nyaskivor.se

Skilla ”To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers” (National/Bonnier Amigo)

Det är något väldigt spännande med Skilla. Redan på skivomslaget där bandet poserar framför en mörkt förebådande himmel kan man ana att det väntar något annorlunda. Sedan sitter man på helspänn när man lyssnar eftersom man aldrig vet vad som kommer att komma. Lika självklar känns ändå varje låt. Skilla överrumplar mig men i mitt förvånade tillstånd vill jag inte annat än höra på plattan igen.

Musiken, som endast kan sorteras in under facket indie, är dramatisk och händelserik. De fem tjejerna från Malmö har attityd och Nina Christensens speciella röst sätter extra personlighet till låtarna. Summer in December är en klockren låt som sätter sig direkt och avslutningen av Tragic Song är härligt befriande. Inte ens Summer in December som också är den poppigaste sången blir någonsin ”vanlig” och risken att bli uttråkad är minimal. Med instrument som munspel och fiol struntar de i alla begränsningar och skapar musik som är både medryckande och ständigt överraskande.

Jag blir lika glad varje gång ett band som detta dyker upp med sitt helt egna sound. Skillas To our mums and dads, brothers and sisters, friends and lovers är precis vad Sveriges indievärld behöver – något alldeles nytt och originellt.

Rebecka Bergh

”Where the Wild Things Are” soundtrack by Karen O and the Kids (Interscope/Universal)

Karen O från amerikanska indierockarna Yeah Yeah Yeahs har under namnet Karen O and the Kids skrivit låtarna till Spike Jonze omdiskuterade filmatisering av Maurice Sendaks klassiska barnbok Till vildingarnas land (Where the Wild Things Are, 1967) – som inte gått upp på bio i Sverige ännu. (Karen O är för övrigt ex-flickvän till regissören.)

Med mestadels akustiska poplåtar och stöd av barnkörer har Karen O skapat en härlig och opretentiös samling filmsånger som även funkar att stå på egna ben, utanför filmen. Men jag kan tänka mig att låtarna också går alldeles lysande ihop med Jonze bilder.

Henric Ahlgren

Telekinesis! ”Telekinesis!” (Morr Music/Bonnier Amigo)

Vi reser till Seattle och får oss en dos indierock av Michel Benjamin Lerner som kallar detta projekt eller band för Telekinesis, som till vissa delar på de lite mer fartfyllda låtarna får mig att tänka på bandet Weezer. Producerat skivan har Chris Walla från Death Cab For Cutie gjort och visst doftar det även lite DCFC också.

Detta är en ganska trallvänlig och medryckande platta, inget som man kan säga är särskilt nytänkande eller innovativt men för den skull helt ok när man är på humör. Jag kan ibland tycka det är skönt att slänga på en sådan här platta och bara hänga med i tuggummitakterna som studsar av och an.

Det är en kort effektiv liten platta med de flesta låtar på under 3 minuter, och det funkar fint, för denna typ av indierock ska rivas av snabbt och koncist i min mening. Det finns därför heller ingen anledning till varför jag ska tjata så mycket mer om denna platta mer än att konstatera att låtmaterialet är ganska jämnt. De låtar som kanske fastnat lite extra hos mig är ”Coast Of Carolina” och ”Awkward Kisser”.

Med det lämnar jag er med en 3:a i betyg. Tack och hej leverpastej.

Tomas Ingemarsson

Golden Silvers ”True Romance” (XL Rec/PlayGround)

Golden Silvers är, för mig, ett typiskt band som kan bli hur stora som helst hemma i England men förbli nästan helt okända utanför sitt lilla örike. Hoppas jag har fel, men när jag lyssnar på deras debutalbum ”True Romance”, är det så jag känner.

Lyssna på tredje låten, ”Magic Touch”, visst är det en skön poplåt? Fortsätter de så här, ligger världen öppen för dem. Ja, det är en hyperflört med Beatles men ett; vad är det för fel med det? Två; vad är det för nytt med det?

