Lånar in vokalister med bakgrund i soulmusiken

North Mississippi All Stars ”Set Sail” (New West/Border)

NMAS är en brödraduo i grunden som består av Cody och Luther Dickinson. När det är dags för nytt album utökas duon med utvalda sångare och musiker som har sina rötter i soul, rock och funk från södra USA.

Förra albumet Up And Rollin’ från 2019 var även det ett exempel på hur duon arbetar. I grunden är det en stadig grundrytm på trummor och bas, som kan kännas något tungfotad. Men skenet bedrar. För det skapar ett grundsväng som nästan håller hela vägen.

Brödraduon lånar gärna in vokalister med bakgrund i soulmusiken som William Bell på albumets bästa låt Never want to be kissed.

Larry Williams jr. är flitigt förkommande sångare på albumet, ibland  i sällskap av Sharisse Norman. Arrangemangen för rösterna är klart gospelinfluerade.

Sedan kryddas detta ytterligare av små sköna instick av blåssektion eller stråkar samt gitarrer som lirar lite okonventionellt, men strålande.

NMAS har verkligen en egen väg in i ett skönt soul-, rock- och funkträsk.

I början påpekade jag att det inte håller hela vägen. I låtarna på slutet av albumet har NMAS kramat ur det mesta av sin låtkatalog och det hade räckt med sju låtar. Men å andra sidan hur många album har det idag. NMAS för tankarna till Neville Brothers och ibland Little Feat. Bra så. Snudd på femma.

Bengt Berglind

27

04 2022

Rakt på sak

Axel Rudi Pell ”Lost XXIII” (Steamhammer/Border)

Den blonde gitarristen från Westfalen stämplar än en gång in och tillgodoser den idoga skaran av fans med ett rykande hårdrockalbum. Vid sin sida har han sångaren och trogna följeslagaren Johnny Gioeli som här får bekänna färg med tuffare takter än han är van vid i sitt moderband Hardline.

Den beryktade cocktailen av melodisk hårdrock med stänk av metal biter lika bra nu som förr. Kvintetten förfar som på sedvanligt manér när de med självtillit skakar fram sina trumfkort ur rockärmen. Inga överraskningar i form av innovationer så långt ögat kan nå, men vad gör väl det så länge folket får det de vill ha.

De svarta riddarnas mässande förebrår olycksbådande den inledande Survive på ett klentroget sätt. När frågan om vi överlever är ställd ett antal gånger utan att svar erhålles är jag tacksam för att No Compromise tar över rodret. Den starka stämman finns där igen, men titeln passar Pell som handen i handsken och riff och solo ligger bekvämt tillrätta.

Axel Rudi Pell är känd för att göra smäktande ballader av yttersta kvalitet och Gone With The Wind är inget undantag. Historien baseras på hunden som satt vid tågstationen dag efter dag och förgäves väntade på sin husse som hade gått bort i en hjärtattack. Det går åt många näsdukar för inget öga är torrt under de nära 9 minuter som sången varar.

Förmodligen tycker en nyfrälst hårdrockare annorlunda än vad jag gör, men med mina 50 års lyssnande på genren i fråga så framstår titellåten Lost XXIII som min favorit. De romerska siffrorna syftar på den 23:e bokstaven i alfabetet W vilket gör andemeningen till Lost World. Långsökt kan tyckas men lyriken begränsar grubblerierna till ett minimum. Lägg därtill tyngden som är brutal, sången som är kraftfull på gränsen till smärtsam och det frammanande temat som ihärdigt ifrågasätter vart vi är på väg.

Med en sådan illuster gitarrist vid strängarna vore det en besvikelse om inte en instrumentallåt fick plats. The Rise of Anchoor fyller den kvoten galant och när raketen tänds blir det till en högtidsstund. Den tekniska urladdningen blir inte sämre av att keyboardet blandar sig in i leken som en värdig motståndare.

Sin vana trogen levererar Axel Rudi Pell precis vad som förväntas av honom. Varken mer eller mindre. Vi får det vi behöver för att bli glada och nöjda och allt därförutom är överflödigt. Hårdrock och speciellt tysk sådan är en konstant källa till förnöjelse. Lost XXIII är ytterligare ett exempel på detta.

Thomas Claesson

25

04 2022

Välfylld coverskiva som spretar rejält

Udo Dirkschneider ”My Way” (Atomic Fire/Warner)

Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.

Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.

Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.

My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.

Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.

Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.

Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.

Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.

Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.

På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.

På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.

En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.

Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.

Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.

