nyaskivor.se

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

Rob Tognoni ”Catfish Cake” (MIG/Border)

Med rötterna långt därunder i Tasmanien och med 35 års turnerande världen runt är det återigen dags för Tognoni att presentera ett överrumplande energiskt album. På Catfish Cake delar han med sig av sin långa livserfarenhet i egenskap av en sann bluesman av folket, naturbegåvning och äkta glädjespridare.

Den rivstartande New Set Of Rays är den saknade ZZ Top-låten som det lilla, till åren komna bandet från Texas aldrig fick till. Tognoni’s band är också en ensemble om tre. Förutom honom själv på sång och gitarr är för enkelhetens skull två tyska studiomusiker inhyrda på bas respektive trummor.

Livet är fullt av vägval och otaliga är de låtar som besjunger vägkorsningar. Ett outsinligt ämne och Dealin’ At The Crossroads följer den inslagna vägen. Den lede själv står vid vägkanten och domderar och allt man vill är att trampa plattan i botten. Fly från verkligheten och drömma sig bort med de stimulerande riffen som enda följeslagare.

På nedre planhalvan återfinns två rungande stolpskott. She Waited flämtar meningslöst vid lägereldens sken och faller platt till marken. James Brown går samma öde tillmötes. Soul, funk. rap, hiphop och gudarna vet vad hör inte hemma i sådana här sammanhang. Båda snedstegen är betryggande korta och viftas bort som ett klavertramp.

Med Outback strömmande ur högtalarna på resan längs det glesbefolkade inlandet i Australien blir åkturen riktigt gemytlig. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, rutan nervevad, armbågen på dörren, rödfärgad sand, en och annan känguru, men framförallt taktfast pådrivande bluesrock.

Visst glimrar det för det mesta på Catfish Cake, men de äkta pärlorna påträffades för femton år sedan då Tognoni hälsade på djävulen i egen hög person (Shakin’ The Devil’s Hand) och dessutom lärde känna radarparet Jim Beam (Jim Beam Blues) och Jack Daniels (Drink Jack Boogie).

En genuin ambassadör för bluesen har satt ytterligare ett avtryck till eftervärlden. Som mångsidig gitarrist välbekant med alla riff som tillåts, som sångare i besittning av den magnetism och glimten i ögat som eftersträvas. Hans namn är inte Tortellini utan – läs mina läppar -Tognoni.

Thomas Claesson

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

Beth Hart ”War In My Mind” (Mascot/Warner)

Beth Harts bekymmer och eviga kamp mot onda andar är väl belysta. Förmodligen är det de verkliga händelserna i livet som föder den exceptionella känslan att kunna skapa förtrollande melodier med känslofulla texter. War In My Mind erbjuder en samling sånger som avslöjar den nakna sanningen på ett öppenhjärtigt sätt.

Med tanke på allt hon har gått igenom är det gripande att se henne sitta vid pianot osminkad och sårbar. Helt annorlunda var samarbetet med bluesrockgiganten Joe Bonamassa som blev inkörsporten till min första kontakt med Hart. I synnerhet uppskattade jag Live In Amsterdam som fördelade gracerna dem emellan på ett strålande manér.

Det tas inga fångar i Bad Woman Blues. Här visas prov på den tuffa och rentav elaka sidan på en kvinna som inte har någon som helst avsikt i att vara god. Ett avsteg mot vad som komma skall, men det ogudaktiga framförandet lär förföra alla vänner av bluesrock till det yttersta.

I titellåten glänser Harts unika röst när balansen mellan kontrollerat lugn, närgående passager och pampiga urladdningar effektivt exponeras. Ett bländande arrangemang som får en att tappa andan när Harts känslosamma och ärliga utstrålning lyfts fram.

