nyaskivor.se

Joe Ely ”Panhandle Rambler” (Rack ’em/Border)

Joe Ely var en av flera in den nya outlawgenerationen i slutet på sjuttiotalet. Townes Van Zandt och Guy Clark var några av de andra. Joe turnerade och hängde en hel del med Clash under deras höjdarår. På Nittiotalet kom Letter from Laredo, ett utmärkt album där Joe förutom en radda bra låtar plockat in ett skönt texmexsound från , – south of the border.
Efter att ha rockat fett, utan att det blev varken rock eller fett, så gav jag upp hoppet om herr Ely.
Men nu är han tillbaks med Panhadle Rambler, med ett välkommet släktskap i soundet från nittiotalet. Inte nog med det. Han sjunger förmodligen bättre än någonsin, så här några år före sin sjuttioårsdag. Speciellt i de sånger som sakta smyger fram, och han får vila på melodin och frasera texten så den känns i hjärteroten. Han har också plockat med sig några medmusikanter från förr.
När steelgitarren viner och dragspelet leker fram melodin i sällskap med Joe Elys nya röst, så skapas en kännsla som är både ödslig och varm på samma gång. Så gillar du den amerikanska rootsmusiken en gnutta, då har du en skön höst i sällskap med Joe Ely och Panhandle Rambler.

Bengt Berglind

Gospelbeach ”Pacific Surf Line” (Border)

Gospelbeach spelar på de strängar jag har svårast att motstå. Det vi kallar countryrock. En fullständigt otrendig, men för mig oemotståndlig musik med rötterna i sent sextio- och sjuttiotal. Förlagorna är Byrds, Poco och Burrito Brothers. Rätt var det är så dyker det upp nya konstallationer av musiker som tydligen liksom jag känner varmt för denna genre. Härom året var det Canyon Ryde och kanadensiska Bros. Lendreth.
I Gospelbeach hittar vi Neal Casal, som spelar med alla, men mest just med Ryan Adams, samt medlemmar från Beachwood Sparks och Chris Robinsons Brotherhood plus några gäster i studion.
Musiken är som sig bör varm och solig med stänk från sjuttiotalets L.A. Den obligatoriska stämsången är förödande skön, och steelgitarren kvider som en kärlekskrank coyote i solnedgången. Det som ytterligare gör detta till en californisk solstråle i det svenska höstmörkret är flertalet bra melodier som smeker örat med välbehag. Hoppas nu bara att det här inte bara är engångsföreteelse, mellan några turnér eller studiojobb.

Bengt Berglind

Dave Rawlings Machine ”Nashville Obsolete” (Acony/Border)

Jag håller med om att jag ibland har använt musikbegreppet Americana lite väl mycket och ibland slarvigt. Men denna gång närmar vi oss pudelns kärna. Nashville Obsolete har alla de ingredienser som innefattar begreppet i fråga. Stänk av country och annan rootsmusik möts, mixas och blandas upp, i det här fallet, mjukt arrangerade stråkar.
Dave Rawlings andra soloalbum, sex år sedan Friend For A Friend , hans förstklassiga debut. Han är ingen nykomling, denna partner till Gillian Welch, som naturligtvis finns med här med och lägger undersköna stämmor under Daves lite kantiga och sträva röst.
Men det som lyfter detta album till en ovanligt hög nivå är Daves strängaspel, om det nu är gitarrer, mandolin eller banjo. Ljudmässigt finns här ett släktskap med Neils Harvestperiod. Musiken skrider sakta framåt och det finns gott om tid att ta den till sig, värdera den och avnjuta den till fullo. Det händer inte ofta.
Albumets centralpunkt är den nästan 11 minuter långa The Trip. Den går i spåren på den episka låtberättarstil som Dylan är mästare i.
Short Haired Womens Blues med sina dramatiska stråkar och Pilgrim, You Can’t Go Home , en vass gospelvariant runt åtta minuter, bidrar starkt till att detta är ett av höstens musikaliska utropstecken.

Bengt Berglind

Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 

Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.