Magnus Bergström

21

04 2022

Lugnt berättande med röst och gitarr

Ian Noe ”River Fools & Mountain Saints” (Lock13/Border)

2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.

Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.

Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.

Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.

När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.

River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng. 

Bengt Berglind

08

04 2022

Högt ovan där

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

06

04 2022

Black metal med hitkänsla

Dark Funeral ”We Are The Apocalypse” (Century Media)

Med risk för att svära i kyrkan… Förlåt, underjorden menade jag, så är We Are The Apocalypse fylld till bredden med dödssköna melodislingor.
Black metal med hitkänsla är måhända inte true i vissa kretssar, men det ger jag blanka f-n i.

Jag är inte rätt person att grotta ner mig i någon djupgående analys av Dark Funerals senaste alster. Det erkänner jag.
På min meny dominerar melodiös hårdrock, heavy metal, thrash metal och framför allt progressiva tongångar med Dream Theater som husgudar.
Men hallå? Det går ju inte att undgå att höra att We Are The Apocalypse är en urstark giv av veteranerna, som släppte sin första ep redan 1994.

Nightfall, Nosferatu och Leviathan är black metal av yppersta klass men i kampen om att vara bäst på skivan besegras trion av When I´m Gone. Här snackar vi extra allt! Progressiv death metal blir inte vackrare än så här.

En läcker detalj individuellt sett är att sångaren Heljarmadr hanterar den svårbemästrade konsten att låta demonisk samtidigt som det hörs vad han sjunger med bravur.

Kanske är ett par av låtarna mer av standarddito men eftersom lägstanivån överlag är hög slinker de ändå igenom med klart godkänt i betygskolumnen.

När själen behöver lite mörker – utan att det blir helt kolsvart – är We Are The Apocalypse ett givet val.
Det är bara att tacka Lord Ahriman och hans lekkamrater för en uppvisning i hur musik med upp och nedvänt kors som ledstjärna låter när det är som bäst.

Magnus Bergström

04

04 2022

Rösten och närvaron är det stora plustecknet

Cowboy Junkies ”Songs for recollactions” (Proper/Border)

betyg 3

Hur många coveralbum, tribut- eller hyllningsskivor behöver vi ? Det finns väl en del genom åren som varit tillfredsställande som David Bowies tidiga Pin Ups eller Cat Powers The greatest.

Cowboy Junkies som kommer från Canada har levererat en del covermateriel tidigare på det numera smått legendariska albumet Trinty Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Den som bar fram album och som varit gruppens centralgestalt är vokalisten Margo Timmins. Det fortsätter hon att vara och inleder albumet med en lysande version av Bowies Five Years. Sen blir det inte så mycket bättre.

Visserligen skruvar bandet, som för övrigt är ruskigt samspelta och välljudande, upp gitarrerna och smålarmar. Men det funkar inte nämnvärt på Gram Parsons Ooh Las Vegas.

Gordon Lightfoots The way I feel, Neil Youngs Love in mind och hans Don´t let it bring you down tillsammans med Dylans I´ve made up my mind to give myself to you, räddar det hela till att vare en hyfsad coverplatta. Cures Seventeen seconds klarar väl även den ok-gränsen.

På samtliga dessa godkända och lyssningsvärda tolkningar är det Margo Timmins som håller ihop det hela med sin röst och närvaro.

Bengt Berglind

30

03 2022

En hetsig heavy metal-smocka

Airacobra ”Midwestern Steel” (Sabbat Records)

Tänk dig en ruffig gränd på en bakgata i stadens mindre fashionabla kvarter. Där möts heavy metal (gitarrspelet), thrash metal (låttempot) och black metal (sången). Resultatet är en hetsig dryg halvtimme kallad Midwestern Steel.

Airacobra bildades 2012 och efter tre ep-skivor och en handfull singlar är tiden kommen för världen att få ta del av denna heavy metal-smocka.

Andningspauserna är få och det gäller verkligen att leta efter dom för att de ens ska märkas. Det är något som passar musikstilen väldigt bra, eftersom det ska kännas som en angenäm överkörning.

Den black metal-influerade sången nämndes nyss, men det ska sägas att sångaren Dusty Raymer har mycket annat i verktygslådan. Ibland låter det till exempel som att Tim ”Ripper” Owens eller Paul Di’Anno är i farten. Ja på många sätt är det faktiskt Dusty som framstår som skivans stjärna.

Med det sagt är det helt klart så att alla komponenter är lika viktiga för att få till en smått egen mix (jo faktiskt) av ”den gamla goda tiden” och ”det nya hårda”. Dåtid och nutid i ljuv symbios.

