nyaskivor.se

Dirkschneider ”Balls To The Wall Reloaded” (Reigning Phoenix/Playground)

Vi skriver 2025 och Udo Dirkschneider med manskap tycker att Accept-klassikerskivan Balls To The Wall (1983) ska firas i form av en nyinspelning.

Rimligt om vi tänker på att bandet Dirkschneider – ej att förväxla med bandet U.D.O. – framfört och kommer att framföra skivan i sin helhet på turné. Det är dessutom ett faktum att vi som för stunden befinner oss på jordklotet behöver ta alla chanser som erbjuds att fira vad det än må vara. Men ändå…

Knorren som erbjuds är att Udo har olika duettpartners i varje låt och då får vi ju faktiskt mer eller mindre nya tolkningar av låtklassikerna. Det gör att ett par av dom får lite av ett nytt liv medan ett par andra bara ger en jaha-känsla.

Först ut är förstås titellåten i vilken jag gillar de små gitarrsolodetaljerna som är nya men givetvis är större delen av ursprungssolot kvar. Joakim Brodén (Sabaton) som duettpartner till Udo gör det okej, men nog trodde jag att han skulle ta i mer för kung och fosterland när han fick chansen att leva ut sina innersta heavy metal-drömmar.

Fight It Back får lite av ett nytt liv när Mille Petrozza (Kreator) och Udo skrikduellerar. Det är sannerligen inte skönsång på menyn men jag tycker att låten överraskar positivt tack vare att det är lite skit under naglarna, så att säga.

Diamanten på skivan är Losing More Than You’ve Ever Had med en briljant Michael Kiske (Helloween) i strålkastarljuset. Tysk heavy metal i klassisk stil blir inte bättre än så här. Observera förresten ”synttrummorna” som hörs lite smått i bakgrunden; en skön passning till 1980-talet.
Love Child tycker jag personligen är en av de svagaste låtarna men här blir den istället ett utropstecken när Ylva Eriksson (Brothers Of Metal) tar i så att det knakar och visar vilka finfina röstresurser hon förfogar över.

Som vanligt när hårdrocksdrottningen Doro Pesch är i farten hörs det tydligt att hon älskar heavy metal över allt annat. När duon tar ton i Winter Dreams blundar jag och vips ser jag för mitt inre en leende Doro som lyser ikapp med vintersolen, samtidigt som Udo står bredvid och småmyser med antydan till ett leende på läpparna.

Kommer jag att återvända till Balls To The Wall Reloaded? Kanske en och annan gång för enstaka låtar, men att lyssna från början till slut lär knappast inträffa igen. Det finns liksom ingen anledning att välja den förvisso småcharmiga hyllningen före originalet, för inget kan slå den äkta varan.

Magnus Bergström

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

Jonathan Hultén ”Eyes of the living night” (Kscope/Border)

Den karismatiske Jonathan Hultén, fd gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation med Arvika-rötter debuterade vårvintern 2021 med sin första soloplatta ”Chants from another place” och lämnade samtidigt sitt tidigare band. Jag gav skivan betyget fyra och skrev så här om Hulténs fortsatta karriär: ”skall bli spännande att följa”. Nu nästan fyra år senare kommer andra plattan ”Eyes of the living night”.

Den dragning åt folkmusik, progg, visor och akustiska toner i Nick Drakes anda som fanns på första albumet har nu utvecklats åt ett än mer suggestivt elektroniskt håll med påtaglig esoterisk och närmast hypnotisk känsla. En neogoth-estetik genomsyrar också det Hultén gör och har kanske blivit än mer tydlig med tiden. Resultatet är hursomhaver lysande och Hultén lever mer än väl upp till de löftesrika förväntningar som tändes med debuten.

Sedan debuten har Hultén också börjat bygga en hängiven fanskara både i Europa och USA och agerat förband till flertalet kända internationella akter som exempelvis The Cult och Myrkur. Nu närmast stundar en turné med brittiska kultbandet Uncle Acid and the Deadbeats. Så det rör på sig. Och med ett så fantastiskt nytt album i bagaget, som ”Eyes of the living night” är, så kommer nog intresset inte heller att minska.

Jag förutspår en lång framgångsrik musikalisk bana för Hultén. Man får hoppas det. Vid sidan av musiken har Hultén ett högkvalitativt och smakfullt konstnärskap med bildskapande – något som också inte minst utnyttjas i design, animationer och illustrationer till skivorna och musikvideos. Det finns ett helhetstänk och en konceptuell struktur som sticker ut i Hulténs artisteri. Hultén är med detta i nuläget Sveriges intressantaste musikartist, i mitt tycke. Och han är värd framgång.

Låtarna då? Jag får gåshud av att lyssna på den här skivan, vilket jag i princip annars aldrig får längre när jag hör ny musik. Med sådan är musikmagin på detta album – den gör det en riktigt bra skiva skall göra. Det här är en blivande klassiker, i någon slags mening. Ett magnifikt andra album, helt enkelt! Låtsnickeri, ljudbild och ja hela produktionen – allt är utsökt genomfört. Det där andra albumet som det ofta sägs vara så svårt att få till. Men det märks inte här.

