Gitarrsolospel och sång som övertygar
Axel Rudi Pell ”Knights Call” (Steamhammer/Border)
Rainbow, Dio och i viss mån Yngwie Malmsteen är tre namn som ger en vink om hur Axel Rudi Pell låter och har låtit sedan solodebuten 1989. Å andra sidan har de redan frälsta förstås redan koll på det och några nya fans är kanske inte att vänta så här långt in i karriären.
Som vanligt tar en ny skiva med gitarrhjälten sin början med ett intro för att följas av något mer eller mindre fartfyllt (The wild and the young), något stillsammare (finfina balladen Beyond the light) och något småepiskt i lätt progressiv stil (Crusaders of doom och Tower of Babylon). Överraskningsmoment är inget för ARP.
Synd bara att det finns mellantempolåtar som Slaves on the run och Follow the sun. Utan uppiggande inslag faller dessa platt till marken och gör ingen glad och det här är Pell när han är som tråkigast.
När vi ändå pratar om mindre positiva inslag går det inte att blunda för att fler än en av refrängerna är i tjatigaste laget.
För den gitarrintresserade rekommenderas The crusaders of doom, Truth and lies och Beyond the light lite extra eftersom de bjuder på skivans bästa gitarrsolospel. Ska jag plussa för en enda av dessa rent gitarrspelsmässigt är det instrumentala Truth and lies som är vassast; Pells sexsträngsbändande låter verkligen inspirerat.
Givetvis måste också sångaren Johnny Gioeli (Hardline) nämnas. Hans känslofyllda sång är en stor anledning till Pells/bandets popularitet. Lyssna bara på hans känslofyllda sång i till exempel Beyond the light.
Betyget hamnar vissa dagar på en trea och vissa dagar på en fyra (beroende på ”lyssnardagsformen”) men ARP-fans skulle garanterat dela ut en mycket stark fyra utan att blinka.
Magnus Bergström
