nyaskivor.se

Dwight Yoakam ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…” (Sugarhill/Border)

Hattar finns det fullt av i countrymusiken, både på längden och bredden. Om detta beror på att  många manliga countyryartister vill vara traditonsbärare, eller om det beror på ett högt hårfäste är frågan. Dwight Yoakam har alltid hatten på som ett varumärke. Ett annat varumärke för denna countryveteran är hans röst. Den går aldrig att ta miste på, varken det är ballader, countryrock eller som på detta nya album när han hälsar på i bluegrasslandet. Lite lagom nasal, men klar och bär alltid spår av en av hans förgångare i branchen, Buck Owens.

Trummorna är borta från ljudbilden, som är brukligt inom bluegrass. I stället är det en tät ansamling av diverse stränginstrument som gitarrer, banjo, mandolin och ståbas. Med finns också riktigt skön stämsång på många spår.

Låtmaterialet håller en bra klass och bandet låter utmärkt. Men behöver han verkligen damma av några av sina äldre hitlåtar som Guitars and Cadillacs, eller These Arms och klä dom i bluegrassdräkt? På ett liknade sätt har han gjort med Prince Purple Rain. Kanske är det en hyllning till prinsen, för en bra låt är en bra låt i alla väder.

Dwight Yoakam håller alltid stilen, även i bluegrassland.

Bengt Berglind

The Mystix ”Rhythm And Roots” (Hemifrån)

Rhythm And Roots är sexmannabandet The Mystix femte album som spelas flitigt på radiostationerna i USA och i Europa. Det här är ett livfullt liveband med en bred repertoar i Americana rootsgenren.

Det svänger riktigt bra mellan varven, inte minst tack vare fiolspelet och det härliga tunga tryck som bandet har på detta livealbum. Sångaren påminner om Roffe Wikström både i röstläget och i vibratot.

Jag är inte så svag för coverversioner av Bob Dylans musik. Han är nog bra själv men här finns ett utmärkt exempel på motsatsen i To Ramona. Andra bra låtarpå detta fullmatade album är A Lifetime Worth Of The Blues och Boppin’ The Blues.

Börje Holmén

Bonnie Bishop ”Ain’t Who I Was” (Thirty Tigers/Border)

Aldrig har väl utbudet på kvinnliga röster inom singer/songwriter varit så stort som nu. Det fullkomligt väller fram brudar som skriver och gör sin egen musik. Som vanligt är det svårt att hitta russinen i kakan, men skam den som ger sig. I år har jag hittat Margot Price och hennes debutcountyalbum som kom i våras.

Nu verkar det vara dags igen med Bonnie Bishops nya album. Hon har alla Texasinfluenser i rösten. Det spelar ingen roll om det är ballader eller snabbare låtar, eller om det är soul, blues och country. Hennes musik och röst är fylld av alla dessa ingredienser och resultatet är förbluffande skönt och svängigt.

Bonnie Bishop låter lite grand som en yngre version av Bonnie Raitt, med lite av samma soultwang i rösten. I sammanhanget kan vi meddela att den yngre Bonnie har försett den äldre med  låtmaterial.

Albumets inledning Mercy är knäckande skön och sätter en soulig prägel på hela albumet som är fyllt av riktigt bra låtar. Som om inte det vore nog så omger sig Bonnie Bishop med en mindre grupp musiker som kan sina blues- och countrysoulrötter. Och som inte det vore nog ligger det ofta en B3 hammondorgel och glittrar saligt i grundkompet.

Saligheten är nära, det är femman också, men det får räcka med 4,99 denna gång.

Bengt Berglind

Reckless Kelly ”Sunset Motel” (No big deal/Border)

Efter tjugo långa år i musikbranschen är det nu dags för Reckless Kelly med ett nytt album. De spelar countryrock, men med mer betoning på rock än country. Ingen steelgitarr, fiol eller banjo finns med i ljudbilden. Här härskar gitarren i olika varianter tillsammans med orgel, bas, trummor och sång. När detta veteranband höjer tempot så får de till ett Stonesliknade groove som funkar skönt. Men här på nya albumet drar de ofta ner på tempot och plockar fram de akustiska gitarrerna, ibland med orgel och lite stråkar. Detta fungerar bäst när det finns en klar melodi med i sammanhanget. Så är det inte alltid på Sunset Motel. Det andra är att sången är trygg och säker hela vägen men har inga dimensioner som lyfter en låt.
Ändå gillar jag detta band för att jag vet vad jag får hela vägen och skivan är skön att lägga på när det ska lagas mat eller läsas tidning i soffan. Reckless Kelly är ett band som jag aldrig har sett en recension på. Det kanske inte är så konstigt då countryrock är en utdöende gren i musikhistorien. Men än sadlar vi inte av, tack vare Reckless Kelly, Blue R0deo och några till….

Bengt Berglind

June Star ”Pull Awake” (Hemifrån)

Andrew Grimm är sångare, gitarrist, textförfattare och frontfigur i Juni Star. Han har hållit igång bandet i 17 år och under den tiden har det hunnit bli 11 skivor. Genren är americana med mycket elektrisk rock.
June Star låter väldigt likt ett av mina favoritband Uncle Tupelo som sedermera ombildades till Wilco. Grimm låter mycket likt dåvarande sångaren i Uncle Tupelo och Wilco, Jay Farrar.
Pull Awake är en riktigt bra skiva, det känns som Uncle Tupelo har återuppstått. Skall man framhålla någon låt blir det väldigt svårt eftersom alla låtarna är riktigt bra.

