Mörkrets prins övertygar
Ozzy Osbourne ”Patient number 9” (Epic/Sony)
Ozzy Osbourne har inte behövt bevisa något för någon förutom sig själv under de senaste årtiondena. Det är just därför Patient Number 9 överträffar de vildaste förväntningarna. Att han fortfarande står på benen är ett mirakel. En oförgänglig legend som inte kan bli stoppad av något. Vare sig Parkinson, ryggoperationer eller psykisk ohälsa kan rubba honom ur sitt säte. Vid 73 års ålder släpper han sitt 13.e album och odlar sina dygder som det mest självklara i världen.
Drygt två år efter förra albumet Ordinary Man har Ozzy ånyo slagit sig ihop med producenten Andrew Watt (f.d. gitarrist i California Breed) för att skapa en tyngre och mörkare uppföljare. Det senaste samarbetet var etablerat mellan en ikon och ett fan. Den här gången vet de två mycket bättre och skapar en vässad produktion som tillåter många små citat från Ozzys förflutna. Patient Number 9 är följaktligen ett hårdrockalbum som bultar med åttiotalet i sitt hjärta och med mognad och tankar från en åldrad hjälte.
Även om inte Jimmy Page svarade i telefonen då Ozzy kablade ut sin förfrågan, så fanns det många andra celebriteter som nu alternerar frikostigt och injicerar extravagans på de 13 spåren. Jeff Beck tillhör sällsyntheterna i sådana här sammanhang, men desto mer välkommen är hans medverkan på titelspåret. Ozzys röst bär fint i det föränderliga, progressivt färgade arrangemanget med den dödligt vimsiga refrängen som inte tar den förväntade rutten.
Likaledes deklarerar Eric Clapton sitt varumärke med bluesiga grepp runt One Of Those Days. Varsamma lyriska verser och skärande ursprungliga refränger avlöser varandra. Det här är ett av de största ögonblicken på skivan som ger Ozzy en massa stänk av Cream. De två är utvalda kultfigurer som tillsammans utgör kärnan i en grupp av förädlad musikalisk närvaro.
Ett kärt återseende blir det när Tony Iommi som t.o.m är äldre än Ozzy allierar sig i Degradation Rules. Här finns det mycket att bli upphetsad över samtidigt som den täta Black Sabbath-pälsen stryks medhårs. Det får oss att minnas de fornstora dagarna när Ozzy tog heavy metal från bakgatorna i Birmingham till att erövra världen.
Det är 42 år sedan Mr. Crowley knackade på dörren i samband med debutskivan Blizzard Of Oz. Nu är Mr. Darkness ute i samma ärende och vem om inte den gamla bundsförvanten Zakk Wylde passar bäst som ledsagare. Han utför de muskelbundna riffen med självaktning, men här som omväxling leder den akustiska gitarren förarbetet.
Ozzy lurar inte mig att tro att det här är hans sista trick trots de ödesmättade låttitlarna Dead And Gone och God Only Knows som infinner sig mot slutet av skivan. Båda är alldeles för livfulla för att göra det trovärdigt. Båda är en triumf för en artist som är på topp mot alla odds och dessutom inte drar sig för att njuta av livet och påminna oss om att tid är den mest värdefulla gåvan som någon av oss har.
Det inbjudande med det här albumet är inte den namnkunniga samling av gästmusiker som medverkar. Det angenäma är inte den naturlighet med vilken Ozzy sjunger om kraftens mörka sida såväl som om sin egen dödlighet. Det bästa är det faktum att i princip ingen skriver ett album som Patient Number 9 längre.
Thomas Claesson