Lyssna på: ”Afterlife” och ”Dawn”.

Henric Ahlgren

Dream Theater ”Parasomnia” (Inside Out)

Låt mig börja med ”den stora elefanten i rummet”, som sångaren James LaBrie sade till oss i publiken när Dream Theater gjorde ett nedslag i Stockholm på sin framgångsrika 40-årsjubileumsturné. Han menade förstås det faktum att originaltrummisen Mike Portnoy åter sitter på trumpallen.

I mångas ögon/öron är han ”den rätta” och att allt automatiskt blir bättre i och med det. Jag vill påstå att utöver några extra pukrullningar och att trummorna får ta lite mer plats i ljudlandskapet, så är inte skillnaden mot ”ersättaren” Mike Mangini särskilt stor.

Parasomnia är ingen temaskiva rakt igenom men har sömnproblem som tema i flera av låtarna. Till exempel i första singeln Night Terror; ett skolboksexempel på en typisk Dream Theater-låt som innehåller alla deras kännetecken. Något som gäller både bandet som helhet liksom individuellt och det resulterar i en svåremotståndlig progressiv metal-godbit.

Nämnde jag att även föregående intro In The Arms Of Morpheus också låter typiskt Dream Theater? Alltså stämningshöjande som sig bör.

Det sköna är att det i båda fallen inte känns som ett idisslande av samma gamla vanliga låtidéer. Istället är det en skön känsla av att allt är som det ska vara som sköljer över mig. Gott så.

Tredje singeln Midnight Messiah är blytung i verserna och ultrasnabb i refrängerna. Ett grepp som funkar utmärkt och refrängen sätter sig direkt.

James LaBrie är överallt i låten och leverar med besked i en låt som bjuder på vokalrobatik med olika känslo- och tonlägen.

Det är också James röst som är en av två ingredienser som lyfter halvballaden Bend The Clock. Ett skolboksexempel på hur en oefterhärmlig röst kan lyfta en låt som liknar övrigt i låtkatalogen i just den kategorin.

Men frågan är om det inte är John Petrucci och hans själfulla sologitarrspel som är kronan på verket. Jag tvivlar på att någon kan få en gitarr att ”gråta” som han. Inte ett öga är torrt…

Lika väntat som det var med en programförklaring i inledningen är det att Parasomnia avslutas med en koloss till låt. Näst intill 20 minuter av det bästa som erbjuds i genren och både gamla som nytillkomna fans lär unisont nicka gillande med stora leenden på läpparna.

I ärlighetens namn var min spontana känsla efter ett par lyssningar att betyget skulle landa på en trea, men snacka om att vi har att göra med en klassisk växer för varje lyssning-skiva. Betyget är nu hastigt och lustigt närmare en höjning än en sänkning.

Oavsett fullt ställ i stereohögtalare eller i hörlurar finns det massor av musikgodis att kittla hörselgångarna med och Dream Theaters 16:e studioalster är helt enkelt en väldigt bra skiva av ett band som år efter år spelar i en egen liga.

Magnus Bergström

Marko Hietala ”Roses From The Deep” (Nuclear Blast)

Marko är i första hand känd för sina många år i Nightwish* vilket antagligen kan kännas jobbigt emellanåt och vi kan förmoda att det känns befriande att åter igen sitta i förarsätet och gå loss på helt eget material.

Det är lätt att konstatera att den gode Marko är något av en kameleont, eftersom Roses From The Deep och dess tio låtar spretar en hel del och är svår att genrebestämma. Innovativt är ordet för han går helt klart sin egen musikväg och som lyssnare får jag känslan av att han idag är en lycklig man på rätt ställe i livet och skapar musik för sitt eget nöjes skull.

Frankenstein’s Wife är lite av en smygaröppning i form av svängig 70-talshårdrock kryddat med en lagom halvskruvad låttext.

Left On Mars är en duett med ingen mindre än Tarja Turunen (ex-Nightwish) och är föga överraskande en pampig historia med extra allt och är utan tvekan en fullträff. Att deras röster passar tillsammans vet vi sedan tidigare och den här typen av låt är klockren för duon och växer för varje lyssning.

Two Soldiers är en duett med Tuomas Wäinölä (som är med i Markos band) och rösterna får ta stor plats eftersom de enbart ackompanjeras av stråkar och en och annan akustisk gitarrslinga. Ett smart drag för att låta texten hamna i förgrunden – för att inte tala om deras uttrycksfulla röster.

Dragon Must Die har en grundmelodi med stark folkmusikkänsla och svänger som bara den. Det låter dessutom som att Marko har haft extra kul när han sjungit in den för han trycker rejält på enstaka ord och inlevelsen är hundraprocentig rakt igenom.

