nyaskivor.se

AC4 ”Burn The World” (Ny Våg/Sound Pollution)

Med sitt andra album, Burn The World, gör AC4 att jag upplever något så härligt som barnslig förtjusning. Och i likhet med när jag för första gången hörde Bad Religion får jag ett konstant sug att bilda ett eget hardcorepunkband. AC4:s första, självbetitlade, skiva var bra men här på den nya andra fullängdaren går de igång på alla cylindrar och knockar mig mer eller mindre totalt. Rent musikaliskt är det en fruktansvärt simpel utan det minsta krångel men samtidigt totalt skoningslös hardcore, som uppenbarligen har sina rötter i hardcorescenen i Umeå, som inte övergår i någon ännu mer extrem subgenre version av hardcoren.

Just musikens simpelhet och skoningslöshet är det som värmer mest i hjärtat, det är skönt att höra några som kan gasa på i 180 utan minsta krångel på vägen. Och att sångaren Dennis Lyxzén är i toppform och skrikersjunger ur sig all sin aggression och desperation gör det hela ännu bättre, det är nästan skrämmande hur hög lägsta nivå han har på alla sina musikaliska projekt nu för tiden. På 29 minuter avhandlas 16 fin fina låtar, som man bara vill höra en gång till.

Helheten är det som gör skivan men helt klart finns det låtar som sticker ut ännu mer än själva skivan, och då tänker jag främst på inledande låten ”Curva”, den störtsköna ”Bullet”, ”Eye for an eye” och den Refused doftande allsångsvänliga ”Diplomacy is dead”. Nu när AC4 verkligen har hittat sitt sound hoppas jag att de fortsätter i samma linje ett tag till, för den enkelhet de presenterar här är något många andra borde ta lärdom av.

Ett annat plus är layouten på innerkonvolutet till vinylen där man måste sitta att leta efter texterna till låtarna som är utsprida utan minsta logik, ibland är just detta enormt enerverande men i det här fallet faller det sig ganska naturligt och känns självklart.

Ja just det ja, är det nu någon där ute som läser detta och har lika stort sug som mig att bilda ett opretentiöst hardcoreband, och har tålamod med mitt lagomt otighta gitarrspel och min värdelösa sångröst, hör av dig.

Lars Svantesson

Bad Religion ”True North” (Epitaph/Playground)

I och med ”True North” släpper de kaliforniska punkrockarna, Bad Religion, sitt 16 studioalbum och de som någon gång har hört bandet tidigare kommer känna igen sig – det är de sedvanliga allsångsvänliga men komplicerade (rent textmässigt) punkrockdängorna. Och oavsett om det handlar om aktuella samhällsproblem, teologi, filosofi eller bara sköna snabba skatepunkpärlor har alltid Bad Religion varit aktuella och på topp. Skivan ”True North” är precis som vanligt ett dokument som visar att gammal alltid kommer vara äldst och som sätter de flesta unga punkrockuppstickare på plats för gott. Precis som vanligt är Bad Religions lägsta nivå oförskämt hög, vilket gör att den här för Bad Religion ganska medelmåttiga skiva är något av det bästa som kommit i år så här långt.

De låtar som jag tycker sticker ut mest och tar något högre höjder är ”Fuck You” och den rockabillydoftande ”Dharma and the Bomb”, men som sagt på det hela taget ett väldigt solid och genomgjutet album.

Lars Svantesson

Attentat ”Fy fan” (Rykkman/Border)

”Fy fan”, som är Attentats senaste fullängdare, är både en nutidsdokumentation och något av en kulturgärning. Nutidsdokumentationen i och med att man är experter på att, på gammalt sedvanligt punkvis (utan att bli skitnödigt löjliga eller överdrivet arga), leverera texter om hur de själva upplever vad som är fel med samhället runt omkring oss alla.  Kulturgärning tack vare att man gör sitt bästa och mest genomgjutna albumsläpp sedan 1978 då bandet startade. Dessutom lyckas man på ett fint sätt att sammanbinda dåtid och nutid utan att framstå som museumreliker eller nostalgiker.

Uttrycket ”När tuggummi blev punk” (från låten ”Sweet & Slade”) har dånat ut ur mina lurar och högtalare flera gånger senaste halvåret och det summerar egentligen mycket om vad Attentat och deras musik handlar om. De har lyckats bevarar vad som framstår som kärlek till tidiga 70-talets tuggummi-doftande glamrock och sedan mixat detta med mer frenetiska distade gitarrer och aggressivitet från den tidiga engelska 77-punken. Ta nu detta och mixa in Göteborg och stadens jargong så kommer du nära vad som idag kallas för Attentat.

Skivan ”Fy fan” innehåller båda helt nya låtar och en handfull låtar som bandet har släppt som digitala singlar, med en månads mellanrum, sedan i somras. De ”gamla” låtarna har gått varma sedan de släpptes så de sitter redan som ett smäck, och är inte det minsta uttjatade utan känns som en bra grund för skivan att stå på. De något nyare låtarna som gör sin premiär på skivan är minst lika bra. Vilket gör att skivan innehåller tolv låtar som lätt skulle ha gjort sig lika bra som de andra som singelspår och som helhet gör sig låtarna till en skön blandning låtar som fungerar som ett väldigt genomgjutet album.

”Fy fan”s finaste ögonblick är låtarna ”Occupy Wall Street”, ”Sweet & Slade”, ”Majorna rock city” och den fullständigt fenomenala avslutningslåten ”Sång till punkarna”. Sen vill jag ge gubbarna en stor eloge att man vågar sig på ett samarbete med hiphopduon Silversystrar på låten ”Prins”, det känns som en friskfläkt som ger skivan ytterligare en dimension.

I och med den här skivan är det återigen bevisat att det är omöjligt att ta död på svensk punkrock, den blir bara och starkare och starkare för varje gång den kommer tillbaka.

Lars Svantesson

Cockney Rejects ”East End Babylon” (Cadiz/Border)

Du har säkert inte missat de brittiska oi!- och punklegenderna i Cockney Rejects, de harvar och lirar vidare precis som tidigare runt om hela världen. Med låtar ”We are the firm”, ”Oi! oi! oi!” och coverversionen av West ham United signaturmelodin ”I’m forever blowing bubbles” har bandet mer än väl skrivit in sig historieböckerna som ett av de större av tidiga punkrockbanden. ”Oi! Oi! Oi!” har namngivet hela subgenren gatupunken Oi!. Bara en sådan sak tyder på deras storhet. Cockney Rejects har spridit ryktet om East end (London förort) och West hem United över hela världen, de har fanatiska fans i både Sydostasien så som i Sydamerika. Gatusmarthet, arbetarklass stolthet, blod och våld är något som återkommer i Cockneys musik och lyrik (och så även på denna skiva).

Nu är de tillbaka med dokumentärfilmen East End Babylon och en ny skiva som även fungerar som filmens soundtrack, här är det naturligtvis soundtracket som recenseras. Det som förvånar mig mest är hur rent och snyggt musiken låter utan att tappa den råhet och aggression som behövs för att låta som Oi!. Den medryckande och allsångsvänliga musiken gör att jag skulle vilja lyfta fram alla av de 10 låtarna och skriva mer om dem, eftersom alla sticker ut på sitt eget sätt och bidrar till en skön blandning av låtar som fungerar lika bra som en enkel låt och som en helhet i en riktigt bra skiva. Allt detta gör att det här en av 2012 års bästa skivor och den bästa skiva som Cockney Rejects släppt ifrån sig.

Lars Svantesson

Dropkick Murphys ”Signed & Sealed in Blood” (Universal) 

Dropkick Murphys behöver antagligen ingen närmare presentation, för efter alla sina skivor och konserter som de spelat i Sverige har de gjort sig ett relativt stort namn även utanför punkscenen. Deras sedvanliga mix av (oi)punk och irländsk folkmusik är precis som vanligt medryckande och alla som tidigare hört bandet vet precis vad man får.

Jag brukar vara tidig och mer än villig att hylla det mesta som bandet släpper ifrån sig, men här på sin åttonde studiofullängdare tycker inte jag att de lever upp till det som de brukar. Signed & Sealed in Blood har tagit ett steg bort från förra skivans (Going Out in Style, 2011) koncepthandling, vilket är ett positivt steg eftersom det är alltid en svårighet att knyta ihop det till en vettig och förstålig story. Däremot har man misslyckats att skriva lika många bra låtar som tidigare. Det finns absolut några riktigt bra spår precis som vanligt, men inte tillräckligt många för att väga upp så att hela skivan känns så bra som jag hade hoppats på av ett av mina favoritband.

