Posts Tagged ‘Bengt Berglind’

Ljummen folkvisa

vargen

Vargen ”Tänk inte efter – Bob Dylan på svenska” (Vargen/Border)

De borde ha gjort just det, tänkt efter. Men det är nog så att det är varje Dylantolkares våta dröm att översätta, penetrera och tolka Dylans texter till svenska.

Många har försökt, få har lyckats. Mikael Wiehe är väl den som har gått i land med det på ett godkänt sätt.

Musikkollektivet Vargen med bland andra Raine Johansson, Mia  Rosengren och Anna Vild har plockat några av de mer välkända låtarna och försett dem med svenska texter.

Den musikaliska inramningen är helt ok. Men det vokala är förpackad i svensk lagomhet. Det smakar ljummen svensk folkvisa och är alldeles för präktigt och respektfullt i mina öron.

Dylantolkningar för lågstadiet har ingenting vi behöver. Inte blev det någon biljett till Dylan i Karlstad i sommar heller.

Bengt Berglind

28

05 2019

Rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget

luther dickinson

Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)

North Mississippi Allstars är Luther Dickinsons egentliga musikaliska hemvist. På detta eminenta album som du ser får full pott har han lierat sig med ett antal lika eminenta kvinnliga vokalister och musiker, som till exempel Amy Helm, Amy LeVerne, Sharde Thomas och The Cocco Mamas.

Luther spelar alla möjliga gitarrer, banjo och låter det kvinnliga sällskapet glänsa i ett helt batteri av utmärkta låtar. Det här är Americana i ett nötskal. Gospelinfluenserna är betydande albumet igenom och blandas väl med folkmusik, blues och en smula country. Naturligtvis sitter sångstämmorna som limmade, men även gospelmusikens call and respond används med framgång.

När man är helt knäckt av de vokala insatserna, smyger det in en sammetsmjuk klarinett eller en slirig orgelslinga som grädde på moset.

Det är rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget, med små medel som omfamnar lyssnare i en stor varm musikalisk bamsekram.

Bengt Berglind

21

05 2019

Lyckas inte helt mumla ur skägget

steve

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

betyg 3

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind

06

05 2019

Texter som vill berätta en historia

son volt

Son Volt ”Union” (Border)

Att Son Volt är Jay Farrars band råder väl ingen tvekan om,. Det är han som skiver alla låtar och sjunger detta har han gjort sedan han och Jeff Tweedy gick skilda vägar i Uncle Tupelo.

Jeff Tweedy solo eller med gruppen Wilco har utforskat olika stilar och genrer inom rock, pop och americana med skiftande framgång.

Jay Farrar har i stort sett hållit till i samma musikfåra de senaste åren. Men när han  på albumet Shades of blue skulle ta sig an bluesrockens dammiga domäner blev det pannkaka av det hela. Det finns så många andra som behärskar den musikstilen bättre.

Därför är det riktigt trevligt på alla sätt när Jay Farrar och hans Son Volt nu har plockat ihop ett album med många bra låtar som till exempel Devil Don’t Care, The ’99 och avslutande The Symbol.

Flera spår på albumet är inspelade på Woody Guthriecentret. Kanske för att få lite mer inspiration med musik och texter, som denna gång är väl genomarbetade och vill berätta en historia eller skeende.

Jay Farrar har inte den mest flexibla rösten men nu när han får ett bra material att hålla sig i funkar det bra. Sen skulle det bli något mer variationsrikt om det förekom fler instrument för att färga musiken bakom hans ibland något entoniga stämma. Ett litet klagomål i marginalen ni kan bortse ifrån.

Bengt Berglind

15

04 2019

Föredömligt varierat

robert

Robert Forster ”Inferno” (Tapete/Border)

Numera en solartist men en gång hemmahörande i den lilla charmiga australiska combon Go Betweens som tillsammans med en annan grupp, The Triffids från down under, gav oss en mängd bra popmusik på åttiotalet.

Detta fortsätter Robert Forster med på en mycket hög nivå på nya albumet Inferno. Vem kan motstå textrader som ”My mother hangs the washes and my father have jobs to ignore and the weekend who came, was the same as the weekend before”.

Inferno har det som saknas på många popalster idag. Nämligen en osviklig melodikänsla. Robert Forsters röst påminner om en salongsmässig Lou Reed i fraseringarna. Nu är det bara så att Roberts sjunger bättre. I vissa små stunder går även tankarna till Morrissey. Nu är det ju inte så att Forster plagierar någon av de nämnda herrarna. Han står trygg på egna ben i sin musik. Även om albumet heter Inferno.

På pluskontot påminner vi även om att låtmaterialet är föredömligt varierat.

Bra popmusik alltså. Även om den är dödförklarad av dagens trendspanare där en trend ibland inte överlever längre än en dagslända.

Bengt Berglind

10

04 2019

Lågmält och vackert

mandolin

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ‘behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

18

03 2019

Storslaget och spännande med ett stort utbud av kvinnliga röster

mercury rev

Mercury Rev ”Bobbie Gentry´s The Delta Sweete Revisited” (Bella Union/Border)

Mercury Rev är ett amerikanskt indieband med psykedeliska kanter som imponerade med albumet Deserter´s  Songs från 1998.

Sedan dess har deras namn för mig bara glimtat till i olika musikmagasin utan att lämna något större eftertryck.

Nu har de två kvarvarande medlemmarna Jonathan Donahue och Grasshopper tillsammans med 12 kvinnliga vokalister plockat upp ett album där de tolkar Bobbie Gentrys album The Delta Sweetie.

Bobbie Gentry är för de flesta mest känd för sin klassiska version av Ode to Bille Joe från sent sextiotal. Utöver detta har hon väl inte satt några större musikaliska avtryck här i Sverige. I andra länder är hon en ikon och recensentfavorit med ett eget musikaliskt uttryck.

Det som gör detta album till en stor överraskning är i första hand de rika och fängslande arrangemang som herrarna i Mercury Rev mejslat fram. De är både storslagna och spännande i sina olika strukturer. Till detta kommer ett stort utbud av kvinnliga röster.

Norah Jones, Margo Price, Susanne Sundfor, Beth Orton och min ögonsten Lucinda Williams tolkar Bobbie Gentrys material med skärpa och skönhet.

Ett varierat album som kommer att räcka långt in på detta år.

Bengt Berglind

26

02 2019

Imponerande

delines

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

18

02 2019

Julens musik

coll1

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  betyg 3

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

21

12 2018

Låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär

jason isbell

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

23

11 2018