The Devil You Know bjuder på westernkänsla i verserna men byter spår till ren hårdrock i refrängerna och det greppet fungerar alldeles utmärkt. Från att till en början ha varit lite tveksam till låten är den nu lite av en favorit – så kan det gå! Synd bara att det typiskt ”hårdrockiga” gitarrsolot förstör lite av stämningen.

Impatient Zero stoltserar med skivans smaskigaste refräng och detsamma gäller de skönt gungande verserna. Anrättningen toppas med skivans fiffigaste gitarrspel för att landa i en låt som är med och tampas om en pallplats i matchen om skivans bästa låt.

Roses From The Deep avslutar i stor stil. En stämningsfylld och väldigt välskriven melodiös hårdrockslåt med starka och lättillgängliga progressiva inslag i form av stråkar. Som grädde på moset levererar Marko sin klart bästa sånginsats någonsin. Hans röst är i alla sammanhang alltid omedelbart igenkänningsbar och att han inte låter ”skolad” ger en svåremotståndlig extra personlig touch.

På låtminuskontot hamnar Proud Whore som även om den har en bra refräng med en välsjungande Marko inte vinner det minsta på att titeln upprepas om och om igen. Det blir liksom lite tjatigt.

Likaså är det svårt att blunda för att Rebel Of The North är mer av samma grepp som hörs på annat håll på skivan och tar sig därmed på sin höjd upp till godkäntgränsen. Ett piggt keyboardsolo följt av ett bra gitarrdito är förmildrande men kan ändå inte reparera att låten saknar det lilla extra för att lyfta.

Det var säkert kul för Marko att sjunga på modersmålet finska, men som låt betraktat har inte Tammikuu något i toppen att göra. Istället hamnar den i samma fack som nyss nämnda Proud Whore och Rebel Of The North. Avbytarbänken med andra ord.

Höga toppar men aningens ojämnt låtmaterial med en tråd som drar mer åt det rosa än det röda gör att ett toppbetyg inte är aktuellt. Men att Roses From The Deep är väl värd att införskaffa är det inget som helst snack om.

Det blir förresten intressant att höra om han på nästa soloskiva kommer att fokusera på en mer enhetlig låtinriktning eller om det blir en fortsättning på den inslagna musikvägen med spridda skurar.

Magnus Bergström

*Marko är givetvis också känd från Tarot, Sinergy och för sina olika gästspel.

The Halo Effect ”March Of The Unheard” (Nuclear Blast)

När de minst sagt rutinerade hårdrockarna i The Halo Effect släppte sitt första skivsamarbete Days Of The Lost (2022) närmast tokhyllades den av ”alla”.

Därför känns det skönt att bara några få minuter in på uppföljaren konstatera att det inte finns minsta spår av prestationsångest. Faktum är att March Of The Unheard formligen osar av glädjefyllt musikskapande.

Inledande smockan Conspire To Decieve sätter ribban högt men får redan i andra låten Detonate pisk för här snackar vi tidsresa till ”de bästa göteborgsåren”.

Apropå att få pisk briserar en bomb vid namn Our Channel To The Darkness och då är det minsann game over för låtkamraterna. Fullt ös och ståpälsvaring utfärdas!

Den mer malande och tyngre What We Become är inte långt efter, men får se sig snuvad på målfoto i titelmatchen och detsamma gäller maffiga March Of The Unheard som verkligen lever upp till ”jobbet” som skivtitellåt.

Vi har även Between Directions som är värd en extra guldstjärna, inte minst på grund av det smakfulla stråkarrangemanget. I sammanhanget kan den ses som en ballad med Mikael Stannes patenterade rensång som får ta välförtjänst stor plats i refrängen.

Jag vill även lyfta avslutande Coda; en finstämd instrumental avslutning som ger lyssnaren möjlighet att smälta alla intryck och landa mjukt.

Minus? Den petige kan anmärka på att The Burning Point inte tillför något extra, men eftersom de flesta band i genren skulle ge vad som helst för en låt av den kalibern (gitarrsolot!) är det ändå lätt att bara tacka och ta emot.

Mikaels röst är som vanligt ett föredöme inom melodiös death metal och frågan är inte om han låter bäst i klassen – hans stämband låter helt enkelt bäst, punkt. Kanske att de har mognat ikapp med alla ”finöl” som runnit ner i strupen…

Minst lika utmärkande är de båda gitarristerna Jesper Strömblad och Niclas Engelin, vars karakteristiska melodislingor krokar sig fast och inte släpper greppet om hörselgångarna.

Låt oss heller inte glömma rytmsektionen firma Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor) som är så tajta att de känns som en enda pulserande enhet.

Nu kan det kanske låta av det jag skriver ovan att March Of The Unheard handlar om återbruk av soundet vi alla känner till från Göteborg. Fel! The Halo Effect har helt enkelt förfinat ett vinnande recept genom att skruva upp låtskrivarreglagen till elva och klätt hela härligheten i en livfull och lagom modern ljudskrud.

Utan att överdriva är det motiverat att fråga sig om årets bästa skiva redan är här.

Magnus Bergström

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind