nyaskivor.se

Keel ”The right to rock – 25th Anniversary Edition” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Producerad av Gene Simmons (Kiss) har ”The Right To Rock” uppnått kultstatus. Motiverat?

Nja… Utöver det utmärkta, klassiska titelspåret är det enda som står ut Simmons-doftande ”Easier Said Than Done” och fartfyllda ”Speed Demon” med snyggt gitarrsolo. Covern på ”Let’s Spend The Night Together” (Rolling Stones) har också ett visst underhållningsvärde.

I övrigt finns det inte så mycket att hämta. Jo, för Kiss-fantaster är ”Get Down” intressant i och med att ett flertal detaljer i låten känns igen från gamla Simmons-demos, komplett med tidstypisk snuskig text.

Produktionsmässigt hörs det att skivan är inspelad på 80-talet, och Simmons förkärlek för ”rå” produktion där trummspelet och refrängerna får ta stor plats är uppenbar.

Det enda som är nytt med den här 25-årsjubileumsutgåvan, förutom en del omslags- och bookletdetaljer, är nyinspelningen av titelspåret ”The Right To Rock”. Bandet har gjort en kul grej av den och via internet låtit fansen bidra till den allsångsvänliga refrängen.
Dessutom återfinns en bonusremix av ”Easier Said Than Done”, som dock funnits med på en tidigare cd-utgåva.

En enda ”ny” låt är förstås inte tillräckligt för att ge ett extra plus i dessa tider, då vi lyssnare vant oss vid ”expanded versions”. För övrigt är det glädjande att konstatera att Ron har rösten i behåll och faktum är att han låter bättre numera, eftersom rösten har blivit mindre skrikig med åren. Hur som helst hade undertecknad föredragit en nyutgåva av ”The Final Frontier”…

Magnus Bergström

Yeasayer ”Odd Blood” (Mute/Playground)

Amerikanska experimentella bandet Yeasayers nya platta Odd Blood har på vissa håll redan tippats som årets album när slutsummeringen kommer att göras för 2010. Förra plattan All Hour Cymbals (2007) var mera avantgardistiskt spretig. Odd Blood är en mer sammanhållen och poppig skiva, vilket alla vinner på.

Detta är den nya vågen med musik för 2010-talet, i samma liga som band som The XX, Dirty Projectors, Vampire Weekend, Animal Collective, The Big Pink, Wild Beasts med flera.

Några uttropstecken: ”Ambling Alp” och ”I remember”.

Henric Ahlgren

Donkeyboy ”Caught in a Life” (Warner)

I mitt arbete som föreläsare och marknadsförare har jag lärt mig mycket. Jag har mött fantastiska människor som gett mig en inblick i många otroliga livsöden. För ett tag sedan fick jag frågan om vad jag skulle använda för titel om jag skulle sätta ett gemensamt namn på det jag gör. Jag funderade en stund, svaret var lika enkelt som självklart. ”- Jag är historieberättare”, svarade jag.

Istället för att berätta att du skall göra si eller så i olika situationer, berättar jag en historia om mig eller någon annan och om hur vi gjorde. Det lärde min mentor Rune mig tidigt. Oftast är det om hur jag gjort bort mig, alltid bra att sätta sig själv i ”åsnans ställe”.

Det finns något i oss människor som trollbinder oss i historier, livsöden och personligheter. Det är ju känt och dokumenterat sedan flera tusen år tillbaka.

Döm då av min förvåning när jag läser pressreleasen från skivbolaget. Jag som är nyfiken på vad Donkeyboy är för band, vad de är för personligheter, deras bakgrund, hur de skriver sina låtar, om de gillar blodpudding eller om de vill flytta till Sverige och starta en falsettskola.

Istället rapas det upp försäljningssiffror, antal veckor på topplistor, hur många dagar det tog innan de nått första platsen på någon albumlista o.s.v.

Eh, är det det som gör att jag blir nyfiken på deras musik?

Please …

Tack och lov hade jag lyssnat ett tag på denna välsmakande popplatta innan jag läste det. För den är helt okej. Välproducerad utan att bli för platt och stel, bra sång och framför allt bra melodier. ”Ambitions” har du säkert hört, missade du Skavlan härom veckan så kolla låten på YouTube. Versionen på plattan är utan Oslo Kids Choir (hette de så?), vilket är en miss. Den version som spelades på Skavlan var riktigt, riktigt, riktigt bra!

Hit nr 2, även kallad ”Sometimes” är heller ingen skam. En självklar melodi, som redan ligger som ”heavy rotation” på alla kommersiella radiokanaler. Och kommer göra så i en oöverskådlig tid framöver.

Med tanke på hur strömlinjeformad hela skivan är, är det tur att de har ”Ambitions” och ”Sometimes”. De ger skivan ett lyft och därigenom ett högre betyg. Titelspåret ”Caught in a Life” är längsta spåret med sina 4:08 och ligger dessutom sist. En bra låt som ger plattan en stark avslutning. Det skall bli spännande att höra vad som komma skall från Donkeyboy och om skivbolaget låter sin copywriter göra sitt jobb, d.v.s berätta historier.

Hasse Carlsson

Kevin Costner & Modern West ”Turn it on” (Ear/Playground)

Sexbarnspappan och skådespelaren Kevin Coster behöver ingen närmare presentation.  Han har gjort ”Bodyguard”, ”Robin Hood” och ”Dansa med vargar” för att nämna några axplock ur hans skådespelarkarriär.

Musiken då? Det är bredbent medryckande countryrock som varken sticker ut åt nåt håll, utan håller sig i mittenfåran. En lagom Svensson-platta med andra ord. Blanda Jimmy Nail och Bruce Springsteen så får ni gubbrockaren Kevin Costner. Sånginsatserna är helt okej och han kommer undan med godkänt. Jag gillar det för att det på nåt sätt är charmigt på rätt sätt.

Förvänta er inte några odödliga klassiker och rykande hits, då blir ni besvikna, utan ta det för vad det är. Det är Kevin Costner som sjunger. Det är det enda.

Mattias Ransfeldt

Fear Factory ”Mechanize” (AFM/Sound Pollution)

Teknisk metal med tydliga industriinslag som går undan likt en Formel 1-bil, av och med musiker som vet vad dom sysslar med. Ja, det är vad lyssnaren får ta del av när Fear Factory är i farten.

Av musikerna är det Gene Hoglan som gör störst intryck. Den välmeriterade trummisen är inte så lite taggad och smattrar ofta på i en sådan hastighet att man inte tror sina öron.
Och det går inte att undgå att sångaren Burton C. Bell (som på ett bra sätt blandar growl och ”mjuk” sång) är förbannad på i stort sett allt och alla men framför allt på all världens politiker och organiserad religion.

Om låtarna på Mechanize kan sägas att Powershifter är mycket bra. Likaså inledande titellåten Mechanize och avslutande Final Exit. Tre fina exempel på vad Fear Factory kan prestera i sina bästa stunder. Sistnämnda låt är ett riktigt vackert musikstycke som varvar stillsamma tongångar med aggressiva tongångar, ja ibland till och med samtidigt (snabbt gitarrriff kombinerat med mjuk sång). Uppfinningsrikt och inte så lite imponerande.

Men trots det är intrycket att bandet kan bättre. Ibland känns det som att lyssna på en enda lång låt och skivan hade mått bra av mer variation (se Final Exit). Dessutom är likheten med en del av bandets tidigare kompositioner i vissa fall lite väl tydlig.

Hur som helst är undertecknad säker på att i stort sett alla Fear Factory-fans kommer att uppskatta skivan och det är förstås det viktigaste.

Magnus Bergström

Magnetic Fields ”Realism” (Nonesuch/Warner)

Jag vet inte om du varit på konsert kl. 11 en söndagsförmiddag? Så var fallet när jag hörde The Magnetic Fields första gången. Det var på Roskilde 2001 och vi var sju musikhungriga killar (läs; relativt medelålders män) som hyrt en husbil. Vi var totalt fokuserade på konserterna, inget stök utan vi var fullt koncentrerade på var och när vi skulle se vad.

2001 var ett fantastiskt år på Roskilde, enligt mig. Så tänk dig hur fylld av fantastisk musik man var när väl söndagen kom. Några sömnrekord hade jag heller inte satt, vilket kändes väldigt uppenbart när jag lite nyvaket äntrade det vita tältet.

Trots dessa förutsättningar var det en av de bästa konserterna jag varit på. Någonsin.

När jag nu hör ”Realism” är jag tillbaka till samma känsla som fanns i det där tältet 2001.

Så otroligt bra. Korta distinkta låtar med mycket stråkar och fräscha mattor av stränginstrument. Jordnära och enkel alternativpop när den är som bäst.

Finns ingen anledning att breda ut texten mer. Köp skivan utan att blinka. Kan betyget stiga med tiden? Ingen aning men en sak vet jag; Stephin Merritt har gjort det igen.

Hasse Carlsson

Joss Stone ”Colour Me Free” (Virgin/EMI)

Jag vet inte om du kommer ihåg första gången du hörde Joss Stone?

Jag gör det. Hon träffade rakt i hjärtat, vilket röst, flämtade jag för mig själv. Framför mig ser jag denna vackra, kraftiga, mörkhyade kvinna som sjöng så klockorna stannade. Att det var en liten vit 16-åring från England hade jag nog inte gissat på de första åttatusen försöken …

Hennes senaste platta, ”Colour Me Free” (hennes fjärde fullängdare sedan ”The Soul Sessions”, debuten 2003) är inget undantag. Vad det gäller sånginsatsen. Fortfarande samma fantastiska röst, men …

Vad är det för låtar? Från första låten, som ändå är hyfsad, går det rakt utför. Inte ens när en av mina favoriter Raphael Saadiq dyker upp hjälper det.

Nej, Joss, det är dags för dig att bestämma vad du vill göra med din talang. Du kanske bara gör detta som levebröd och har andra intressen vid sidan av som du brinner för? Inga problem men släng på ”Arrives” med Aretha så förstår du vad jag menar med ”brinner”. Människan är åttio procent vatten och resten inställning, som någon sa …

Hasse Carlsson

HIM ”Screamworks: Love In Theory and Practice” (Sire/Warner)

Frontgestalten Ville Valo och de övriga medlemmarna i finska bandet His Infernal Majesty – H.I.M. – har vid det här laget sålt bortåt fem miljoner skivor och är enligt min mening bäst i världen på den här typen av gothpop-metal eller ”Love Metal”, som gruppen själv valt att etikettera musiken.

Det nordiska vemodet och känslan för melodier sitter som hand i handske i den här genren. Att det just är ett finskt band som gör det här så bra är nog inte någon slump heller, för kanske är det inte fel att kalla H.I.M. för metalmusikens svar på den finska tangon. Beröringspunkter av fundamental art finns onekligen.

Förra plattan Venus Doom (2007) var ingen besvikelse och innehåll bl.a. de två låtessen ”The Kiss of Dawn” och ”Bleed Well”. Även nya alstret Screamworks: Love In Theory and Practice levererar på ett utmärkt vis det den ska och drar samtidigt lite mer åt pophållet än föregående album. Här och var är en elektroniskt färgad 1980-talsrockkänsla framträdande som får mig att associera en smula till bl.a. Billy Idol. Några av trumfkorten bland låtarna denna gången heter ”Heartkiller” och ”In Venere Veritas”.

Henric Ahlgren

Jon Oliva’s Pain ”Festival” (AFM/Sound Pollution)

                 I butik: 19 februari

Låt mig direkt fastställa att Festival inte håller samma klass som Maniacal Renderings, vilken i mina öron är Jon Oliva’s Pain bästa skiva. Men den är bättre än debuten Tage Mahal och fullt i klass med Global Warning. Som vanligt när bandet är i farten handlar det om en välavvägd blandning av melodi och tyngd. Likheterna med Savatage är ofta slående, men på något sätt klarar man ändå av att stå på egna ben.

Inledande Lies är en för bandet typisk låt med många temposkiftningar. Och så här aggressivt har nog Jon Oliva aldrig sjungit tidigare. Bandets svaghet brukar vara att många av låtarna är svåra att sjunga med i, men tunga Death Rides A Black Horse med sin pampiga refräng är som tur är ett exempel på motsatsen. Den kan rentav vara Jon Oliva’s Pain bästa låtbygge hittills. Som tredje låt återfinns tittellåten Festival som är något av en blandning av de två första låtarna = bra och alldeles utmärkt som titellåt. Därefter följer ett par ganska intetsägande låtar innan vackra balladen Looking For Nothing höjer stämningen. Övriga låtar värda att nämnas på skivans andra halva är episka Winter Haven och balladen Now.

I en tid när det verkar som att Savatage upphört att existera så fyller Jon Oliva’s Pain tomrummet och det är något att vara tacksam för.

Värt att tänka på; efter tiotalet lyssningar växer skivan så det är ingen djärv gissning att betyget blir högre med tiden.

Magnus Bergström

Freda’ ”Ett Mysterium” (Universal)

“Äntligen här igen” utbrister comebackande  gruppen Fredá på nya plattan Ett mysterium. Direkt känner man igen Fredá, främst på grund av Uno Svenningssons karaktäristiska röst. Till detta lägger man denna gång en vägg med läckra grusiga gitarrer och en del bra melodier i botten. Det räcker långt. Men inte hela vägen. För i små doser på radio eller andra sammanhang fungerar Unos säregna röst – men inte i låt efter låt på en hel CD.

Kanske är det  mixningen av plattan som drar ner helhetsintrycket hos mig. Unos röst ligger inpackad i någon sorts vadderat filter. ”Bäste vän” kommer att bli en radioplåga med en bra textidé. Annars hamnar Fredas texter, som är klart över medelmåttet, mitt emellan Le Marc och Ledin. För nya vänner av mogenpop och gamla vänner av Fredá  är “Ett Mysterium” säkert välkommen. I små doser säger även jag: ”Äntligen här igen”.

Bengt Berglind