nyaskivor.se

Godsmack ”Lighting Up The Sky” (BMG/Warner)

Sedan 1995 har Godsmack från nordöstra hörnet av USA varit sig själva trogna när det gäller all musikalisk utveckling och uppfinningsrikedom. I grund och botten kan de hänföras till hårdrock. Dessutom finns en lätt grunge samt alternativa och moderna metalfragment vilket gör amerikanarnas musikstil specifik.

Den breda repertoaren är inte nödvändigtvis anpassad för den traditionella rockaren. Snarare får de moderna och självutnämnda mer avancerade rockarna sitt lystmäte tillgodosett. Bandet med sin förbehållslösa närhet till folket har ju alltjämt mycket potential, vilket också bör kunna fascinera de som står utanför den allra snävaste cirkeln.

Oss emellan så är den utdragna reverseringen som inleder You And I en tilldragelse som kan ta vägen vart som helst. Dess bättre utvecklar det sig till ett massivt rocknummer med knastriga gitarriff och lössläppt sång som med eftertryck tillkännager att Godsmack definitivt kommer att gå ut på deras egna villkor.

Den andra singeln som släpptes var den tillrättalagda Surrender som erbjuder allt man kan förvänta sig av Godsmack. Med uppbyggande hårdrocksgitarrer som strävar mot en hängiven refräng så kan ju ingenting gå fel. Lägg därtill en lyrik som bearbetar känslostormar och publikhaven på världens arenor lär komma i gungning med allsången högt klingande i skyn.

Till de som vill tända ljuset på mobiltelefonen och pendla med armen en stund så framträder den avslöjande balladen Truth som det perfekta alternativet. Den ambienta vågen av orkesterstrofer och pianobroderier i följe med den dramatiska lyriken som beskriver ett förhållande i splittring blir till en övertygande gestaltning full av lidelse.

Om du i stället är ute efter ursinniga rockdräpare så står Hell’s Not Dead och Soul On Fire i skuggorna och lurar. Båda titlarna som synes självförklarande och dessutom i besittning av ilskna gitarrer med retrodoft som ger det typiska Godsmacksoundet. Rakryggat och förutsättningslöst levererat med temperament och slagkraft.

Avslutande titelspåret visar upp en fogligare sida vilket lämnar lyssnaren att inse hur moget bandet har blivit. Här är den aggressiva tonen åsidosatt till fördel för sublimitet och eftertänksamhet. Säkert och troget, men fyllt av återblickar och tillkortakommanden lotsas sången vidare mot det upphöjda slutet som med beslutsamhet bryter igenom livets vedermödor.

Elva låtar för att lysa upp himlen. Elva sidor i en självbiografisk dagbok där sångaren återger den resa som han har varit huvudpersonen i. Tillfredsställelse och nostalgi i en bitterljuv känslomässig virvelvind av det slag som krävs för att fullborda den metaforiska historien.

Thomas Claesson

Delain ”Dark Waters” (Napalm/Border)

Ryktet om de nederländska symfoniska metalpionjärerna Delains död är betydligt överdrivet. Grundaren och eldsjälen Martijn Westerholt har nämligen ombesörjt att en ny line-up reser sig ur askan och inget fan lär bli besviken över den nya konstellationen. Två f.d. originalmedlemmar samt den nya basisten Ludovico Cioffi och sångerskan Diana Leah ombesörjer att vägen framåt är säkerställd med både förtrogenhet och stimulans.

Det var förstås inte att förvänta sig att Delain skulle låta fundamentalt annorlunda med den nya besättningen för Westerholts göromål är ju trots allt att förutom att vara keyboardist även att skriva låtarna. Så det vinnande konceptet fortskrider oförtrutet med hemtama orkesterarrangemang förstärkta med moderna nyanser som smälter samman perfekt med den nya vokalistens sköna stämma. Reinkarnationen är utan omsvep befäst sprudlande av nytänd energi.

Hideaway Paradise slår upp portarna på ett karakteristiskt sätt för Delain. Keyboardstrofer med medryckande refränger kombineras med metalfärgade strängar i en strävan att uppnå en accepterad balans. Den här gången blev det lite för spralligt med insyltade popinfluenser som går i bräschen.

När The Quest And The Curse släpps loss med stampande riff och lagom anpassade growls förstärks det bombastiska soundet. Diana svävar fram som den utvalda sångfågeln hon är högt över den kompakta ljudmassan. Stäm-och körsången förstärker helhetsintrycket som bärs fram av den dramatiska orkestreringens framfart.

Att Diana Leah bördig från Transsylvanien har bra bett i rösten framgår tydligt i Moth To A Flame. Balansen mellan komfortabel tyngd och en mjukare röst som inte skyr den ena eller andra högre tonen stäms av på ett fördelaktigt sätt. Bryggan som fälls ut över oroliga mörka vatten bär slutligen upp den storstilade slutklämmen.

