nyaskivor.se

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

Cheap Trick ”In Another World” (BMG/Warner)

Cheap Trick surfar på en våg av framgång som i ett svep sköljer över lyssnaren med oemotståndlig kraft. De uppsluppna grabbarna från Illinois hade inte planerat att det skulle bli så här, men plötsligt befinner de sig på femte decenniet av sin karriär och knappast någon vet hur det gick till.

I den smala nischen power pop är de överlevare. The Cars, Badfinger och The Kinks m.fl. har alla fallit ifrån. 60-talets brittiska popmusik förstärkta med rappa, välljudande melodier och distinkta gitarriff har trots det en framtid som fortfarande ligger många varmt om hjärtat och här finns argument som väger tungt.

Gitarristen med kepsen Rick Nielsens hårdslående riff i följe med den blonde sångaren Robin Zanders skarpa röst skapar en ljudklang som är både tidlös och ny. Ett sound som på slutet av 70-talet fick John Lennons öron att spetsas, så till den grad att de fick medverka på inspelningen av albumet Double Fantasy.

In Another World är Cheap Tricks 20:e studioalbum och det känns som de sedan 1977 antingen har lyssnat på alla skivor som har gjorts eller ingen alls. Fastän de för fem år sedan blev inröstade i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket normalt är ett tecken på att karriären vänder neråt, så fortsätter de rocka loss som om ingenting har hänt.

Med en glättigt tilldragande anda sveper The Summer Looks Good On You in som en varm sommarfläkt med harmonier och stämsång i överflöd. Sällan har en så positiv stämning varit så efterlängtad och än mer sällan har den tagits emot så frikostigt.

Riff löser av riff och när festen börjar i The Party har tonerna kommit så nära metal som det i de här sammanhangen är möjligt att komma. Häpnadsväckande, gränsöverskridande och ett styrkebesked. Den självförklarande Boys & Girls & Rock ’n’ Roll tar tillbaka disciplinen till ett jordnära tillstånd.

I skiktet mellan blues – och glam rock återfinns Final Days. Skräddarsydd för en arena som till folkets jubel fylls med rock. Avslutande John Lennon covern Gimme Some Truth är fortfarande tänkvärd  och spetsas till ytterligare när Steve Jones från Sex Pistols får fatt i en gitarr med bra bett.

Gör en musikcocktail med The Beatles, The Who, The Yardbirds, Jimi Hendrix och Beach Boys och du får Cheap Trick. Ett Band som i praktiken inte har gjort några framsteg sedan de bildades. Tur då att de startade på en osedvanligt hög nivå.

Thomas Claesson

Weezer ”Van Weezer” (Atlantic/Warner)

Nu släpps officiellt amerikanska bandet Weezers femtonde studioplatta ”Van Weezer”. Skivan skulle ha släppts redan för ett år sedan, men skivsläpp och turné ställdes då in pga pandemin.

Plattan är, som titeln antyder, en hyllning till hårdrockbandet Van Halen i synnerhet och classic rock-band i allmänhet. När plattan förhandsrecenserades för ett år sedan fick den över lag ett ganska bra mottagande.

Visst finns det lite mer hårdrocksriffiga tongångar och påtagliga pastischer på Van Halen-gitarrer än vanligt. Vilket gör det hela trevligt och läckert att lyssna på. Men i stort är det här albumet annars ytterligare ett finfint exempel på den välproducerade powerpop-rock som Weezer alltmer gjort som sitt signum och blivit så skickliga på att leverera.

Henric Ahlgren

Greta Van Fleet ”The Battle at Garden’s Gate” (Universal)

Till följd av all uppståndelse som har kretsat runt Greta Van Fleet de senaste åren är det förvånande att bandet bara har släppt två album sedan 2017. Eventuellt beror det på att de tycks leva i ett parallellt universum. Förmodligen beror det på att deras episka bluesdrivna hårdrock är genrens räddare i nöden.

Med The Battle At Garden’s Gate fortsätter Greta Van Fleet sin välkända tillbakablickande framställning med avsikt att inte likställas med andra band i samma tidsspann. Dessutom visar konceptet på ett stort bemödande att särskilja sig från ikoniska band som Led Zeppelin och Rush till förmån för sitt eget sound, men med förbehåll att inte tona ner inslag av gammal god kvalitet.

Albumets utsträckning känns ljudmässigt mäktigt, gitarren är tyngre och sångrösten ligger en tonart högre. Låtarna är också mer sofistikerade och bandets mognad strålar ut åt alla håll och kanter. Den förväntade energin ligger fast, men behovet av att bevisa sina talanger ligger inte längre under press. Sångerna och inspirationen flyter på lugnt och variationsrikt med bra balans.

Med en andaktsfull orgel inleder Heat Above föreställningen och tonerna som strömmar ut är fulla av inlevelse. Den akustiska gitarren ger en dekorativ inramning och i följe med den graciösa rösten blir det till en tilldragande fingervisning i vad som komma skall.

Med en rebellisk attityd och en längtan efter friheten som rockmusik framkallar stramas tyglarna åt med My Way, Soon. Briljanta ackord och samhällsorienterad lyrik i djup harmoni. Den episkt eskalerande Broken Bells med sina historiska vingslag är magnifik. Gitarrsolot med de lätta trycken på wah-wah pedalen svänger följsammare än en vindflöjel.

Age Of Machine drar åt sig en del uppmärksamhet, men vem kunde tro något annat? Psykedelisk rock har alltid legat som nystat likt ett knyte bomull runt hjärtat. Varmt, mjukt och till belåtenhet. The Barbarians fortsätter fältslaget och river ner en del vapenskrammel i god anda. Kluriga passager med progressiva takter ger oinskränkt stöd.

Avslutande The Weight Of Dreams sätter kronan på verket. Den amerikanska drömmen går i uppfyllelse. De tre bröderna Kiszka och deras kompis Danny Wagner, alla hemmahörande i Michigan, har funnit både den själsliga rikedomen och sin egen identitet. Det här är vägen att vandra och Greta Van Fleet är på god väg.

Thomas Claesson

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind

Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)

Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.

Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.

Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.

Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.

Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.

Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.

Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.

I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.

Thomas Claesson

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren

U.D.O. ”Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show” (AFM/Sound Pollution)

 Release 19 mars

Mannen med den helt unika sångrösten är numera i det närmaste unik även när det gäller att släppa liveskivor. Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show är den sjunde i ordningen och oddsen är låga på att det inte är den sista.

Men vem är jag att klaga på det när det handlar om en så stark giv som den här som dessutom får extra relevans i och med att den är ett dokument från en av ytterst få, eller kanske till och med den enda, hårdrockskonserten som genomfördes inför publik pandemihösten 2020.

Givetvis är inte Udo Dirkschneiders röst vad den en gång varit men den fungerar precis som den ska för ändamålet; det vill säga resan fram till de mäktiga körrefrängerna i klassisk tysk metalstil.

Livemaskinen U.D.O. är lika väloljad som alltid och ljudet är finemang; när stereons volymreglage dras upp mot max får jag känslan av ett vettigt substitut för ”the real deal”.

Men alltså… Jag förstår att det här kändes som en unik konsert för bandet och publiken och att skälen för att lufta några Accept-låtar var tunga. Jag säger inte emot. Med det sagt; varför inte bjuda på några sällan eller aldrig spelade istället för de gamla vanliga?

Desto mer glädjande på låtfronten att det grävts rejält i U.D.O.-diskografin och fiskats fram inte bara en utan två låtar från underskattade Mastercutor (ja det är en av undertecknads ”tyska favoriter”).

Prost, Herr Dirkschneider!

Magnus Bergström