nyaskivor.se

Jack Peñate “Everything Is New” (XL Rec/Playground)

                                            Release: 26 juni

Det är en helt annan ljudbild och produktion som möter oss på Jacks andra album. Från de drivande skiffle gitarrmattorna som hetsade fram ett sån härlig energi på första albumet till en mycket vidare och större ljudrymd med fyllig bas och karibiska toner. Tillsammans med ett något lägre tempo flyter vi fram i nattklubbsnatten en varm sommar.

Eftersom jag tyckte första plattan var skitbra, blev jag först en aning nervös vid en liten snabblyssning. Hade Jack fastnat i någon sorts kommersiell fälla? Hade han glömt låtarna för en förväntad sedelbunt och överproducerat detta?

Inte Jack inte, för bakom det välproducerade (icke överproducerade) finns det mycket bra låtar med starka melodier och härligt dansanta rytmer anförda av Jacks lite ivriga och lätt melankoliska röst. Refrängerna tar alltid upp låtarna ett snäpp och gör en glad, man kan nästan ana en lätt touch av Talking Heads i bakgrunden. Det känns som den moderna tidens indie där vi trycks fram genom nattlivets gator och klubbar. Rytmen pumpar oss behagligt vidare under stjärnhimlen.

Det hela inleds i ett mjukt behagligt tempo med den vackra ”Pull My Heart Away”, för att fortsätta med den snygga pulshållaren ”Be The One” som är en skönt pulserande låt med en energihöjande känsla om än något återhållsam.

I titelspåret finner jag det som får mig att tänka på tidigare nämnda Talking Heads. Det är antagligen den lite ettriga lätt maniska gitarren som dyker upp då och då som får mig att hamna i TH land.”Tonight’s Today” fortsätter i samma sköna beat med den sparsmakade sköna pulsen. Det låter kanske som detta skulle vara tjatigt, men så är inte fallet då man vaggas in i en sorts ”state of mind” och känslan är att man vill ha mera.

Låten ”Every Glance” kanske avviker lite från de övriga numren på plattan med lite sorgsnare toner som ligger tätt mot en välarbetande bas, ett mycket lyckat koncept. Plattan avslutas snyggt med låten ”Body Down” och jag har inte haft tråkigt en sekund, detta var en skickligt sammansatt dans-indie platta som håller stilen och tempot rakt igenom. Snyggt jobbat Jack!

Tomas Ingemarsson

Andrew Bird ”Noble Beast” (Bella/BAM)

Jag vet inte om du känner igen dig men ibland lyssnar jag på en platta och känner att den tar med mig på en resa. En musikresa som går genom rytmer, klanger, melodier och kanske en liten portion magi. Magi är ju det där som berör dig men som du inte kan sätta fingret på. Andrew Birds senaste skiva; Noble Beast är en sådan resa. Jag skulle göra vad som helst för att få vara en liten assistent som satt med i processen för att höra resonemanget bakom fiolspel, visslande och klapprytmik.

Du behöver inte lyssna många takter på herr Birds musik för att förstå att killen vet vad han sysslar med. Nu är ju, tack och lov, det ingen garanti för en bra platta. Där krävs det något mer. Vad är det då, funderar jag högt för mig själv medan jag lyssnar på skivan för femte gången. Är det att han hela tiden behåller låten i centrum trots att han skulle kunna gå vilse i alla sina instrument? Är det att han är smakfull och aldrig spelar i mun på sig själv? Eller är det helt enkelt att han lyckas med något som på papperet är totalt omöjligt?

Förutsättningarna för att få fram en bra platta av en snubbe som spelat fiol sedan han var fyra år, spelar gitarr, glockenspiel och visslar, producerar sina skivor själv och heter fågel i efternamn kanske inte känns helt självklara, eller?  Inte som musikindustrin ser ut idag i alla fall.

Nåväl, jag hinner inte gräva fram några intellektuella svar på frågorna, resan går i en härlig fart genom en platta som bjuder på låtar som växer, som är lekfulla trots sina motstridigheter och framför allt aldrig tappar i kvalité. Drivande rytmer, oförutsägbara fioler blandat med självklara melodier får mig att vägra kliva av. När skivan slutar i den korta instrumentala, men väldigt vackra On ho har mitt pekfinger redan bestämt sig. Ett klick på repeat och resan börjar om från början. Fly me away, captain Bird.

Hasse Carlsson

Mono ”Hymn To The Immortal Wind” (Conspiracy/Sound Pollution)

Det är lika bra jag säger det med en gång. Jag är förälskad i ”Hymn to the immortal wind”. Mono är för mig en ny bekantskap och de har gjort årets skiva så här långt. Det är ett storvulet och fantastiskt äventyr; jag följer med på en resa genom för mig okänt land. Med låttitlar som Burial at sea, Pure as snow (Trails of the winter storm), Ashes in the snow – och där fem av låtarna klockar in på drygt tio minuter – är det en skiva som ”målats” med breda penslar och som kräver min fullständiga uppmärksamhet (hörlurar) för att fullt komma till sin rätt. Jag vill bosätta mig i det landskap som öppnar sig för mig. Jag får liknande känslor som när jag läser Haruki Murakamis böcker (jo jag vet att jag inte är först med den jämförelsen) med magisk stämning, stora och osannolikt vackra berättelser.
 
