nyaskivor.se

Eilen Jewell ”Get behind the wheel” (Signature/Border)

För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.

Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.

Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.

Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.

Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Chicago sessions” (New West/Border)

Först måste jag erkänna att Rodney Crowell är en av mina husgudar så man kan väl säga att jag är jävig i ämnet.

I år firar Rodney att han varit i  musiksvängen i en hiskelig massa år. Detta kommer han att göra genom en större galaföreställning senare i år med en massa gästartister.

Chicago sessions är något helt annat. Rodney ville göra något enklare och mer spontant, som att hitta en ny studioproducent och spela in några nya låtar, någon cover och sådant som han har haft liggande men som spelats in av andra artister.

Rodney hamnade i Wilcoledaren Jeff Tweedys studio i Chicago med nya musiker runt sig. Visst är det lösare i kanten och kanske mer spontant men även lite fattigare ljudmässigt. I all fall om vi ser tillbaka på hans senaste utmärkta studioalbum Triage som kom för en tid sedan. Där inramas hans låtar och sång av många eminenta musiker från Nashville.

Jeff Tweedy var inte bästa valet av producent. Han passar inte in i Rodneys musikvärld hel enkelt.

Det finns några riktigt bra låtar här samt en snygg cover på Townes Van Zandts No place to fall och You suppose to be falling som skrevs för kompisen EmmyLou Harris.

Vi får hoppas på något mindre spontant nästa gång och med skickliga musiker från Nashville plus en mer taggad Rodney Crowell.

Bengt Berglind

Triptides ”Starlight” (Curation/Border)

LA-baserade Triptides album So Many Days som kom förra året var en platta som först inte satte några djupare intryck hos mig. Bandet spelar vad vi kan kalla för solig och tillbakalutad poprock med snygg stämsång och lite sparsam psykedelia.

Men sakta och säkert upptäckte jag mer och mer små sköna inpass och trevliga musikaliska påhitt som gjorde att albumet växte.

Nu har efterföljaren Starlight kommit och bandet har ändrat sitt sound. Denna gång är det mer klaviaturbaserat med både piano och orgel i förgrunden. Musiken har en mer drivande groove som ibland luftar några jazzinfluenser. Men anslaget är lätt och det påminner ibland om bandet Dawes, men här är inte jazzinslaget så stort.

Trots att det svänger och kränger med både orgel, Fender Rhodes piano och en del syntar så fäster inte musiken denna gång som den gjorde på So Many Days.

Gruppen sångare som dominerar det vokala inslaget sjunger visserligen bra. Men det låter inte engagerat och sången är inte integrerad i bandets små grooviga utsvävningar.

Sången ligger ovanpå, eller kanske man kan säga utanför, som den inte är en del av bandet.

Vilket borde vara meningen. Så för Triptides blir det denna gång stjärnfall med Starlight.

Bengt Berglind

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

Jesper Lindell ”Twilights” (Rootsy/Border)

Kanske kan man tycka att Jesper Lindell har gått lite vilse i det ljudlandskap som The Band och Van the Man gjort till sitt eget. Eller också är det så att bli inspirerad av andra musiker och artister är något som drabbar alla och tillhör musikscenen.

Nu råkar det vara så att senaste albumet Twilights är en ljuvlig historia för oss som gillar och hänförs över denna genre av musik som var och är en del av americanamusikens träd.

Jesper har samlat några vänner och dragit till Brunnsvik utanför Ludvika för att spela in låtarna och med sig har han till exempel First Aid Kit och Levon Helms dotter Amy.

Jespers röst är behaglig och kommer bäst till rätta i albumets många medium tempo låtar.

Förutom alla gästsångare omger sig Jesper med ett lysande musikergäng, där blås och hammondorgel breder ut sig med sitt välljud.

Nu blir det att kolla upp Jesper Lindells backkatalog och vad för musikgodis jag finner där. Twilights är snudd på en femma. Släpptes redan i våras men förtjänar all uppmärksamhet om inte annat som en av årets solklara rekommendationer att mysa till framför brasan när vi tröttnat på bjällerklang.