Huvudnumret är personifierat av Invictus som i sig själv är en fullmatad rockopera. Det körledda dramat backas upp av dels Marko Hietala (f.d. Nightwish) som för många är ett kärt återseende samt Paolo Ribaldini (Seraphiel, Skiltron). Den framåtsträvande förseglingen där klassisk musik varvas med metal leder till ett klimax som inte lämnar någon besviken.

Som det mystiska spökskeppet ’den flygande holländaren’ seglar Stephen King-fiktiva Delain över mörka böljande vågor med medryckande melodier i sin last. Den musikaliska sofistikationen hålls samman med Dianas näktergalsliknande stämma som spänner från pop via film-och dataspelsmusik till explosiva inslag av blixtrande metal. Tydligen har jag accepterat inslagen med pop för det kan väl ändå inte vara så att jag har blivit drabbad av den fruktade mellofebern?

Thomas Claesson

Riverside ”ID.Entity” (Inside Out)

Sökandet efter den egna identiteten verkar vara en av drivkrafterna bakom det polska progrockcitadellets nya opus. På ID.Entity visar sig Riverside som angelägna observatörer och reserverade kritiker av aktuella frågor. Den tidigare så melankoliska framtoningen är satt i bakgrunden med förbehåll till en ljudbädd av lättsammare och mer detaljerade utsvävningar.

Frontmannen Mariusz Duda har med sin kvartett från Warszawa åstadkommit ett nytt uppsluppet sound främst färgat av inspiration från 80-talet. Skimrande syntar med moderna komponenter ger en unik aura som glimmar ikapp med distorderade gitarrer. I följe med mellotron – och orgelljud blir konsekvensen en helt igenom givande och obesudlad mixtur.

Friend or Foe? öppnar upp inramningen föredömligt. Ut strömmar orientaliskt progressiva mönster sammanvävda med synthmangling som kan få den mest tålmodiga att börja fäkta med benen. Det spelar ingen roll att Depeche Mode-vibbarna svärmar som bin, så länge metronomen är korrekt inställd och tangenterna faller ner på rätt plats. Det blir följaktligen väldigt elegant konstruerat och dessutom intellektuellt lekfullt.

Big Tech Brother fångar dagens tidsanda med den utstuderade lyriken där de moraliska aspekterna översköljs av cynism och kritik från den moderna digitala tidsåldern. Uppbackat av vågade unisona passager arbetar den sig metodiskt in i en signifikant malström bestående av påverkan som kräver mycket mod och styrka för att ta sig ur.

Albumets mittpunkt tillhör den omfångsrika The Place Where I Belong som inleds med en bedårande akustisk gitarr och Dudas änglalika röst i ren Pink Floyd-anda. Låten går igenom många skiftningar och omsider introducerar basen med sin höga puls hammondorgeln som skulle få självaste Don Airey att känna igen sig själv. Med den överväldigande atmosfären och den djupa textinnebörden ger sig stycket själv rättvisa genom att sträcka ut i över 13 minuter.

Den självmedvetna Self-Aware avslutar konceptalbumet på ett förtroendeingivande sätt. Alla Riversides styrkor och särskilt de melodiösa framhålls här på ett positivt sätt. Med glimten i ögat förmedlas en experimentlusta som ger införstått hopp om framtiden. Vad skall man annars tro när den kickar igång till rock n’ roll-toner för att övergå till en reggea-sektion och sedan klinga ut och lämna lyssnaren förtröstansfull bara så där helt apropå?

ID.Entity är ljus, hoppfull och obestridligt ett av de mest sammanhängande och mogna album som har presterats från bandet så här långt. Riverside är uppsluppna och virtuosa och det är beundransvärt att de nu är inne på sitt tredje decennium i den allra finaste progressiva salongen. Medlemmarna kan tyckas vara unga, men de är i högsta grad mogna som kompositörer och utövare vilket bidrar till att de med finess visar prov på musikens helande kraft.

Thomas Claesson

Katatonia ”Sky Void of Stars” (Napalm/Border)

Med mer än tre decenniers trogen tjänst är Stockholmsbördiga Katatonia en väl etablerat konstellation inom metalvärlden. Bandet har ända sen de dagar då många nuvarande metalfans lekte i sandlådan med hink och spade cirkulerat kring grundarna och de drivande krafterna: sångaren och multiinstrumentalisten Jonas Renkse och bakgrundssångaren och gitarristen Anders Nyström.