Hart började spela piano redan som 4-åring och nu 43 år senare breder hon ut hela sin talang i full skala. Den obeslöjade och otroligt sorgsna Sister Dear rymmer bara pianot, Beth Hart och saknaden efter hennes bortgångna syster i salig hågkomst. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sugar Shack är ett energiknippe som gör att man för en stund väcks upp ur sitt drömliknande tillstånd. Tempohöjningen är i hög grad välkommen och för en stund dras man ut på ett elektromagnetiskt kraftfält som ger välbehövliga tonstötar.

Den sensuella Spanish Lullabies avspeglar ett stadie av fullständig fridfullhet. Flamencogitarrens sätter sin unika prägel på en sång som ger harmoni och hoppfullhet. Rub Me For Luck är storartad och kan mycket väl vara den starkaste sången på albumet, men det är upp till var och en att bedöma.

Det verkar ändå som om Beth Hart har kommit en bra bit på väg med att återfå tryggheten i sitt liv och inte vara försjunken i grubblerier och allt hon skäms för. Det lär finnas ett ljus långt där borta i den mörka tunneln och jag tror hon har fångat det. War In my Mind är en öppen betraktelse i att komma igenom svårigheter i livet och tillägnad alla andra som har sinnesnärvaro nog att gå igenom den svallande känslostorm som skivan framkallar.

Thomas Claesson

North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)

Deras nya skivsläpp är ett lysande soundtrack av Mississippideltat. Man nästan känner den fuktiga värmen från floden i musiken. Det flyter på med en mixad jambalaya av blues, soul och funk.

Albumet skulle kunna vara inspelat i ett plåtskjul nere vid floden eller i ett väl använt garage invid ett bomullsfält. Gitarrer och trummor ger ett tungt bottensväng. Orgel och elpiano smyckar det hela och fyller på och stöttar.

Det vokala är ett litet kapitel för sig. Gitarristen Luther Dickson sjunger tillsammans med olika kvinnliga vokalister, bland annat Mavis Staples. Detta gör att musiken känns lätt och småtrevlig att lyssna på.
Dessutom gästar gitarristerna Jason Isbell och Duane Betts och då glöder det lite om gitarrerna och orgel och el piano ligger och småpyr under ytan.

Musiken smålunkar fram småskaligt. Svänget sitter på ett lite yxigt sätt. Det är jordnära och passar att lysa upp mitt höstmörker.

Bengt Berglind

ELS Band ”Dark Blues Sky” (Soundstation Records/Hemifrån)

Bluesen lever i den gamla bruksorten Degerfors, och varför skulle den inte göra det?

Det första som slår mig när jag skjuter in CD:n i bilens CD-spelare är att sångaren/gitarristen Stig Pettersson har (kanske inte begåvats med utan snarare lagt sig till med) den perfekta, kroniskt hesa, whiskyindränkta bluesrösten. Jag tror att 90 procent av landets hobbybluessångare skulle vilja låta så här. För att det i deras öron låter ”äkta”. Äkta låter däremot låter sångarens amerikanska uttal. Inte så vanligt bland svenska bluessångare. Stort plus för det.

Ensam i bilen spelar jag min vana trogen ELS Bands album på inte högsta, men hög, volym. Brukar göra det med musik som ligger mig varmt om hjärtat. Efter 13 låtar är jag helt mörbultad i hörselgångarna. Manglad typ. Har sällan lyssnat igenom ett album där allting ligger så häpnadsväckande högt i ljudbilden. Sång, elgitarr, klaviatur (mest orgelmattor), bas och trummor – allt är precis lika högt. Eller jämntjockt. Som om hela bandet varit med och mixat och att varje medlem nogsamt tillvaratagit sina egna intressen. Jag kan ju ha fullständigt fel, men det är den känslan jag får.

Det mesta av materialet är covers, låtarna förmodligen handplockade för att passa den rossliga sandpappers-stämma som Stig Pettersson sannerligen är i besittning av. Här snackar vi tung bluesrock – med inslag av soul och sydstatsrock. Jag associerar till Freddie King och Joe Cocker vad det gäller det vokala, till Steppenwolf vad det gäller gruppsoundet. Basisten Lasse Lövgren och trummisen Erik Lindstedt gör vad de ska. Ibland lite mer.