Deras svaghet är även deras styrka, de blandar rätt så friskt. Kastet från ”Magic Touch” till ”My Love Is a Seed That Doesn’t Grow” är stort, säkert för stort för en del lyssnare. I ”Here Comes The King” är de tillbaka i starka melodier och smakfulla körer. Sedan väljer de att göra ett tvärt kast i en och samma låt, från up-tempo pop till ”fusionkeyboards”. Lyssna på ”Queen Of The 21st Century”, så förstår du vad jag menar. Jag tycker dock det fungerar, även om jag har svårt för företeelsen rent generellt.

”Gör du något du tror på med charm och med glimten i ögat kommer folk att möta det på ett väldigt förlåtande sätt”, sa en någon klok person. Just det är nog nyckeln till att denna, på sätt och vis, hopplöst spretiga skiva klarar sig genom Beatlesflörtar (se ovan + omslaget), Morrisseymelodier och ”Duran Duran keyboards” (lyssna på ”Arrows Of Eros”) och ”fusionkeyboards” (se ovan).

Jag ser redan fram emot uppföljaren. Hoppas de får ligga kvar på sin indielabel, där de är viktiga och säkert får leka sig fram. Trean de får av mig är stark.

PS jag erkänner min enorma barnslighet och säger att sångaren och keyboardistens namn, Gwilym Gold, är grymt ”Sagan Om Ringen-koolt”. Eller hur? DS

Hasse Carlsson

God Help The Girl "God Help The Girl" (Rough Trade/Border)

Nästa år skall man börja spela in den filmmusikal som en av skaparna av indiepopbandet Belle & Sebastian, Stuart Murdoch har skrivit. Redan nu får vi höra musiken till den, vilket är intressant då man får fantisera lite om hur filmen kommer att te sig. Vad jag förstår kommer det att handla om en ung kvinna från Glasgow vid namn Eve som har många grubblerier att ta itu med.

Skivan öppnar med spåret ”Act of The Apostle” som härstammar från Belle & Sebastian albumet ”The Life Pursuit” som kom ut 2006. Detta album har ytterligare en låt med titeln ”Funny Little Frog” med på denna musikalhistoria. Man skulle nästan kunna kalla detta för en Belle & Sebastian skiva, då i stort sett hela bandet lirar på den. Man har till inspelningarna pressat in en 45 man stark blåsorkester i studion, de bildar tillsammans med de kvinnliga vokalisterna en frisk 60-tals doftande ensemble.

Cathrine Ireton som tagits ut genom auditions är den som sjunger de flesta delarna i berättelsen, till sin hjälp har hon också Brittany Stallings, Celia Garcia och Asya som får fram ett härligt girl-group sound som sprunget ur det årtionde då jag själv såg dagens ljus första gången. På låten ”Perfection As A Hipster” får man också höra Divine Comedy’s Neil Hannon ta sig ton. Vad man kan sakna lite är väl Murdoch’s egen röst, men det funkar mer än väl utan den också.

Detta är en härlig blandning av indiepop och det tidiga 60-talets toner som bildar ett skönt, trevligt sound över vilket fröken Iretons röst basar med en klar och tydlig stämma. Detta känns som en mycket angenäm produktion som inte förtar dessa små fina poppärlor det minsta utan förhöjer dem med ackuratess.

Denna platta platsar gott och väl bland de bästa stunderna man haft med Belle & Sebastian. Ett skickligt litet pophantverk om du frågar mig. Nästa år ser jag fram mot filmen, där man i alla fall i förväg vet att soundtracket håller hög klass.

Tomas Ingemarsson

We Were Promised Jetpacks ”These Four Walls” (Fat Cat/Border)

Något utav det roligaste jag vet är att upptäcka ny musik. Musik som även lyckas ge dig den där känslan som gör att du inte kan sluta lyssna. När man som jag har musik som det största intresset kan man hitta dessa godbitar som tittar fram ur kaoset av stereotypt dravel. Men sedan är jag väl en så kallad musiknörd.

We Were Promised Jetpacks är ett ungt skotskt band som består av Adam Thompson (sång/gitarr), Michael Palmer (gitarr), Sean Smith (bas) och Darren Lackie (trummor). De bildade WWPJ när dom gick i high school i Edinburgh, där de ställde upp i Battle of the bands och vann. Det spektakulära i detta var att det var WWPJ första spelning. Efter examen flyttade de till Glasgow för att satsa helhjärtat på musiken. De spelade in ett demo med tre låtar som fick en hel del speltid på olika radiostationer över hela Storbrittanien.