Bengt Berglind

Dave Alvin and Phil Alvin ”Lost Time” (Yeproc/Border)

Bröderna Blasters har efter många år och trätor, tagit varandra i handen och traskat in i studion igen. Första beviset på detta var Common Ground härom året. Nu är det dags igen med ett album på ungefär samma bluestema. Det vill säga att de har lyckats komma överens om att det är det som funkar bäst om de ska vara i samma studio eller på samma scen.
Visserligen är det stabilt och homogent genomfört , men inte bär musiken med sig några rysningar eller utforskar några nyare musikaliska marker. Både Dave och Phil har utmärkta röster för denna typ av musik, tillkommer gör Daves suveräna gitarrspel. Deras respektive soloalbum överglänser med råge dessa två utgåvor som de samsas om att tillföra dagens musikmarknad.
Stor del av albumets material har vi hört förut, i olika versioner, tempon och texter med andra musikanter genom åren. Alltså inget nytt eller orginellt denna gång. Så hoppas nu att de tar ledigt från varandra och hivar ut de soloalbum de är bäst på. Lost Time ser ut att vara en titel som stämmer bra, men kanske inte i den mening det var tänkt.

Bengt Berglind

Chuck Prophet ”Night Surfer” (Border)

Green On Red var en liten tight amerikansk rockcombo på åttiotalet. Där hittar vi Chuck Propeth, låtskrivare, gitarrist och sångare. Men det var 1992 som jag hittade hans andra album Balinese Dancer och efter det har vi varit oskiljaktiga.
Sedan dess har Chuck varit en produktiv solartist, studiomusiker och producent, bland annat till countryesset Kelly Willis. Chuck Prophets rockmusik är inte något som någon gång skulle hitta in på radiolistor i vårt mellanmjölksland. Men det skulle kunna vara så, för det finns stora kvalitéer men slitstarka melodihooks och en personlig röst. Speciell det sista gillas skarpt. Stundtals snäser han i sången på ett bättre sätt än vad Tom Petty själv gör i sina bästa Tom Pettystunder.
Allra bäst blir det när Chuck plitat ihop en bra melodi, och det händer ofta, och får glida fram på den i medimtempo. Då fräser det om hans fraseringskonst och skön småskalig rockmusik uppstår. På nya albumet Night Surfer har producenten Chuck snittsat till det med stråk- och blåsarrangemang. Inte storvulet och massivt, utan bara så det fyller ut och berikar ljudbilden. Sedan visar han sin nyfikenhet och storhet när han lägger in pizzicatostråkar som lyfter hela låten till något annorlunda. Naturligtvis finns det en hög snygga rock- och popgitarr in- och pålägg överallt, plus rösten.
Night Surfer är inget nyskapande på något sätt, men det är ett förbenat fräscht rock- och popalbum av Chuck Prophet.

Bengt Berglind

Chuck Prophet ”Temple Beautiful” (Yep Roc/Border)

Balinese Dancer anno 1993 var Chucks första soloplatta. Den tillhör fortfarande  avdelningen goda skivbekanta i hyllan hemma. Sedan dess har denne ex Green On Red-medlem hunnit med ett dussin plattor som varit genomgående av en ganska hög kvalité. Let The Freedom Ring som kom 2009 är det sista exemplet på Chucks mångfald och produktivitet.

På nya Temple Beatuiful som är en hyllning till staden San Francisco är soundet rakare, råare och rockigare än på länge. Rösten är lika snuvig och snäsig som tidigare, lite åt Tom Petty/Dylan-hållet och hans gitarrspel är i skarpt fokus plattan igenom. På spår som Willie Mays Is Up At Bat finns klara femtiotalsinfluenser i körsången och det drivande pianospelet. Museum Of Broken Heart är en ganska vanlig Chuckballad med lite nonchig talsång och sextiotalspoppiga Little Girl, Little Boy svänger som bara attan. White Night Big City stinker av Lou Reed-inspiration, men på ett bra sätt. Chuck Prophet som också är en utmärkt producent för andra artister, lär nu också dryga ut kassan med att anordna guidade bussturer i sitt kära San Francisco. Den trippen skulle jag gärna hänga med på.

Bengt Berglind