Med ursprung från sydliga breddgrader
Rob Tognoni ”Catfish Cake” (MIG/Border)
Med rötterna långt därunder i Tasmanien och med 35 års turnerande världen runt är det återigen dags för Tognoni att presentera ett överrumplande energiskt album. På Catfish Cake delar han med sig av sin långa livserfarenhet i egenskap av en sann bluesman av folket, naturbegåvning och äkta glädjespridare.
Den rivstartande New Set Of Rays är den saknade ZZ Top-låten som det lilla, till åren komna bandet från Texas aldrig fick till. Tognoni’s band är också en ensemble om tre. Förutom honom själv på sång och gitarr är för enkelhetens skull två tyska studiomusiker inhyrda på bas respektive trummor.
Livet är fullt av vägval och otaliga är de låtar som besjunger vägkorsningar. Ett outsinligt ämne och Dealin’ At The Crossroads följer den inslagna vägen. Den lede själv står vid vägkanten och domderar och allt man vill är att trampa plattan i botten. Fly från verkligheten och drömma sig bort med de stimulerande riffen som enda följeslagare.
På nedre planhalvan återfinns två rungande stolpskott. She Waited flämtar meningslöst vid lägereldens sken och faller platt till marken. James Brown går samma öde tillmötes. Soul, funk. rap, hiphop och gudarna vet vad hör inte hemma i sådana här sammanhang. Båda snedstegen är betryggande korta och viftas bort som ett klavertramp.
Med Outback strömmande ur högtalarna på resan längs det glesbefolkade inlandet i Australien blir åkturen riktigt gemytlig. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, rutan nervevad, armbågen på dörren, rödfärgad sand, en och annan känguru, men framförallt taktfast pådrivande bluesrock.
Visst glimrar det för det mesta på Catfish Cake, men de äkta pärlorna påträffades för femton år sedan då Tognoni hälsade på djävulen i egen hög person (Shakin’ The Devil’s Hand) och dessutom lärde känna radarparet Jim Beam (Jim Beam Blues) och Jack Daniels (Drink Jack Boogie).
En genuin ambassadör för bluesen har satt ytterligare ett avtryck till eftervärlden. Som mångsidig gitarrist välbekant med alla riff som tillåts, som sångare i besittning av den magnetism och glimten i ögat som eftersträvas. Hans namn är inte Tortellini utan – läs mina läppar -Tognoni.
Thomas Claesson