Börje Holmén

The Coal Porters ”No 6” (Prima/Border)

The Coal Porters bildades i Los Angeles men flyttade till London och skapade på 2000-talet sitt eget sound, akustisk Bluegrass med nya undertoner av Americana. The Coal Porters är: Neil Robert Herd (gitarr och sång), Paul Fitzgerald (banjo och stämsång), Sid Griffin (mandolin), Andrew Stafford (kontrabas) och Kerenza Peacock (fiol och sång). No 6 är deras fjärde album och bandet har turnerat inför stor publik i USA, Frankrike, Irland, Norge och Hultsfred i Sverige.

The Coal Porters har alla ingredienser man kan förvänta sig om man gillar akustisk Bluegrass med inspiration från 1920-talet. Själv är jag kanske lite ljummen för Bluegrass i största allmänhet men Hayseed Dixie, Steve Earle och The Coal Porters utgör undantagen. Första gången jag hörde The Coal Porters var deras förra utmärkta skiva Durango där jag blev mycket förtjust i deras instrumentsättning. Det nya albumet når inte riktigt upp till föregångaren men har en del riktigt bra låtar såsom: Unhappy Anywhere, The Old Style Prison Break och Another Girl-Another Planet.

Börje Holmén

My Girl The River ”This ain´t no Fairytale” (Super Tiny/Hemifrån)

Kris Wilkingson Hughes från Covington, Louisiana har skapat ett album av egna sånger med hjälp av musiker från Danmark, England, Nashville och North Carolina. Kris berättar på sin hemsida att det var ett arv från en moster som möjliggjorde att ge ut denna hennes debutskiva.
Kris sjunger lidelsefullt till ett mycket snyggt musikarrangemang. Jag har lyssnat ett antal gånger och skivan blir bara bättre och bättre. Kris påminner om Judy Collins men har en lite mörkare röst. Det är en utmärkt skiva och vi får hoppas att det blir flera alster från henne. Låtar som är riktigt bra: Come Back To Nashville, Covington och This Ain’t No Fairytale.

Börje Holmén

Annie Keating ”Trick Star” (Annie Keating/Hemifrån)

Annie har kommit med vad jag tror är hennes sjunde album. Hon har spelat med John Hiatt och ett antal andra kända artister. Hon har uppträtt på stora festivaler i bla. i Holland, England, Skottland och Kanada. Hon räknas till sing-songwriter Americana-rootsgenren. Annie har som vanligt skrivit allt material själv.

När jag recenserade hennes Water Tower View så tyckte jag att hon påminde om Sophie Zelmani med den väsande sångstilen och det är likadant nu på gott och ont. Det går i en sakta behaglig lunk men hon prickar in en och annan riktigt bra låt där det går lite snabbare som i You Bring The Sun. Trapeze och Time Come Help Me Forget. Hon har som vanligt samlat ett gäng duktiga musiker omkring sig på en välproducerad skiva.

Börje Holmén

Love On Drugs ”I Think I’m Alone Now” (Paraply/Hemifrån)

Love on drugs är ett band bestående av frontfiguren Thomas Pontén som beskriver sig som sångare, låtskrivare och gitarrist. Han var med i bandet Little Green vars skiva Innocent Again kom ut2011. Little Greens sångare Andreas Johannesson dog i en olycka 2015 och detta album är tillägnat Andreas. På skivan medverkar: Krister Sander bas, Johan Håkansson trummor och Jessika Bah Rösman sång. Alla övriga instrument Thomas Pontén

Det är en skiva som växlar mellan sorgliga ballader och gladpop med lite americana. Det påminner om sydstatsbandet Sons Of Bill. På det hela taget en bra skiva som verkligen förstärks av Jessika Bah Rösmans sång vilket är något man vill höra mer av.

Låtar att börja med: I think I’m alone now, I wanna stay young with you och Queen size bed

Börje Holmén

Jayhawks ”Paging Mr Proust” (Sham/Border)

Det har varit lite upp och ner för ett av mina favoritband på sista tiden. På förra albumet Mockingbird Time flaxade bandet hit och dit. Samarbetet mellan Gary Louris och Mark Olsen kärvade och låtskrivandet blev mer än lidande. Sedan dess har Mark Olsen hoppat av och spelar in helt annan musik med sin norska fru. Helt ok, men långt ifrån Jayhawks melodimarker.

Nu har i alla fall bandet fått ny musikluft under vingarna och många av de karaktäristiska melodihookarna sitter som ett smäck. I en luftig produktion tar man ut svängarna på ett nytt sätt och gör små experimentella utflykter i ljudlandskapet. Men naturligtvis förlitar de sig på sin melodikänsla och stämsång. Utöver de fyra grundmedlemmarna finns även Mike Mills från REM och Tucker Marine, My Morning Jacket med som en hjälpande hand i studion.

Detta album verkar vara en nytändning för detta klassiska americanaband, vars debutalbum Hollywood Town Hall från 1992 fortfarande sänder musikaliska välvilliga rysningar längs den melodiska ryggraden.

Bengt Berglind