nyaskivor.se

IQ ”Dominion” (Giant/Border)

,Utgåvorna från IQ duggar inte tätt. Här är det av vikt att ha tålamod och bida tiden för när det väl inträffar så gäller det att vara beredd. Albumen brukar ta ut svängarna rejält med mångfacetterade och ödesdigra utsvävningar. Dominion faller elegant in i samma anda. Det anrika bandet med ursprung från Southampton lägger nu an en signifikant ton i sin klassiska gestaltning av neoproggresiv rock. De använder sin kompetens föredömligt och smider till en smakfull helhet som inte kan passera obemärkt.

Dominion är ett slags begrepp, öppet för olika tolkningar, men det är en ögonblicksbild av vad som händer idag. Albumet berör krig, maktfullkomlighet, livet efter en pandemi och ett samhälle som vägrar att bli nedtryckt eller ge upp sin konsumtionslivsstil. Skivan är djupt känslomässig. Den rör varje fiber i din själ och handlar om de världar vi skapar för oss själva, våra personliga domäner och den kontroll vi tror att vi har.

Dikten ”And death shall have no dominion” av den walesiske poeten Dylan Thomas är inspirationskällan till albumet vilket således mynnar ut i att var och en av oss gör det bästa av våra självbestämda liv. Bandet med sitt omisskännliga sound tillvaratar allas intressen och bygger upp en övertygande rymd med subtil spänning och sofistikerad mognad bara för att ge den nödvändiga känslomässiga kopplingen till lyssnaren.

Med Neville Chamberlains oroväckande krigsförklaringstal som utgångspunkt öppnar The Unknown Door sin poetiska och komplexa resa. Sökandet efter den dolda dörren leder genom mörkret in i det förflutna följt av ett underliggande hot i en fientlig miljö. Konflikter mellan minne och verklighet uppstår innan ett nytt perspektiv med nya möjligheter öppnar sig. Den avgörande frågan förblir dock öppen: Vem ska hitta denna okända dörr? Det kanske inte är ett bekymmer när du ändå har läst så här långt.

Det musikaliska svaret är den akustiska kompositionen One Of Us komplett med tidlösa val av gitarristen Mike Holmes och bevekande sång av Peter Nicholls som reflekterar över förlorade möjligheter och ånger över tidigare beslut. Den melankoliska, men ändå hoppfulla atmosfären känns som en försonlig följeslagare med reflekterande ögonblick som erbjuder en vacker balans mellan intimitet och emotionell enkelhet.

Stämningen i No Dominion blir genast grubblande med strävan efter förändring eller med frågan om det egna agerandet i slutändan gör skillnad. Neil Durants äventyrliga klaviaturmotiv och Holmes gitarrsolo drar lyckligtvis lyssnaren ur det stundande ödet. Våg efter våg av symfonisk rock sköljer in över stranden. Den uppslukande produktionen är överväldigande. Varje instrument och detalj behandlas med omsorg så att ingenting känns malplacerat.

En xylofon tar vördsamt ton i Far From Here som balanseras vidare med mästerligt dynamiska skiftningar och briljant klaviaturarbete. En otrolig vokalprestation från Nicholls och ett sömlöst flöde av intrikata arrangemang tar verket i hamn. Den avslutande Never Land stegras gradvis till en kraftfull genomsyrande final. Här nås kulmen på all den melodramatiska tyngd som bärs genom Dominion.

De lätt grånande brittiska aristokraterna har förfinat sitt arv ytterligare ett snäpp. För 44 år sedan valde de att gå på den smala progressiva stigen. Dominion är belöningen både till dem själva och oss lyssnare. Ett sentimentalt, mörkt, väldigt personligt och stämningsfullt album med ögonblick av instrumentell briljans och bedårande sång är resultatet. Det är svårt att inte bli berörd.

Thomas Claesson

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson

Mostly Autumn ”Seawater” (Mostly Autumn/Border)

Ibland dyker album upp ur tomma intet. Att det känns så för Seawater är märkligt för bandet har ju ändå funnits i 30 år och diskografin är omfattande med över ett dussin studioalbum och än mer livealbum! Det borde inte ha varit så svårt att att hitta dem uppe i York i nordöstra hörnet av England. Nu när de ändå är på plats är det bara att lyssna på deras framträdande och blicka ut över de vidsträckta hederna under den stjärnklara natthimlen.

Mostly Autumn spelar en folktonad form av progressiv rock med lån av många beståndsdelar från Pink Floyd och några senare Neoprog-band. Den lättillgänglig musiken är mycket melodisk, men ändå energisk och äventyrlig nog att betraktas som spännande. Den sporadiska användningen av flöjt och fiol ger emellanåt en gåtfull atmosfär som i flera uttrycksfulla partier har outgrundliga inslag av keltisk påverkan.

Inte blir det mindre trolskt när den trogna gästartisten Troy Donockley (Nightwish) ansluter i de två första låtarna; Let’s Take A Walk och Why Do We Remember All The Rain. Kompositör och sångare i grunden, men drar sig inte heller för att hantera allehanda märkliga instrument. Allt ifrån irländsk säckpipa via getskinnspännda slagverksinstrument till kufiska mandoliner och faktiskt allt där emellan. Inte undra på att han sätter en viss prägel på utförandet.

Vi vaggas in i en drömliknande upplevelse under den inledande fasen av When We Ran. Det avbryts abrupt när stråkar och syntar tar oss tillbaks till verkligheten. Taktfast stämsång virvlar iväg till ett kraftfullt klimax. De fantasieggande elektroniska elementen i kombination med rejäla och tunga trummor ger beroendeframkallande ilningar. Den medryckande klappjakten ar inte slut förrän den vildsinta gitarren fångar in de gäckande skuggorna.

Den ljuva stämman från Olivia Sparnenn förseglar If Only For A Day i ett enda andetag. Musiken är precis så ljus och vacker som jag förväntade mig. Olivias röst är överväldigande och toner från det högre registret kommer i dagen samtidigt som det sparsmakade pianot lugnt och metodiskt strosar vidare i stilla mak. Den karismatiska energin tränger igenom hjärtat och lyser upp himlen som genom ett trollslag.

Sångaren och gitarristen Bryan Josh lägger sin beskyddande hand över My Home. En liten näpen historia där barndomsminnen ploppar upp i en jämn strid ström. Korta melodier hör till ovanligheterna i sådana här sammanhang, men tack vare äktheten i dess skepnad faller de utmärkande egenskaperna in under uttrycket less is more.

Avslutande titellåten reser sig som ett monument övar vad allt som progressiv musik står för. Hela konkarongen av naturkrafter släpps loss på en och samma gång vilket tar i anspråk nästan 20 minuter för att reda ut alla begreppen. Det finns t.o.m. utrymme för en sekvens av sjömansvisan What Shall We Do With The Drunken Sailor. Precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen.

Seawater är ett album drivet av instinkter som sträcker ut i hela 76 minuter vilket inte känns i närheten av så långt. Det finns tydliga höjdpunkter utspridda över hela skivan. Balansen mellan å ena sidan mörka stunder och avlägsna känslor och å andra sidan mänsklig värme och jordnära handlingskraft upprätthålls på ett föredömligt sätt. Det sveper ändå in en dimma av mystik runt bandet. Om du kan tränga igenom den så är din lycka gjord.

Thomas Claesson

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Voodoo Circle ”Hail To The King” (AFM/Sound Pollution)

Om du lägger örat mot marken och lyssnar så kommer robusta rytmer galopperande mot dig. Det tysk/brittiska hårdrocksbandet Voodoo Circle fortsätter nämligen att rida på sina influenser även på sitt sjunde studioalbum ”Hail to the King”. Relevansen till de stora banden på 70 och 80-talet är markant till skillnad från den egna identiteten som är begränsad.

Det spelar emellertid inte så stor roll för det som är viktigt på det nya albumet är musiken och här ligger fokus tack och lov fortfarande på hårdrock. Det finns trots allt mycket värre saker än att bli inspirerad av kultband. Ett album som ”Hail To The King” kanske inte återuppfinner hjulet rent musikaliskt, men att sticka ner handen i skivbacken och fånga upp albumet kan vara värt mödan.

Eldsjälen och gitarristen Alex Beyrodt försöker med sin nya laguppställning att lägga till en mer modern touch här och där utan att skada eller förlora rötterna till klassisk rock. Och visst finns det musikalisk kreativitet, individualitet och laganda vilket gör att låtarna inte försvinner ut i en omloppsbana. Traditioner måste vidmakthållas och förkroppsligas med alla tillgängliga medel.

Lay Down Your Lovin’ med sina korta elektriska passager ger en karakteristisk introduktion till albumet. Utöver den storvulna gitarren ligger fokus såklart på den exceptionella sångaren David Readman. Efterföljande Let It Rock är självförklarande och lämnar ingenting åt slumpen. Den något dystrare On The Edge med sina fina pianoinstick och kvinnokörer byggs å andra sidan upp till ett episkt monster under de dryga sex minuterna den varar. Andas in andas ut Whitesnake.

Lite förvrängda gitarrskurar blir det när lager på lager med tunga rytmiska riff läggs på Sweet Little Sister. Det bluesiga åttiotalsstuket får sin prägel när sången varierar mellan musikaliskt berättande och innerlighet. Led Zeppelin lyfte en gång i tiden från ståldistriktet i Storbritannien när den brittiska bluesinvasionen hittade sitt ursprung. Inte så konstigt då att Castles Made Of Glass och Black Country fortsätter att sväva mot bergspassen i västra Himalaya bara för att plocka upp de orientaliska intrycken.

Skivknaster och orgeltoner välkomnar Stand Your Ground som vartefter den fortskrider utvecklar Deep Purple-vibbar. En barnkör hakar på Readmans uttrycksfulla röst i refrängen. Alla som har väntat på Rainbows inflytande blir serverade med Billy’s Song, Strangers In The Night och All For One. Den första och tredje låten i den skaran bär Rainbow-keyboardisten Tony Careys signatur. Båda skrevs för 25 år sedan och då var det inga problem att bygga upp en belevad atmosfärisk stadga som många band strävar efter, men få uppnår.

”Hail To The King” är ett hyllningsalbum med passion, intensitet och virtuositet anpassad till andemeningen vilket ger nyckeln till resultatet. Visst kan man vara kluven i om man skulle utelämna två eller tre av de ofta episka styckena till förmån för kortare, krispiga låtar som skulle göra albumet lite mer varierat. Det råder emellertid inget tvivel om kvaliteten på de tolv spåren med över en timmes speltid. Musikerna behöver inte gömma sig bakom de stora förebildernas frontfigurer.

Thomas Claesson