Renkse har i huvudsak skrivit låtmaterialet, men även Nyström bidrar emellanåt. Oavsett vem av dem som håller i pennan så trotsar de konsekvent gängse regler. Oöverskådliga riff flätas samman motsägelsefullt. Melodier bryter ut från stormiga rytmer och stigande tonstyrkor förvandlas till stunder av skörhet och sans.

Den ursprungliga blandningen av death – och doommetal har genom åren fått ge vika för en mer förbehållsam progressiv metal av autentisk och unik art med modfällda skildringar och ståtliga arrangemang. Som ett resultat är förväntningarna på ett nytt album alltid höga och glädjande nog vanligtvis uppfyllda.

Öppningsspåret Austerity sätter lyssnaren på prov när de komplexa riffen och det avancerade trumspelet med spännande taktförskjutningar tumlar runt med stuns. En ögonöppnare till de som har satt sig tillrätta för i takt med att låten spinner runt på repetition, desto fler hemligheter avslöjar den.

Det näst intill obemärkta hoppet till Collossal Shade kräver en kort stunds betänketid innan den får fäste. Därtill bidrar den föredömliga strukturen som är påtagligt målmedveten med sina talande stämningsförändringar. Den mäktigt framåtskridande sången med gotisk beröring kulminerar i en tilltagande utformad refräng där Renkses högtidliga röst står i rampljuset.

Opaline trippar iväg med en nästan näpen dragningskraft i sin besittning. Nedtonad i sitt ursprung, men efter hand allt mer obestridlig i sin uppfinningsrikedom. Den melankoliska Drab Moon flätar in flera lättsinnigt anspråkslösa grunddrag till en förtrollande symfoni av texturer och hoprafsade sångkrokar.

Mot slutet återfinns Atrium och No Beacon To Illuminate Our Fall vilka båda, oppositionellt albumtiteln, får anses ha stjärnglans. Den förra i grund och botten illavarslande, men föränderlig med lekfulla strängar och en hoppfull körsång som sjuder av värme. Den senare besitter en mångfald av sammanlänkade riff och flera nyanser av överdådig progressiv dynamik.

Katatonia har med Sky Void Of Stars förädlat sitt sound till nära nog perfektion. Det intuitiva låtskrivandet med den enorma mångfalden lyfter in musiken i en outforskad värld. En värld som långt bort i fjärran där mörkret tar slut andas optimism och de allra mest hårdhjärtade kommer att knäckas.

Thomas Claesson

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

Uriah Heep ”Chaos & Colour” (Silver Lining/Warner)

Medans många 75-åringar sitter stilla framför en sprakande brasa och funderar på vart tiden har tagit vägen, så har gitarristen och grundaren av Uriah Heep just färdigställt sitt 25:e album. Bandet som bildades redan 1969 känns för oss som lyssnar lika unga nu som då eftersom tid och rum är okända begrepp för en hårdrockare.

Alla som var nöjda med förra skivan Living The Dream (2018) har ingenting att frukta här heller. Chaos & Colour är en palett av kraftfulla lovsånger som balanserar mellan 70-talets stordåd och en innestående spelglädje som med eftertryck stadfäster den egna musikaliska identiteten.

Otaliga är de namnkunniga musiker som har fallit ifrån under årens lopp, men alltjämt är den bestående stommen stark och centrerad kring gitarristen Mick Box, sångaren Bernie Shaw och sångaren/keyboardisten Phil Lanzon. I följe med rytmsektionen som utgörs av Davey Rimmer på bas och Russell Gilbrook på trummor säkerställer de att hårdrocksenergin och särprägeln vidmakthålls.

De progressiva blommorna och överdådiga arrangemangen som definierade tidiga klassiker som Look At Yourself och The Magician’s Birthday är närvarande och korrekta ur olika perspektiv och när allt kommer omkring är detta ett album med kraftfulla hymner undertecknade av Boxs riff, Shaws sentimentala stämma och den tidlösa orgeln som svävar som en helig ande över hela anrättningen.

Precis som albumnamnet återspeglar så förmedlar öppningsspåret Save Me Tonight dels den frustration och hjälplöshet som har genomlidits under de senaste åren, men även förtröstan inför framtiden. Budskapet är utfört påträngande kraftfullt och ger en stabil grund att stå på inför framtida utmaningar.

Den glädjefyllda Hail The Sunrise framskrider som en religiös ceremoni och lyser upp tillvaron med sin poetiska pompa och ståt. De sublima sångharmonierna i följe med hammondorgeln är som tecken i skyn från en högre makt. Kyrkorgeln banar även väg för Age Of Changes innan det positiva tempot blommar ut i full frihet. Musikaliskt flyt och charm i perfekt symbios.