En del låtar är på gränsen till sönderspelade kan jag tycka. Ta till exempel Stevie Wonders bredbent råfunk-gungande ”Superstition” och Etta James gamla slagdänga ”I’d Rather Go Blind” – som på omslaget märkligt nog tillskrivs Paul Butterfield. Ovanligt att en man, en karl, ger sig i kast med den, men varför inte? Det är ett fritt land. ”Need Your Love So Bad”, populariserad av Fleetwood Mac som det brukar heta, har de flesta av oss hört som cover på den lokala pizzerian någon gång för mycket.

Till saken hör emellertid att ELS Band gör de här lite nötta låtarna anmärkningsvärt kompetent, men jag förstår inte riktigt vitsen med att spela in en version av Hendrix ”Crosstown Traffic” eller Clapton/Cray-kompositionen ”Old Love” som är nästan, eller så gott som, eller inte långt ifrån, i paritet med originalen.

Desto roligare då att kunna konstatera att Stig Petterssons två egna låtbidrag, ”Bad Boy, inte jätteoriginell på något sätt, men framförallt avslutande ”Take Mine” i mitt tycke är de klart bästa spåren. Inga klassiska original att behöva jämföra med där, bara att lyssna och ta in. ”Take Mine” kunde vara ett verk av Lynyrd Skynyrd (dagens upplaga) som fortfarande – om inte annat – är ett enastående tajt band. Precis som ELS Band. Det här gänget skulle definitivt inte göra bort sig på någon av landets bluesfestivaler. Muskelblues brukar gå hem i de s k stugorna. Tung-gunget har fortfarande sina företrädare.

När jag framåt nattkröken spelar CD:n extremt lågt på en bergsprängare för att inte störa min omgivning låter allt smått fantastiskt. Vad är detta för ett amerikanskt arenabluesband jag har missat liksom? Har dock aldrig sett en sticker som säger ”OBS spelas på låg volym”. Vore annars på sin plats här.

Måste få gnälla av mig lite på bandnamnet. ELS? Efter en snabb FB-check med keyboardspelaren Peter Dahl, som har lämnat gruppen för att koncentrera sig på egna Americana-projektet Meadow Creek, visar det sig att ELS-förkortningen står för något precis så banalt som jag trodde, nämligen initialerna för Erik, Lasse & Stig, Peter på keyboards anslöt sig sist och fick därför inte med sitt P (som i Peter). Fantasilöst är bara förnamnet. (!) Det finns annars hur många spännande amerikanska låttitlar som helst att döpa sitt band efter.

OBS att ”Dark Blues Sky” gavs ut redan 2016. Den har hamnat mellan stolarna. Inte hemma hos mig utan hos Hemifrån. Där fick jag till det, Peter Holmstedt!

Mats Zetterberg

Yngwie Malmsteen ”Blue Lightning” (Mascot Records)

                 Relaease: 29 mars 

Ett piggt titelspår inleder blueskalaset och givetvis är gitarrspelet akrobatiskt; det är liksom inget snack om att Yngwie kan spela gitarr. Dessvärre har han valt att sjunga också… För även om han sjunger aningens bättre än tidigare – hans slarviga sångstil passar bättre till den här typen av låtar – är det tydligt vad han kan bäst.

Demon’s Eye är bäst av låtarna med sång och det är omöjligt att värja sig för denna Deep Purple-klassiker. Det är förresten inte första gången Yngwie lyckas bra med låtar av detta ikoniska band; Pictures Of Home och Child In Time är två andra exempel.

Coverlåtar är som sagt inget nytt för Yngwie; 1996 släpptes Inspiration och han har även spelat in ett antal ”bonuslåtar” som till exempel Gimme! Gimme! Gimme! (Abba) och Beat It (Michael Jackson).

