Musikaliska friheter åt alla håll och kanter
Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)
20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.
Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.
Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.
Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.
Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.
Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.
För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.
Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:
Übermacht är en tyngre låtpjäs – som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.
My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.
Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.
Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.
Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…
Magnus Bergström