These four walls är alltså WWPJ debut. Jag hade hört en singel från skivan innan och undrade om skivan skulle hålla samma klass. Nu vet jag svaret. Den håller bättre klass skivan igenom! Skivan rivstartar med låten It´s thunder and it´s lightning. En låt som osar av skotsk dialekt och frenesi. Den monotona gitarren visar direkt att det kommer att rocka loss och som det gör! Känslan jag får är att  vill jag hoppa runt i ett festivaltält någonstans. Sedan fortsätter skivan med Ships with holes will sink. Låten börjar med att Adam Thompson på sin bredaste skotska sjunger loss. Redan här inser jag att denna skiva är riktigt bra. Låt efter låt med höjdpunkter som Quiet little voices och Moving clocks run slow.

We Were Promised Jetpacks har lyckats med att göra en skiva som får mig att tro på framtiden. Om man kan göra en så här bra debut, hur bra kan det inte bli nästa gång?
These Four Walls är en komplett skiva som har fått mig att inse två saker. För det första att Skottland är ett land som kan producera nya artister med hög kvalité och för det andra att jag är väldigt glad över att vara musiknörd.

Tobias Johansson

My Latest Novel ”Deaths And Entrances” (Bella Union/Bonnier)

My latest novel är ett relativt nystartat band, de skivdebuterade 2006 med ”Wolves” efter ca ett år tilllsammans. Under detta första år agerade de förband åt namn som: Smog, British Sea Power och the Dears, vilket renderade i ett skivkontrakt med Bella Union och ovan nämnda platta. Nu kommer alltså uppföljaren…
 
Hur låter det då? My latest novel har på ett mycket smakfullt sätt tagit sig vidare och finslipat verktygen, det känns mer samspelt (vilket inte alltid är till bands fördel) men framför allt har låtskrivandet tagit ett markant skutt framåt. Det fanns lite för många spår på föregående album där otåligheten i mig fick mina fingrar att pilla på skipknappen för ofta. ”Death and entrances” känns mycket mer som ett färdigt verk än föregångaren. Här finns allsångsrökaren ”I declare a ceasefire”, med följande rader: ”Please put down your guns/ Lower your weapons/ I declare a change of heart”, ett ”mantra” som tar sin början exakt tre minuter in i låten, och sin ände 1 minut och 47 sekunder senare. En mycket stark låt; Om jag haft några vapen i mina händer hade jag utan större protester släppt dem till marken och skrivit på vilket fredsavtal som helst. Även öppningsspåret ”All in all in all is all” och ”Dragonhide” är stort låtsnickeri. Min absoluta favorit är dock ”A dear green place” där vi får prov på deras makalösa stämsång och kanske mer än i någon av de andra låtarna kan spåra deras skotska ursprung.
 
Varför inte full pott i betygsskalan, undrar du kanske? Jo, om de efter bara fyra år som band kommer med ett så vackert och genomarbetat andra-album, är jag nästan helt säker på att detta Glasgow-baserade band har ännu större alster inom sig. Nästa gång kan det bli knock-out!

Olle Nilsson

Great lake swimmers ”Lost Channels” (Nettwerk/Playground)

När man hör meningen:  ”de har verkligen exprimenterat med musiken”, så är det nog mer människor än jag som tänker på skumma tyska grupper. Great Lake Swimmers ÄR en grupp som testar allt. Det finns inga gränser för denna kanadensiska grupp.
På skivan Lost Channels har Great Lake Swimmers spelat in i en silo och hur konstigt det än låter så kan det inte vara mer rätt. De har lyckats att få fram en ljudbild som fullkomligen tar över mina sinnen. Vackra toner från akustiska instrument, underbara stämmor och en oerhörd skön känsla i melodi och sång. Låt efter låt bevisar att detta är en skiva med ett stort djup. Stråkarna i Concrete Heart är vackert placerade och visar vilken underbar låtskrivare sångaren Tony Dekker verkligen är. I låten Everything Is Moving So Fast är det en klockren stämsång som lyfter fram ”det otroligt vackra i det otroligt enkla”.