Så hatten av även för TJ Walsh (gitarr), Nick Tuggle (bas) och Zakk Burke (trummor) som gör det riktigt bra. 

Låtmässigt är det bästa exemplet på plattan-i-mattan-stilen den självbetitlade Airacobra, som är löjligt medryckande. Det är helt klart en av skivans tre bästa låtar. De andra två är:

You Belong to the Earth är en tunggungande skapelse med en stor dos av black metal-sångstilen men även betydligt högre/ljusare tongångar. Det låter originellt och det låter bra.

Gitarrslingor som för tankarna till ett långsammare Slayer inleder Wrath of the Wraith och efter den smaskiga inledningen landar det i en midtempotunggungare. I variationens namn kryddas det med brygga och refräng i melodiösare stil (då även den där inledande gitarrslingan återkommer).  

Det ska sägas att det där med att välja ut tre låtar av nio på en skiva där alla nio är bra, och i de flesta fall på helt olika sätt, är lurigt värre. Men tro mig; jag har gjort ett tappert försök.

Jag blir inte riktigt klok på hur Airacobra kokat ihop en smarrig soppa som känns enkel och rakt på sak, samtidigt som bandmedlemmarna uppenbart måste vara superskickliga musiker för att få till det. Minst sagt bra gjort!

Något annat än en betygsfyra är otänkbart.

Magnus Bergström

25

03 2022

Tidlös klassisk rock som alltid kommer att fungera

Children Of The Sün ”Roots” (The Sign Records)

Att värmlänningarnas sagoberättande i musikform – låtarna är som olika kapitel i en bok – är att räkna med visade skivdebuten Flowers (2019) med besked. Den nya given Roots är inget undantag.

En ganska vanligt förekommande åsikt är likheterna med Fleetwood Macs Peter Green-period. Personligen lutar jag mer åt Hearts låtskrivar- och sånginriktade Little Queen (1977), Jefferson Airplane eller varför inte The Doors. Och för den som vill vara lite ”crazy” går det till och med att hitta spår av sentida Opeth.

På en låtmässigt jämnstark skiva väljer jag att lyfta fram Leaves som är ett skolboksexempel på variation. Ena stunden ljuvt smekande för att plötsligt överraska med ett ettrigt riff som skulle ha passat i något av Black Sabbaths mer psykedeliska låtalster.

Roots är en snäll skiva men utan att vara mesig. Anledningen till det – förutom en handfull riviga gitarrsolon – är Josefinas röstresurser. Titellåten bjuder på ett klös i trakterna av Elin Larsson (Blues Pills) och vips uppstår en skön kontrast till den annars flitigt använda mjuka sången.

Allt känns genomarbetat och ljudbilden är härligt levande och därmed raka motsatsen till lättsmält radioskval och alltså en utmärkt motpol till fabriksmässigt producerad musik.

Det hörs lång väg att Children Of The Sün har hjärtat på rätta stället och kan verkligen konsten att komponera musik som känns. Deras tolkning av tidlös klassisk rock kommer alltid att fungera och blir till ett givande möte med lyssnaren och det är aldrig någonsin fel.

Magnus Bergström

17

03 2022

Ledigt och okonstlat

Carson McHone ”Still Life” (Loose/Border)

Det har varit ett bra vinterhalvår på den kvinnliga americanafronten.

Först anlände Riddy Armans utmärkta debut, och några månader senare Margo Clikner med ännu ett debutalbum.

Carson McHone har släppt något album tidigare, men Still Life lär vara det första i Sverige.

Texasbaserade Cason McHones album är inte så countryinfluerat utan sneglar istället mot R&B och soulmusiken.

Sen finns det även en flirt med 60-tals popmelodier i uptempolåten Someone else.

Hawks Don´t Share och Only Lovers bärs upp av en mäktig blåssektion och små rockiga gitarrer.

Blåset återkommer och färgar End of the world på sitt sätt.

Balladen Sweet Magnolia ger god plats åt ett piano tillsammans med McHones röst. Hon sjunger rakt och utan egentliga countryinfluenser.

Det kanske hörs mer att hon har sina rötter i folkmusiken I Spoil on the vine, Folksong och Fingernail moon.

Still Life är ett album som känns ledigt och okonstlat kanske på grund att Carson sjunger utan manér och att musiken bjuder på så många och trevliga arrangemang och instrumentala påhitt och inpass.

Bengt Berglind

16

03 2022