Dagarna är räknade

Alan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

betyg 3

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

25

08 2022

Comments are closed.