Röd
Bandet Kent har utvecklats till ett fenomen i det svenska musikklimatet och spelar nuförtiden i sin egen liga. Knappast något annat svenskt band har här på hemmaplan blivit så omhuldade av såväl publik som kritiker. Kent har lyckats med att bli profeter i sitt eget hemland (och sin egen hemstad med, för den delen).
Kent är dock inte bandet med killarna som släpper garden och gör det enkelt för sig, på grund av all kärlek och hängivenhet de möter. Det första singelsläppet från plattan, ”Töntarna”, var exempelvis ingen insmickrande publikfriare, direkt. Nej, på något vis lite mot strömmen, vässar Kent sina redan förfinade uttryck och vrider till styrkan uppåt ytterligare ett snäpp. Möjligtvis kan de vid det här laget kosta på sig att vara svårmodiga, men i grund och botten handlar det väl också om ett ideologiskt val, som man kan göra eller inte. Ja, man kan välja att tramsa eller inte. Kent väljer alltid det senare.
Nya plattan Röd är delvis inspelad i den legendariska Hansa Studios i Berlin, där även förebilderna Depeche Mode och David Bowie skapade stilbildande alster, och cirkeln är på något sätt på väg att slutas här. Snart måste Kent kanske göra något radikalt och dekonstruera den elektroniska musik som de alltmer sugits in i, innan det hela möjligtvis riskerar att utmynna i tomma poser? Sin position har de redan befäst. Flera gånger om.
Låtarna på nya skivan är, än mer än på förra Tillbaka till samtiden (2007), tungt draperade med kyligt mesmeristiska synthmattor och technobeats. Musiken och de alltmer kryptiska texterna förmedlar en känsla av att det blåser bistert runt människosjälarna och är sent på jorden. Och tittar jag ut genom fönstret i mitt arbetsrum och fångas av det stumma och outgrundliga novembermörkret, begrundar vad som kan dölja sig i detta därute och vad framtiden ruvar på, kan jag väl inte annat än att för mig själv tyst och nickande instämma.
Henric Ahlgren