Bengt Berglind 

Daniel Herskedal feat Emilie Nicolas ”Out of the fog” (E2/Border)

Den norske tubaisten Daniel Herskedal är en stor favorit. Det är lika bra att sätta detta på pränt från början. Hans musik som är en hybrid av jazz med nordiska förtecken i form av vemod och lån från folkmusik. Det finns alltid en melodifras att hålla sig till i hans vida jazz- och ljudväv.

På nya albumet Out of the fog är den starkare än tidigare då han bjudit in Emilie Nicolas vars klara röst står i motsats till tubans mer dova tonspråk.

Herskedal har adderat mer än den mänskliga rösten på nya albumet. Trummor och slagverk hjälper till av bygga upp och skapa dramatik på ett mer påtagligt sätt än på tidigare album. Ibland kan det påminna om en rituell dans från ett urfolk.

Det har till och med smugit sig in en gitarr här och var.

Det känns som genom att bredda sitt tonspråk så har Daniel Herskedal tagit ett steg bort från jazzmusiken på hans tidigare album. Om det nu är så, är det fortfarande en nutida musik som är både vacker, dramatisk och bör och ska upptäckas av vänner av god musik. Bilda kö !

Bengt Berglind

Drugdealer ”Hiding In Plain Sight” (Mexican/Border)

Tänk om man hade varit en fluga på väggen när låtskrivaren och musikern Michael Collins satt och hade tankesmedja vad han skulle kalla sitt musikprojekt. Aha, sade han till sig själv Drugdealer måste vara det ultimata förslaget av alla mina förslag. Så fick det bli. Fast det går inte att låta bli att tänka på om det är på riktigt eller på skoj.

Nåväl , detta är i iallafall hans tredje album som är en skamlös hyllning till soldränkt sommarpop från LA. Tänk Michael Franks Floridapop eller John Mayers förra album som lutade åt samma håll.

Inledande Madison sätter sig snabbt med en knallskön melodi och som passar till att spela i bilen eller varför inte i sportradion.

Ballader blandas med låtar av det funkigare slaget och blåssektioner kommer och går men det musikaliska solskenet i låtarna består.

På några av låtarna lånar Michael Collins ut mikrofonen till kompisarna Weyes Blood, Jackson Macintosh och Tim Presley vilket är trevligt och en vänlig gest.

Det musikaliska anslaget är lätt men skickligt och domineras ofta av ett underliggande elpiano och lekfulla synthar, en själfull saxofon, en småfunkig bas och lagomt bastanta trummor.

Perfekt pop för bilåkande, fönstertvätt eller när du lagar fredagens lilla festmåltid och har ett glas rött vid sidan.

Senare delen av albumet är något svagare och då kom jag att tänka på både Leo Sayer och Gilber O´Sullivan. Det var ju inte meningen.

Bengt Berglind

John Fullbright ”The Lier” (Blue Dirt/Border)

En förmodligen helt okänd amerikansk pianist, sångare och låtskrivare du aldrig har hört talas om. Någon som förmodligen aldrig spelats på radio eller tv här i landet. Men det är kanske inte så konstigt då det var sju år sedan hans förra album Songs och hans första som kom redan 2012.

Mellan varven har han tydligen jobbat som producent och kompmusiker åt mer kända musiker i USA. Om jag ska försöka sätta in John Fullbright i ett för oss musikaliskt sammanhang så kunde man nog hitta honom sittande på en svalkande veranda vid sitt piano i Oklahoma som är hans hemstat. 

Hans musik och framtoning kan tänkas vara en lantlig hybrid av Billy Joel och Elton John. Allra bäst hör man detta när han sitter och sjunger och spelar piano solo. Hans texter är små ögonblicksskildringar och historier, kolla in Stars och Unlocked Doors på detta album.

Det funkar ändå bra när han omger sig av ett gäng musiker och musiken snuddar vid country, honkytonk eller hälsar på in New Orleans.

The Lier med John Fullbright bjuder på en omväxlande variation av Americana. Passar mig bra.

Bengt Berglind

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind