NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.
Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.
Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.
Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.
Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.
NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.
I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.
2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.
Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.
Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.
Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.
När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.
River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng.
Hur många coveralbum, tribut- eller hyllningsskivor behöver vi ? Det finns väl en del genom åren som varit tillfredsställande som David Bowies tidiga Pin Ups eller Cat Powers The greatest.
Cowboy Junkies som kommer från Canada har levererat en del covermateriel tidigare på det numera smått legendariska albumet Trinty Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Den som bar fram album och som varit gruppens centralgestalt är vokalisten Margo Timmins. Det fortsätter hon att vara och inleder albumet med en lysande version av Bowies Five Years. Sen blir det inte så mycket bättre.
Visserligen skruvar bandet, som för övrigt är ruskigt samspelta och välljudande, upp gitarrerna och smålarmar. Men det funkar inte nämnvärt på Gram Parsons Ooh Las Vegas.
Gordon Lightfoots The way I feel, Neil Youngs Love in mind och hans Don´t let it bring you down tillsammans med Dylans I´ve made up my mind to give myself to you, räddar det hela till att vare en hyfsad coverplatta. Cures Seventeen seconds klarar väl även den ok-gränsen.
På samtliga dessa godkända och lyssningsvärda tolkningar är det Margo Timmins som håller ihop det hela med sin röst och närvaro.
Det har varit ett bra vinterhalvår på den kvinnliga americanafronten.
Först anlände Riddy Armans utmärkta debut, och några månader senare Margo Clikner med ännu ett debutalbum.
Carson McHone har släppt något album tidigare, men Still Life lär vara det första i Sverige.
Texasbaserade Cason McHones album är inte så countryinfluerat utan sneglar istället mot R&B och soulmusiken.
Sen finns det även en flirt med 60-tals popmelodier i uptempolåten Someone else.
Hawks Don´t Share och Only Lovers bärs upp av en mäktig blåssektion och små rockiga gitarrer.
Blåset återkommer och färgar End of the world på sitt sätt.
Balladen Sweet Magnolia ger god plats åt ett piano tillsammans med McHones röst. Hon sjunger rakt och utan egentliga countryinfluenser.
Det kanske hörs mer att hon har sina rötter i folkmusiken I Spoil on the vine, Folksong och Fingernail moon.
Still Life är ett album som känns ledigt och okonstlat kanske på grund att Carson sjunger utan manér och att musiken bjuder på så många och trevliga arrangemang och instrumentala påhitt och inpass.
En mycket lågmäld fortsättning på Tamara Lindemans succéalbum Ignorance från förra året. Det verkar som att när inspelningen var klar och alla gått hem sitter Tamara kvar vid flygeln i en nedsläckt studio och i ett annat hörn sitter en saxofonist ur hennes band.
Tio stycken ganska korta och försiktiga kompositioner i balladtempo med bara hennes eminenta röst och smakfulla pianospel.
På några av låtarna smyger en flöjt eller saxofon in, men försvinner snart.
Hennes musik låter denna gång som en klar hyllning till många kvinnliga singer/songwriters från sjuttiotalet.
Det som saknas här är de smakfulla och jazziga arrangemang som hjälpte till att lyfta det tidigare albumet till ett av förra årets bästa.
Men ändå, Tamara Lindemans musik är balsam för själen och något som jag gärna återvänder till ofta.
Förra albumet The Imperial var en stor och ren sensation i mina öron 2020. Inte på grund av att det var nyskapade utan att det fanns en sådan konsekvens i gruppens sound. Tempot i låtarna var relativt lågt, produktionen avskalad men ändå rik och uttrycksfull.
På nya Sea Drift fortsätter The Delines att uttrycka sig på detta lite avmätta sätt. Många av låtarna rullar sakta igång med ett elpiano eller ensam gitarr. Sedan smyger Amy Boone in med sin sensuella röst. Hon behöver aldrig ta i för att försöka imponera. Rösten bara finns där som en självklar kompass i The Delines souldränkta Americana.
En viktig del i gruppens musik är blåsarrangemangen som ligger och kommenterar sången och melodierna. Dessa arrangemang är smakfulla och bidrar starkt till albumets positiva helhet.
Detta är gruppens fjärde album där de mejslat fram sitt lite säregna sirliga sound. Willy Vlautin, författare och tidigare medlem i gruppen Richmond Fontaine, skriver huvuddelen av de novelliknande texterna.
Det är få band som så konsekvent vågar behålla sitt eget tempo och uttryckssätt på ett helt album. Det är ok för mig!
Men denna midnattsblå soulpastej skulle ha mått bra av några uptempolåtar. Bra för att få höra om de fixar det lika bra. Vilket jag tror.
Musikhjältarna från 70-talet har kommit upp i aktningsvärda åldrar och flera av dem har dessutom fallit ifrån. John Mayall med sina modiga 88 år verkar leva på lånad tid, men är man gudfader till den brittiska bluesen så ligger man av allt att döma bortom jordelivets makt.
Liveframträdanden har på senare tid varit begränsade, men det har kompenserats av produktiviteten med album. Titlar som A Special Life 2014, Find A Way To Care 2015, Talk About That 2017, Nobody Told Me 2019 och årets utgåva kan inte annat än att framstå som omvända vinstvarningar vilket innebär till motsats från andra artister att det är ett bättre utfall nu än det var för ett halvt sekel sedan.
Även om Mayall är en gudabenådad musiker med själfull röst och extraordinärt handlag med gitarr, klaviatur och munspel, så omger han sig av en idog skara fullfjädrade gästmusikanter. Ett erkänt tillvägagångssätt som dels styrker Mayalls status som mentor, men också skapar en oemotståndlig flexibilitet.
Helt igenom är The Sun Is Shining Down en formidabel uppvisning i konsten att fullända bluesen i alla dess former. John Mayall och den handplockade skaran av musiker, som var och en sätter sin unika prägel på melodierna, gör det hela till en överväldigande tillställning som få eller ingen kan värja sig mot.
På Can’t Take No More fräser Marcus Kings gitarr som olja i en het stekpanna. Eftertrycklig blues av det rockigare slaget som tar för sig av allt den kommer åt. Hornsektionen ligger som en buffert i bakgrunden och ger välgrundat stöd.
Mayall skulle förmodligen kunna hantera en fiol om han bara la manken till. Nu behöver han inte det för Scarlet Rivera demonstrerar med ackuratess sina färdigheter i Got To Find A Better Way och Deep Blue Sea. Hennes uttrycksfulla fiol sveper som en skönmålande pensel i perfekt symbios med de övriga instrumenten och skapar både ljus och värme.
Blir man inte endera frälst eller pånyttfödd när Chills And Thrills sätter luften i dallring mot mitten av skivan så blir man det aldrig. Den stilfulla rock and roll-känslan biter sig fast och förmedlar en mycket uppsluppen stämning. Valet av Mike Campell på gitarr är suveränt och i följe med Mayalls hammond B3 blir det komplett.
Jag ger mig själv förmånen att peka ut en favorit och det kunde i princip ha blivit vilken låt som helst. Till slut sätter jag mig bakom ratten och känner kraften i Driving Wheel som tar mig till platser jag aldrig vill lämna. Magisk sexsträngad briljans med uppfinningsrik frasering och plockning i samklang med Mayalls livfulla sång måste rimligtvis belönas.
Jag har följt bluesens väg sedan jag var gammal nog att sätta ner pickupen på skivtallriken och jag kan med gott samvete säga att det blir inte bättre än så här. Mayall har lyckats med att på ett behagligt och omsorgsfullt manér skänka en stunds bekymmerslös underhållning vid en tidpunkt då det behövs som allra bäst. Det är bara att visa sin uppskattning och luta sig tillbaka och njuta.
Thomas Claesson
Efter 37 album levererar fortfarande Johnny Malaj, som vi lite vanvördigt men kärleksfullt kallade denna gigant och blueslegend.
Nu är John Mayall en bit över åttio och hans röst är lite rostigare. Vad annat kan vi begära. Men han fortsätter sin bluesresa här med nya vänner av skiftande slag.
Här finns bluesgitarristerna Marcus King, Melvin Taylor och Carolyn Wonderland. Alla kommer från den nutida bluesscenen.
Buddy Miller och Mike Campbell tillhör gitarrveteranerna. Kända från allehanda rock album.
På albumet i fråga som givetvis är i grunden ett bluesalbum finns lite antydningar om funk- och soulinfluenser. Här och var dyker det upp en blåssektion hämtad från en storbandssession.
Enda gångerna som något bryter den haltande blueslunken är två samarbeten med violinisten Scarlet Rivera, mest känd från Bob Dylans bussturné Rolling Thunder Revue. Här bryter hennes fiol bluesens ramverk och ger den luft och näring. Det skulle kunna varit ett helt album med John Mayall där han vågar söka nya vägar. Vilket han framgångsrikt gjorde får många månar sedan på trumfria Turning Point och Jazz Blues Fusion.
Men i alla fall håller han stilen, det kan man inte förneka.
Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.
På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.
Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.
Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.
Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.
Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.
Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.
Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.
Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.
Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.
Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.
Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.
Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.
Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.
Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.
Timothy Showalter är mannen och skaparen bakom musikprojektet Strand Of Oaks. Man kan säga att han tillhör familjen med bröder som Israel Nash och War On Drugs. Man kan även ana att han har kollat in en del av Bruce Springsteens ibland storvulna musikdrömmar.
När musiken på detta album fungerar som minst bra går tankarna till U2 eller My Morning Jacket när dom inte riktigt har träffat rätt och tar i så det som skulle bli det storslagna anslaget dränks i ett studiodån.
Men så länge Timothy håller sig till Americanamusiken funkar det mycket bra. Melodierna är genomgående starka och sången är fylld av passion och hjärta med smärta.
Lätt överstyrda gitarrer, klockspel och en matta av synthar och röster i lager fyller i och nästan täpper igen ljudbilden. Den blir för massiv, inga sprickor eller andningshål, inget om livet utanför studion.
Några gånger, som på spåret Carbon och Hurry, taggar Timothy ner sången och produktionshysterin och låter musiken andas. Vid dessa tillfällen fungerar Strand Of Oaks som bäst. Ändå blir det en svag fyra.