1911 Strut och Peace, Please är båda instrumentala och visar Yngwies storhet; snabbt neoklassiskt gitarrspel i en klass för sig. Ett tränat musiköra kan eventuellt också höra små spår av rötter från den gamla bluesskolan. Ett så här uttrycksfullt gitarrspel gör att sång känns överflödigt.

Men det är inte blues som vi känner den. Å andra sidan är känslan i gitarrspelet påtaglig och skivan får välbehövligt liv i och med glimten av den ”riktiga” Yngwie.

Det måste också sägas att Yngwies begränsade sångröst kommer överraskande bra till sin rätt i Blue Jean Blues och här snackar vi en blueslåt i klassisk stil.

Tolkningen av While My Guitar Gently Weeps (The Beatles) fungerar okej men den är ändå klassen sämre än skivans ganska få riktigt bra låtar.

Smoke On The Water (Deep Purple) kan tyckas onödig att tolka för en gitarrhjälte som Yngwie, men alltså… Han lyckas faktiskt väcka nytt liv i denna mer eller mindre sönderspelade låt. Tillåt mig tvivla på att Ritchie Blackmore kommer att kunna matcha den här glöden på Sweden Rock i sommar. Men givetvis är inte det här heller blues; däremot är låten skriven av musiker som till viss del inspirerats av blues.

Sun’s Up Top’s Down är en nyskriven låt som dessvärre är en ganska seg standardblueslåt som inte tillför genren någonting. Att den dessutom kommer direkt efter en ballad gör att skivans ”flyt” stannar upp.

Inte heller Paint It Black är något guldkorn. Tvärtom! Skämskudden åker fram redan efter några sekunders lyssning av Yngwies alldeles för snabba tolkning. Synd för egentligen är det ju en fantastisk låt. Ibland är det kul med nytt grepp på en klassiker, men ibland är det helt enkelt inte det.

Trots ljusglimtarna som går att hitta är Blue Lightning en coverskiva och det krävs väldigt mycket för att en sådan ska få ett högt betyg. Att neoklassiskt gitarrspelande och blues inte direkt går hand i hand gör inte saken bättre. Men kul ändå att Yngwie vågade prova och det är väl just det modet som kännetecknar en stor artist.

Magnus Bergström

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

John Mayall ”Three for the road” (Forty Below/Border)

Att kalla John Mayall för en levande legend känns som en underdrift. Det lär knappast finnas någon levande som har så mycket på sitt samvete. När han framåt hösten klockar in på 85 år känns det fullständigt otroligt. Och det precis när man just har hämtat sig från hans 75-års kalas.

Nu på turné med ett avskalat band och ackompanjerad av musiker som bara råkade finnas där på rätt ställe vid rätt tillfälle. Så tajta att ingenting får plats däremellan, så rika på klangfärg att ingenting lämnas till övers.

Med keyboard, munspel och en sägenomspunnen röst kommer man långt. Det visar Mayall om inte annat i den känsloladdade ”Tears Came Fallin’ Down” eller i det ejderdunsmjuka introt till ”Lonely Feelings”. Såsom kläckande nattsländor svävar melodierna förbi i ett förföriskt mak. Det är lätt att hamna i ett drömlikt tillstånd.

Hur kan någon motstå ”Ridin’ on the L & N” med sitt ursprung från sent 40-tal och historien om järnvägen mellan Louisville och Nashville som betvingade både inbördeskrig och depression?

I alla fall inte den lyckligt lottade publiken som ger sitt mangranna bifall.

Den avslutande 11-minuters versionen av ”Congo Square” med sitt suggestiva, rytmiska men även beroendeframkallande budskap sätter helt sonika stopp på föreställningen. Kvar finns bara ett tomrum och ett begär.

När skivan väl har snurrat igång med sina nio låtar och en introduktion tar det 60 minuter innan man kan lämna den. Det vore oförsvarligt att bara lyssna på något enstaka spår. Lika illa som att ta en glass ifrån ett barn som bara har tagit ett bett.

Thomas Claesson