Great Lake Swimmers är ett band som lever mycket på sångaren Tony Dekkers förmåga att hitta ”det lilla” extra. Det lustiga är just det, att ”det lilla” är att Tony Dekker inte söker det. Han behöver nämligen inte göra det. Det är just enkelheten i låtarna som fångar mig. Tro inte att det är en dåligt producerad skiva, snarare tvärtom. Med enkelhet menar jag förmågan att utan krussiduller skapa en linje som följer skivan rakt igenom.
Lost Channels är en riktig höjdare! Det är många kvällar som jag har suttit och hängt framför datorn med denna skiva i lurarna och jag kommer säkerligen göra det igen. Jag kan knappt vänta …

Tobias Johansson

Conor Oberst & Mystic Valley Band ”Outer South” (Wichita/BAM)

Du kanske har stött på denne talangfulle 29-åring tidigare? Förmodligen genom hans band, Bright Eyes. Här dyker han upp igen med sin soloskiva; Outer South. Nu tillsammans med sitt nya band; The Mystic Valley Band. Och låt mig säga det direkt, det här låter minst sagt lovande.

Är du ett superfan av Bright Eyes kanske du tycker att plattan ter sig lite spretig, vad vet jag. Personligen kände jag direkt att det är en platta med många lager, bottnar och en stark växtkraft. För växer, det gör den. Melodierna är självklara och det låter, förlåt flummet, verkligen levande. Låtarna är rakt igenom rejäla hantverk, det märks att killen har snickrat låtar sedan hans far och bror lärde honom två ackord i tio-årsåldern.

Ja, så nu sitter jag här och försöker hitta ord och uttryck som, på ett tydligt och rättvist sätt, beskriver de känslor som kan dyka upp. Men, ju bättre musik, desto svårare. Vet inte om det beror på att den lyckats ta sig igenom alla intellektuella lager och fritt börjat husera i själens inre vrår. Att i det läget dessutom försöka lyfta fram några få russin i en fantastisk kaka känns som en omöjlighet. Är det den poppiga låten Airmattres, den folkliga Ten Women eller den lugna och sinnesjukt vackra White Shoes? Och betyget? Usch, det här börjar bli en rysare. Så fort jag känner att jag har koll, lyssnar jag lite till och vips förstärks känslan av att den är värd mer. Som du kanske märkt tidigare, är jag försiktig med höga betyg. En fyra är skyhögt, en femma är ytterst få förunnat. Ytterst få, för att det är lätt att bli extas för stunden. Hade plattan haft några färre låtar hade femman varit solklar. Nu får Conor och hans mystiska band nöja sig med en fyra. Det bör dock nämnas, den fyran är precis hur stark som helst.

Hasse Carlsson

Cass McCombs ”Catacombs” (Domino/Playground)

Det är en form av lite skev folkpop vi får oss till livs av denne tillbakadragne Baltimorebördige herre. Plattan startar upp med den ypperliga ”Dreams-Come-True-Girl” som har en härlig touch av 50-talets glada dagar samtidigt som ett lätt vemod slår an tonen tillsammans med McCombs lite skeva stämma. Ett snyggt öppningsspår av denne intressante låtskrivare som inte gärna snackar eller syns. Detta gör att jag får ett sug av mera och förväntar mig en leverans på en hel bunt av dessa snyggt snedfriserade sånger.

Plattan fortsätter i ett lågmält tempo som känns behagligt men inte särskilt upphetsande. Jag har inga problem med tempot, det är bara att det ibland blir lite (gäsp) för segt. Jag kommer inte in i låtarna på det sätt jag önskar mig, det finns inte rätt bränsle för att starta upp motorn helt enkelt. Vad är detta? Tänker jag efter den fina starten och lyssnar om och om igen i mitt letande efter känslan som blir till en gnista för tändstiftet som leder till mitt inre.

Jag fastnar lite lätt för den vackra ”My Sister My Spouse” samt ”Lionkiller Got Married”, men mycket mer än så blir det inte denna gången tyvärr. Aningen besviken lutar jag mig tillbaks tar fram mitt lilla anteckningsblock och skriver ned titeln på öppningsspåret för att kanske använda den på någon privat blandning i framtiden, den hade klass medans de övriga kanske inte kan betecknas som helt ”kass” McCombs, men du kan så mycket bättre.

Tomas Ingemarsson