiska orkestreringens framfart.
Att Diana Leah bördig från Transsylvanien har bra bett i rösten framgår tydligt i Moth To A Flame. Balansen mellan komfortabel tyngd och en mjukare röst som inte skyr den ena eller andra högre tonen stäms av på ett fördelaktigt sätt. Bryggan som fälls ut över oroliga mörka vatten bär slutligen upp den storstilade slutklämmen.
Huvudnumret är personifierat av Invictus som i sig själv är en fullmatad rockopera. Det körledda dramat backas upp av dels Marko Hietala (f.d. Nightwish) som för många är ett kärt återseende samt Paolo Ribaldini (Seraphiel, Skiltron). Den framåtsträvande förseglingen där klassisk musik varvas med metal leder till ett klimax som inte lämnar någon besviken.
Som det mystiska spökskeppet ’den flygande holländaren’ seglar Stephen King-fiktiva Delain över mörka böljande vågor med medryckande melodier i sin last. Den musikaliska sofistikationen hålls samman med Dianas näktergalsliknande stämma som spänner från pop via film-och dataspelsmusik till explosiva inslag av blixtrande metal. Tydligen har jag accepterat inslagen med pop för det kan väl ändå inte vara så att jag har blivit drabbad av den fruktade mellofebern?
Thomas Claesson