Hurricane reser sig som ett monster och alla vädrets makter släpps loss. Den rasande melodin är kallhamrad och handlingskraftig med tunga riff, solid takt och häpnadsväckande solon som avlöser varandra. Pianot porlar som en fjällbäck när den melankoliska One Nation, One Sun exponeras. Shaws känslosamma röst frigör på ett naturligt sätt emotionella känslor.

Det symfoniska melodramat som utspelar sig under den knappt 8 minuter långa You’ll Never Be Alone framstår som en modern gudagåva av episk rock. Den egendomliga känslan av att känna sig både lugn och upprymd på en och samma gång har inte upplevts sedan kultklassikern July Morning såg dagens ljus.

Till er som vill ha ytterligare progressiv glädje tar Freedom To Be Free emot med öppna armar. Det är det längsta spåret på skivan och det behövs så att Davey Rimmer ska hinna lägga ut sitt grooviga bassolo och Phil Lanzon har tillräcklig med tid till för att förtjusa oss med sitt sprudlande piano. Lägg därtill sångharmonierna, gitarren med Wah-Wah-pedalen påkopplad samt den majestätiska hammondorgeln och alla rutorna är avbockade.

Chaos & Colour besitter en aldrig sinande störtflod av stora melodier och listigt utarbetade arrangemang. En samling av äkta klassisk hårdrock där bandet vid många tillfällen tar steget genom progressivitet och över metal-linjen innan de återvänder till sin egen unika karaktär. Den kreativa erfarenheten har triumferat med ett storstilat album som bevisar att det inte på långt när är över än.

Thomas Claesson

Iggy Pop ”Every Loser” (Atlantic/Warner)

Att demonproducenter kan väcka liv i utdöende arter är ingen hemlighet. Den 32-årige Andrew Watt fick nyligen (med albumet Patient no 9) Ozzy Osbourne att inta oanade proportioner. Nu har turen kommit till att skaka liv i den 75-årige alternativa rockikonen Iggy Pop. Frågan är bara om Iggy Pop är redo att vara sig själv?

Med hjälp av stödet från medmusiker som Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Duff McKagan (Guns N’ Roses) m.fl. så skapar den exceptionella artisten också föredömligt ett brett spektrum av musikstilar, ljudelement och fascinerande sångvariationer. Få kunde ana att Iggy Pop vars namn är förknippat med outgrundliga utsvävningar kunde ta sig samman som en passionerad predikant och sprida en trovärdig förkunnelse.

Poesin utvecklas i den frenetiska Frenzy som med en kickstart och glada tillrop tillkännager (utan någon som helst hit-potential) precis vad som är placerat mellan benen under hans bara överkropp. Den bombastiska beskrivningen avslöjar inte något som vi redan visste, men däremot har den fräcka dynamiska psalmen en lättsam och livlig känsla i hela sin skapelse.

De efterföljande Strung Out Johnny och New Atlantis bildar båda en mer musikaliskt lågmäld profil med en fördjupade text som manar till eftertanke. Iggy Pops barytonröst sjunker in fint i stämningsmomentet. Fram svävar en gotisk känsla som lika gärna kunde vara förknippad med Billy Idol eller för den delen The 69 Eyes under en av deras lugnare utflykter.

Mellanspelet The News For Andy – som banar väg för Neo Punk – framförs i form av en kabaré med egenartad lyrik som mycket väl kan ha sin förebild från ett manuskript av Frank Zappa. Själva punklåten å andra sidan är så rakt på sak som det går att komma, vilket innebär att det inte finns någon anledning att lägga pannan i djupa veck.

Sinnelaget i All The Way Down ligger kvar på en omstörtande nivå med en rejäl dos av uppbragthet. Här ylar både Iggys pipa och Stone Gossards (Pearl Jam) gitarr samstämmigt. Det är inte svårt att se bilden framför sig av den skinntorra ikoniska gudfadern när han krumbuktar sig på scenen inför ett publikhav som med utsträckta armar suktar efter stage-diving.

Favoritordet ”fuck” figurerar flitigt i avslutande The Regency som med sitt galna upplägg kliniskt påvisar gräddan av musikelitens inverkan på hans egen mödosamma klättring uppför musikindustrins hala stege. Här växlar han utan samvetskval mellan pop, punk, rock och allt där i mellan i en excentricitet som ingen förutom han själv är mäktig att genomföra.

Det känns tryggt och komfortabelt att sitta fastspänd som passagerare i baksätet när Iggy Pop utvecklar sin livsåskådning. Every Loser fångar en Iggy Pop som aldrig har varit mer redo att vara sig själv och därtill aldrig har varit bättre rustad för att leverera en äkta klassiker.

Thomas Claesson

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Får vi presentera årets skivor som en 10-i-topp-lista

http://www.nyaskivor.se/arets-skivor-2022/

Recensionerna återkommer igen i början av 2023.

Ha det gott!

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind