Mångsidigt styrkebesked
Deep Purple ”Whoosh!” (Ear Music/Playground)
Släpps 7 augusti
Deep Purple startade 1968 och tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin lade de grunden till hårdrocksgenren.
Det är en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
För tredje skivan i rad är det Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss och många fler) som rattat ljudet och bandets kreativa sida blommar helt klart ut under hans överinseende.
Felsökande nättroll kommer säkert att anmärka på att Ian Gillan inte fixar glasspräckartoner från förr, men betydligt fler kommer att uppskatta att rösten mognat som valfri lagringsbar dryck.
Låtar, texter och framförande är i absolut toppklass rakt igenom. Utöver Don Aireys klaviaturkonster slår jag ett extra slag (!) för Ian Paice vars trumspel är piggare än på länge.
Här följer några ”betraktelser” över sisådär två tredjedelar av låtarna:
Throw My Bones kan knappast kallas en fartfylld öppningslåt, men det kompenseras med en refräng som är lysande i all sin enkelhet. Kort sagt ett fint exempel på låtskrivande av högsta klass.
Drop The Weapon går lite i samma stil men är snäppet vassare tack vare lite mer sväng (det går inte att låta bli att stampa takten) och en klockren förrefräng. Don Airey och Steve Morses flinka fingrar på klaviatur respektive sex strängar är kronan på verket.
Nothing At All är ganska stillsam med en refräng som är hur fin som helst (något som är genomgående på hela skivan). Och än en gång är Don i farten med solouppvisningar; bland annat i en trollbindande duell mellan honom och Steve och just då vill jag att låten ska fortsätta i evighet.
No Need To Shout har en text som är hur rolig som helst! Lyssna bara strax före treminutersstrecket – en så fyndig textrad utlöser för min del ett gapflabb modell större. Som låt betraktat är den ändå en av de som är minst bra på skivan, även om den är klart godkänd.
Step By Step är en förhållandevis stillsam historia som är uppbyggd på ett snillrikt sätt. Som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och njuta (gärna med hörlurar på).
What The What är den enda låt som jag inte får någon som helst känsla för. Det blir lite för mycket boogie woogie rock and roll för min smak.
The Power Of The Moon är ett aningens progressivt stycke, med inlevelsefull sång av Ian. Och hammondsolot lär få Jon Lord att le uppe i himlen. Örongodis!
And The Address fanns med redan på skivdebuten och är fortfarande ett finfint exempel på en bra instrumental låt. Än en gång är det ”Don show” men han utmanas av en inspirerad Ian (givetvis med polisongerna i behåll) bakom trummorna.
Dancing In My Sleep stänger butiken på ett förtjänstfullt sätt. Svänget är förföriskt och det går bara inte att stå stilla, vilket är synnerligen passande med tanke på låttiteln.
Det jag har att anmärka på är att en eller ett par låtar hade kunnat bantats bort och förslagsvis använts som bonusspår. Det finns alltid en risk för ”lyssnarutmattning” när låtantalet överstiger tio.
Sammanfattningsvis är Whoosh är ett mångsidigt styrkebesked av ett Deep Purple som åldrats med värdighet och i allra högsta grad är med i matchen.
Magnus Bergström