De bästa låtarna som jag tycker är värda att nämna är ”Rose Tattoo”  (klicka för video) och ”The Season Upon Us”, övriga låtar upplever jag inte riktigt sticker ut och är inget man kommer ihåg sekunden efter att de tagit slut.

Lars Svantesson

Oslo Ess ”Verden På Nakken Venner I Ryggen” (Indie Recordings/Border)

Antingen är det ett nytt faktum och fenomen eller så har jag bara totalt missat det tidigare, i vårt grannland till väst fullkomligt exploderar det av bra musik de senaste åren. För att nämna några för den som blir nyfiken Kvelertak, Skambankt, Kaizers Orchestra och nu senast det band som slår alla och lyckas få mig närmast mållös nämligen Oslo Ess. Pop och rock, främst av den något hårdare varianten gör sig riktigt skön med lyrik på norska. Det är ungefär som smörig indiepop eller chanson på franska, d.v.s. det passar som handen i handsken.

Oslo ess finner vi någonstans i gränslandet av punkrock och Springsteens-aktig heartland rock med en fin och väl avvägd krydda av ska. Låtarna på skivan ” Verden På Nakken, Venner I Ryggen” (som är bandet andra fullängdare) är helt klart trallvänliga allsångsbenägna framtida rockklassiker i min bok. En referens som skulle kunna nämnas är Blacklist Royals. Men närmast kommer vi nog om vi säger att Oslo Ess är en norsk men något snällare och mer varierande variant av svenskarna i Stockholmska ”Tysta Mari”.

Oslo Ess levererar sanningsenliga vardagsromantiserande rocklyrik när den är som allra bäst. Absolut bäst är Oslo Ess i den Springsteen doftande kärleksförklaringen Caroline, som har ett riff som påminner en hel del om ”Growin’ Up” med tidigare rockfarbror (försöket till riffstöld är helt godkänt och förlåtet). En annan topplåt är den trasiga uppväxthistorien ”Är Du Som Jag”. Vi får inte heller glömma den toksköna öppningsrockern ”Kakkerlaken”. Ja allvarligt skulle nästan alla låtar förtjänat att omnämnas med en kort presentation, för alla låtar på skivan visar upp bandet som en riktigt bra rockband i skarven till punkrock.

Lars Svantesson

Gallows ”Gallows” (Pias/Border)

Just nu finns det ett brittiskt band längst fram i punkmusikens fälttåg, Gallows, som slaktar det mesta i sin framfart. Med en fullständig jagande, brutalt och total ursinnig urladdning. Är deras tredje fullängdare, första med ny sångare, en perfekt fortsättning på förra årets skoningslösa EP, Death Is Birth, och på förra fullängdaren Grey Britain. Det faktum att bandet har utvecklats till det bättre i och med varje ny release är bara det en kanon bedrift vilket tyder på deras kvalitet, eftersom redan deras första skiva var grym.

Det som Gallows presenterar på sitt självbetitlade album är 11 låtar som fungerar alldeles utmärkt som en helhet, det är nästan så man inte märker att det blir en ny låt utan den brutala ljudbilden bara fortsätter – men inte på något störande sätt utan det är en befrielse att låtarna rullar på utan minsta avbrott. Det är helt enkelt skön brutal urladdning som passar utmärkt när en sådan behövs, i mitt fall har skivan redan blivit en skön start på morgon på vägen till jobbet.

Innan skivan släpptes lirade man redan några av låtarna på sina liveshower och anti-polis låten ”Last June” tydde redan där att det skulle bli en bra skiva. Låten blev under några veckor en snackis på sociala medier och visst den tåls kanske att nämnas som en bra låt, men den är långt ifrån den bästa skivan. Bäst tycker jag är låtarna ”Odessa”, ”Outsider Art” och ”Everybody Loves You (When You’re Dead)”. Men det sköna med skivan är att även dessa låtar gör sig bäst om man får dem som en helhet tillsammans med hela skivan.

