Gräver djupt i bluesens skattkammare
- Gregg Allman ”Low Country Blues” (Rounder/Universal)
Undrar hur detta comebackalbum signerat T Bone Burnett hade låtit utan hans rytmsektion med Dennis Crouch på ståbas och Jay Bellrose på trummor?
Låt oss absolut inte förringa Dr. Johns ständigt närvarande porlande pianospel och gitarristen Doyle Brahalls känsliga gitarrslingor, men det är i första hand basljudet som sätter rytmagendan här och skapar en mycket speciell känsla när Gregg Allman gräver djupt i bluesens skattkammare. Hans röst är inte lika elastisk som tidigare. Stämbanden bär sargade spår av ett hårt liv on the road, ett antal piller och några liter whiskey. Men stundtals bränner det till, som i Skip James Devil Got My Women, blåsindränkta Blind Man och inledande Floating Bridge. Då behöver inte Gregg Allman ta i ända nerifrån stövelskaften med sin röst. Den bara finns där och bär själfylld och bluesig som förr.
När jag lyssnar på denna ärrade veteran som fortfarande turnerar med Allman Brothers Band, går en tankesväng till hans bortgångne bror Duane Allman som fortfarande framstår som gitarristernas gitarrist med sitt flyhänta känsliga blues- och slidespel när det begav sig.
Producenten T Bone Burnett har säkert en stor del i att Low Country Blues klarar sig utan några större klavertramp. Hans produktion här och med Elton John/Leon Russell, John Mellenkamp och Robert Plant på senare tid säger en hel del om den mannens fingertoppskänsla och känsliga öron i studion.
Gregg Allman tar en risk, men är värd all den själfulla musikerheder han visar upp på Low Country Blues.
Bengt Berglind
