Bluesgudinna gräver guld

Joanne Shaw Taylor ”Black & Gold” (Journeyman/Border)

Det tionde albumet i en karriär är verkligen något speciellt, oavsett artist, en milstolpe, kanske till och med ett tecken på en ny riktning. Många artister kommer aldrig ens i närheten av detta vägmärke. För Joanne Shaw Taylor upptäckt vid 16 års ålder av Eurythmics Dave Stewart och aktiv i bluesrockbranschen sedan 2009 står det avgörande ögonblicket för dörren nu. Att medvetet ge sig in på nytt musikaliskt område och inte upprepa sig utan snarare utvecklas.
Det vore missvisande att klassificera Joanne Shaw Taylors musik som renodlad bluesrock. På det här albumet, återigen utgivet på Joe Bonamassas eget skivbolag och producerat av hans högra hand Kevin Shirley vågar sig den brittiska sångerskan/gitarristen oftare än tidigare utanför de rådande strukturerna. Tiden har kommit för att ta sig an denna utmaning och helt utan tvekan följer hon sitt kall.
De elva nya spåren på ”Black & Gold” visar upp Taylors kreativitet med full kraft och blandar bluesrock med musikaliska influenser från indierock, americana och retropop vilket resulterar i verkligt innerliga ballader såväl som hårt slående rock- och bluesrocklåtar. Det handlar om att ta upp ämnen som länge har varit undanhållna. Börja på ett nytt kapitel, lösgöra kedjorna och få en befrielse – både konstnärligt och personligt.
Hon inleder det livfulla albumet med den eftertryckliga Hold Of My Heart som har en akustisk till elektriskt böljande americana-känsla garnerad med ömsinnad fiol vilket omedelbart drar in lyssnaren i handlingen. På All The Things I Said tar Shaw Taylors varma, hesa sång en resa in i popvärlden med elpiano, rena gitarrstämmor och ljuva refränger. Sången handlar om ett tidigare förhållande och vi hör Bonamassa i en ledsagande roll med subtila gitarrljud.
Det grubblande titelspåret är en lektion i att omvandla en medryckande cover till det perfekta verktyget för hennes klangfärg. Gitarrer på gränsen till upplösning och en skramlande ackompanjemangsrytm lägger grunden för ett djupsinnigt framförande. Who’s Gonna Love Me Now? är ett atmosfäriskt spår fyllt av intim sång och suggestiva bongotrummor. Känslosamt utan gränser när Taylor försöker ge sorgen efter sin mors död en plats och sedan hämta styrka ur den för att kunna gå vidare.
Tillbaka i bluesrockterritoriet tar den kärnfulla I Gotta Stop Letting You Let Me Down vid med bländande auktoritet verkställt av jämrande Hammondorgel, spetsfundig slidegitarr och en glödgande Stratocaster som kramas skoningslöst på hela greppbrädan. Den alternativa balladen Look What I’ve Become tänjer på genregränserna på ett särskilt briljant och överraskande sätt. Självsäker sång och ett trotsigt solo rumsterar om med känd riffstil och låtkonstruktion i följe.
Det uppiggande spåret What Are You Gonna Do Now? med Taylors rökiga röst och skrikande gitarriff är lättlyssnad och gör att det goda humöret stiger ett snäpp till. Just därför verkar högerfoten leva ett eget liv. En av de starkaste låtarna är slutligen Love Lives Here med glittrande piano som intro och sedan fokus på Taylors typiska ruffiga sång underbyggd av keyboardljud och ett ypperligt gitarrsolo som outro. Allt passar ihop på denna utsökta ballad som genomsyras av passion och stil.
”Black & Gold” är ett bevis på mognad, mod och envishet. Det är en skiva som dansar genom musikalisk nyskapande där det inte bara finns låtar om uppbrott eller bluesstandarder utan karaktärsstudier, interna dialoger och personliga uttalanden. Oavsett om du är här för gitarrhjältedåden eller de snillrika stilvändningarna kommer du att hitta mycket att förälska dig i. Albumet påminner oss om att blues inte bara handlar om sorg. Det handlar om överlevnad och Joanne Shaw Taylor överlever inte bara, hon glänser.
Thomas Claesson