Lars Svantesson

NOFX ”Self-Entitled” (Fat Wreck/Border)

Att NoFX är ett av världens största och mer betydelsefulla punkband har jag aldrig riktigt förstått mig på. Även om jag alltid har haft en respekt deras existens har deras nya skivor har tidigare bemöts med mer eller mindre en axelryckning. De har varit roliga och underhållande under tiden man lyssnat, men aldrig varit något som jag känt behov av att lyssna på igen. Ändring på detta kom egentligen förra året när man släppte en 10 tummare med gamla hardcorepärlor som betytt mycket för bandet själva. Därför är jag gladligen överraskad när den nya skivan ”Self-entitled” fortsätter i den intressanta banan. Antingen är det jag som ändrats och utvecklat min smak eller så har NoFX utvecklats litegrann på nästintill ohörbart sätt som påverkar min inställning till dem på ett positivt sätt. Vad som är helt klart är i alla fall att jag gillar den här skivan skarpt och bra mycket mer än tidigare fullängdare.

I låten ”72 Hookers” presenterar man en egen variant på hur man skulle kunna skapa världsfred och stoppa terrorism, genom sex. Låten är både trallvänlig och har en smått skrattretande text, vilket gör att den är med och tävlar om att vara en av skivans bästa låtar. Det finns naturligtvis flera låtar som är med och slåss om den titeln, för skivan är oväntat jämn för att vara NoFX. Men den låt jag tycker bäst om är ”I’ve Got One Jealous Again, Again”, som är en hyllning till punkscenen de senaste cirka 35 åren. Samtidigt som det är en skilsmässolåt, naturligtvis med NoFX vanliga egna humoristiska twist.

Lars Svantesson

Junkstars ”With A Twist Of Lemon” (Despotz/Playground)

När jag första gången hörde Junkstars kände jag en befrielse, inte för att det är nyskapande för fem öre utan för att jag då behövde höra lite attitydstinn röjig bredbent partyrock som lånar från både punk och hårdrock. De har tidigare lirat under namnet Rock n Roll Allstars och var redan då en käftsmäll av energi, de bytte namn till Junkstars för att Gene Simmons i Kiss startade ett band med samma namn. Junkstars låter som sig själva man har ett något av eget sound som i övrigt påminner om Royal Republic, The Hives, Backyard Babies, The Bones och så vidare. Och i likhet med de nämnda banden lyckas även Junkstars med bedriften att få skivan att låta jävligt energisk, attitydfull, glädjefull så man vill bara stå och headbanga och skrika med i låtarna.

Egentligen finns det egentligen inget med ”With a twist of lemon” som gör den speciell, bortsett från att den är väldigt bra och innehåller en stor mängd killer-spår. Finns inte en enda dåligt låt på plattan. Helt enkelt en av de bästa skivorna som släppts det här året.

Vill man följa bandet kan man kolla in en minidokumentär/dokusåpa (i 6 delar) på bandit.se. Fördelen med serien är att den visar människorna bakom musikerna, alltså att det inte är bara livet på scenen. Den visar också att grabbarna är seriösa när de får snacka var och en för sig själva. Problemet med hela den serien nu när jag sett två avsnitt är att serien tenderar att förlöjliga bandet (vilket de gör helt själva när alla i bandet är i samma rum) och dessutom skapa för stor vetenskap vilken tar bort myten bakom rockmusiken och dess musiker. Så på det hela taget är serien ganska charmig.

”…Fuck me before I’m a legend”

Lars Svantesson

 Shonen Knife ”Pop Tune”  (Damnably/Border)

Direkt från japanska mångmiljonstaden Osaka kommer en av de mest friska fläktarna musikåret 2012, Shonen Knife. På den ny albumet Pop Tune visar bandet, som brukar kallas för Osakas Ramones, rakframåt popdängor som ligger i gränslandet av just The Ramones och Sahara Hotnights med gissningsvis en hel del av influenser från 60-tals pop. Med sin framåtattityd och sköna driv lyckas brudarna i Shonen Knife med sin DIY-doftande musik få mig att dra på smilbanden så fort deras låtar spelas.

Visst kan det vara störande med amerikanska med japanskbrytning men i det här fallet tenderar det till att bara kännas som charmigt. Och när jag sedan får reda på att Pop Tune nittonde (19!) fullängdare inser jag att jag antagligen har extremt skön musik att söka upp och njuta av. Däremot känns det ju samtidigt skrämmande att jag har gått hela livet utan att känna till det här bandet, hur gick det till liksom?

Lars Svantesson