En mästare i aktion
Michael Schenker Group ”Immortal” (Nuclear Blast/Warner)
Den oefterlikneliga yxmannen Michael Schenker bördig från Sarstedt, Niedersachsen firar sitt 50-års jubileum som artist genom att återskapa sitt forna Michael Schenker Group. Även om musiken i de tidigare konstellationerna har samma inriktning så är det ett lika välkommet som naturligt inslag i gitarrhjältens brokiga karriär.
Schenkers började sin bana i Scorpions, men relativt tidigt blev han kallad till England av Phill Mogg för provspelning i UFO. Schenker förstod inte ett ord engelska, men det var heller inte nödvändigt eftersom gitarren talade sitt tydliga språk. Det blev ett turbulent, men framgångsrikt samarbete som kröntes med många gudabenådade album varvid Phenomenon med sitt ordinerade lyckopiller Doctor Doctor var bästa tänkbara medicinen för hårdrockare världen över.
Ända sedan 1979 har Schenker i stort sett stått ensam som härförare och vokalisterna i sina grupperingar har han bytt lika ofta som vi andra dödliga byter underkläder. Från den här epoken sätter jag Assault Attack och i synnerhet den genom timglaset rinnande Desert Song som min personliga favorit.
Det vimlar också av musiker på Immortal. Hela den samlade bekantskapskretsen, som till antalet betydligt överskrider ett normalt band, är inbjudna till minnesfestligheterna. Det för med sig att melodierna växlar inriktning fortlöpande och frambringar ett frimodigt och rikt ljudlandskap.
Knappast någon kan vara mer lämpad att ställa sig bakom stativet än Ralf Scheepers (Primal Fear) när det gäller kategorin fullt ös. Rivjärnsrösten har total kontroll i Drilled To Kill och Derek Sherinian (Sons Of Apollo) vid tangenterna duellerar med Schenker i ett virvlande tempo.
Självaste Joe Lynn Turner, vars stämma genom tiderna har hörts i mer än ett sammanhang, tar över mikrofonen i den skräddarsydda Don’t Die On Me Now. Här återfinns ett traditionsenligt sound med en storstilad melodisk gitarr som sprider sin värme. Från min synvinkel en av höjdpunkterna.
Schenkers långvariga samarbetspartner Michael Voss tar ton i den emotionella balladen After The Rain. Jag känner att det är lite för mycket spunnet socker i det trevande framförandet vilket gör att ögonlocken känns tunga. Devil’s Daughter å andra sidan är inte tillräckligt skräckinjagande för att få avsedd effekt. Den piggar inte upp nämnvärt i sin tålamodsprövande utformning.
Ronnie James Dios ande vilar över Sail The Darkness och Ronnie Romero (Rainbow) förvaltar arvet alldeles utmärkt. Tankarna faller för ett ögonblick igenom tidsbarriären och landar på det livsbejakande 80-talet.
The Queen Of Thorns And Roses ligger farligt nära schlagerdiket, men räddas i sista stund av Schenkers gnistrande gitarrslingor. Det är befriande att den betydligt tuffare Come On Over kallar på uppmärksamheten, men då krävs det också att Schenker sätter sin svartvita Flying V mellan benen, böjer strängarna och släpper loss det unika vibratot som bara han är mäktig till.
Den galopperande Sangria Morte med sitt vilda västern-tema höjer humöret till all time high. En låt av det rätta virket som framhäver allt som Schenker förespråkar. Ypperlig sånginsats, kraftfull support från rytmsektionen, riff av den högre skolan och förlösande solon.
Avslutningsvis blir nostalgitrippen till ett faktum med en värdig nyinspelning av In Search Of The Peace Of Mind från Scorpions debutalbum Lonesome Crow (1972). Det var den första sången som Schenker skrev någonsin. Redan då, när skivan släpptes, vid blott 17 års ålder en etablerad gitarrist och erkänd naturbegåvning. Nu som 66-åring en legend för många, en gitarrhjälte för andra, både och för de flesta. Odödlig enligt honom själv.
Thomas Claesson