För er som inte känner till Mono så snackar vi instrumentalt och detta får väl kategoriseras som något slags Noise-rockband. Det är ömsom smekande vackert för att småningom bryta ut i ett underbart och välljudande skrammelkaos. De liknas ofta med band som Godspeed you black emperor! och Mogwai. Jag ser de jämförelserna och förstår dem även om jag tycker att Mono tillför något helt nytt i alla fallför mig. Bandet har funnits i snart tio år med sitt japanska vemod.

Man har anlitat producenten Steve Albini (Pixies, The Breeders, Nirvana, Helmet, P J. Harvey) och en stor orkester innehållande stråkar, piano, orgel, flöjt, glockenspiel och tympani vilket visar sig vara en lyckad kombination. Det var längesedan jag blev så uppslukad av en skiva från spår ett till sista. Jag kan bara varmt rekommendera dig att plocka fram dina lurar, koppla in dem och slå läger i ”Monoland”!
 
Japan har gjort det igen; givit mig ytterligare något att tycka om. Sushi, Haruki Murakami och så bilen jag åker runt i. Alla var själ nog för mitt gillande. Lägg till Mono på det så är det snart dags att åka dit!

Olle Nilsson

King Creosote ”Flick the Vs” (Domino/Playground)

Mannen från Skottland med den försiktigt dystra stämman har ett nytt album ute. Vi pratar alltså om Kenny Anderson som är känd som King Creosote. Det lär vara det 5:e ordinarie albumet om man inte räknar med de hembrända prylar han släppt under sin tid, då är vi nog nära 40-strecket.

Det finns alltid något intressant över King Creosote’s produktioner som retar den där lilla nerven som är så svårflörtad. Så också denna gång, men bara i omgångar. Det finns en liten glänta där den engelska folkmusiken lyser igenom svagt, vilket stundtals påminner en aning om Fairport Convention. På andra ställen lyser den med sin frånvaro och istället får vi levererat en tydlig och stark indiepop, vilket är de ställen som tilltalar mig mest.

Skivan startar lite småsömnigt för att sedan vakna upp med låten ”Camels Swapped For Wifes” vilket är ett alldeles lysande stycke indie. Fortsätter lika starkt med ”No Way She Exists”. Lugnar av en aning igen, för att sedan ta fram hungern och drivet igen i ”Coast On By”. Fint snickrade små popmelodier även i de lugna partierna, men på denna platta gör sig Creosote-känslan bäst i de lite mer fartfyllda alstren. En stark 3:a är betyget på detta album som går lite i vågor för mig.

Tomas Ingemarsson

Loney Dear ”Dear John” (Parlophone/EMI)

Emil Svanängen som han egentligen heter har gett sig ut på ytterligare ett äventyr. Skivan har en drömsk och öppen rymd i ljudlandskapet. Låtarna sticker inte direkt ut, utan känns till en början ganska ordinära om man bara gör en snabblyssning. Vad skivan behöver är lite tid och lite koncentration från lyssnaren så upptäcker man snart Emils känsla för små finesser och ljudsättningar som får det hela att lyfta ett par plan.

Killen har talang, massor med talang men denna gång fångas jag inte riktigt som på ”Loney, Noir” Det är vackert och drömskt, bitvis fångas jag på kroken för att sedan släppa igen. Det är en kamp som jag inte blir riktigt klok på. Snygg orkestrering bygger fylligt upp ett tempo som känns behagligt i dessa smäckra låtar, för att ibland bli nästan pampigt. Bakom det snygga ljudarbetet döljer sig också själva kärnan d.v.s. låtarna, som till hälften når mig fullt ut.

Det är en klart lyssningsvärd och bra platta som inte fullt ut når mig på alla spår men som sagt det finns ett par riktigt starka låtar. Höjdarna i min värld är: ”I Was Only Going Out” och ”Under A Silent Sea” Den 3:a som är satt som betyg får betecknas som stark.

Tomas Ingemarsson

Alasdair Roberts ”Spoils” (Drag City/Border)

Det finns mycket gott som har kommit ifrån Skottland. Livets vatten i form av whisky som Talisker, Ardbeg och Glengoyne. Musik i form av Franz Ferdinand, Biffy Clyro och Alasdair Roberts.

Jag tillhör den generationen som kanske ska kallas för youtubepundare. Varje dag sitter jag framför datorn och letar nya fynd och det var på det sättet jag träffade Alasdair Roberts första gången. Alasdair fångade mig direkt men sina melodier och sitt skottska uttal. Alasdair är för bred i sitt musikaliska uttryck för att bara kallas singer/songwriter. Hans karriär startade med att han skickade in ett demo med sitt band Appendix Out och han fick kontrakt direkt. De fick även ett kontrakt av Drag City där Alasdair fortsatt att släppa sina soloskivor. På skivan Spoils är det skotsk folkmusik som anger tonen. Alasdair lyckas att fånga en med känslan att man sitter i Skottland med en god dram i handen. I låten ”So bored was I ( Dark triad)” visar Alasdair hur underbart enkel hans musik är. Med släpiga trummor som skapar ett härligt gung trots att tempot är ganska lågt och allt är enkelt. Underbart helt enkelt. En annan låt som också fångar mig är ”Ned Ludds Rant (for a world rebarbarised)”. Även här är det ett härligt trumspel samtidigt som stråkar, gitarrer skapar ett sorts organiserat kaos. Det enda som sänker betyget är att det blir lite enformigt ibland. Man får känslan av att man hört låtarna tidigare.

Alasdair Roberts har med skivan Spoil skapat en härlig sommarskiva. En skiva som ska spelas i goda vänners lag och med något kallt att dricka. Så se till att köp Spoil och ge er ut och grilla tillsammans med Alasdair Roberts.

Tobias Johansson