Honung för själen
Nektar ”The Other Side” (Cherry Pop/Border)
Med rötterna rotade djupt ner i det tidiga 70-talet uppdaterar det i lika delar ikoniska och progressiva rockbandet Nektar sin låtskatt med ett sprudlande album. En överraskande fräsch utgåva som lyfter fram det obestridliga arvet och dessutom ger bandet en välförtjänt extra runda.
Nektar bildades 1969 vilket betyder att originalmedlemmarna är över 70 år. Till den digra skaran som idogt har burit facklan hela vägen hör Derek ’Mo’ Moses Bas/sång, Ron Howden trummor/sång och Mick Brocket speciella effekter/text. Ytterligare tre medlemmar med varierande bakgrund gör bandet komplett.
Materialet som erbjuds på The Other Side är av högsta valör. Det känns som att träda in i den allra finaste salongen med draperade sidengardiner, persiska mattor, silverkandelabrar med evigt brinnande lågor samt stolar, bord och schäslonger i äkta gustaviansk stil. Kort och gott ett gemak fyllt av glädje, kvalitet och harmoni.
Ridån går upp och I’m On Fire sveper in fylld av positiv energi. Den upplyftande rytmsektionen andas välmående och gitarr och orgel flikar in effektfullt. En resolut öppningsakt som med övertygelse leder bandet rakt in i 2020-talet. Med trumstockar klapprande som kastanjetter inleds Skywriter vars ursprungliga idé formades redan 1978. Troligen just därför lägger Kendal Scott mot mitten av stycket ut ett Procol Harum-solo på sin hammondorgel. En händelse som får mig att lyfta händerna mot himlen i visshet om att det finns en högre makt som hör böner trots allt.
Händelsernas centrum kretsar dock runt den nästan 18 minuter långa Love Is/The Other Side som i sig själv täcker en hel LP-sida. Den gudabenådade rösten i all ära, men det är de instrumentala partierna som stjäl hela föreställningen. Tydliga inslag av Yes och Fragile/Close To The Edge-eran sätter sin prägel med en oemotståndlig ackuratess. Randy Dembos 12-strängade gitarr och strofer av slide förstärker känslan av hopp och kärlek. Ett pianosolo av den klassiska skolan befäster det klimax som sätter guldkant på tillvaron.
Drifting svävar fram i suggestivt tempo omgärdat av Ryche Chlandas bitska gitarrsolon med den väl avvägda distorsionen. Keybordet behåller lugnet och i följe med starka röstresurser slingrar sig melodin i stilla mak mot det dunkla nedtonade slutet. Devil’s Door å andra sidan utvecklar sig till en rakryggad rocksång av det lättsamma slaget med tydliga kännetecken från det allenarådande 70-talet. En klar vittnesbörd på en konstart som få bemästrar.
The Light Beyond är det korta mellanspelet med keyboard som oavkortat leder lyssnaren mot de halvakustiska vackert fullbordande melodierna Look Thru Me och Y Can’t I B like U. En angenäm mjuklandning som får känslorna att hämta andan.
Utan att för den delen förneka Nektars egen identitet, så finns det även influenser från Camel, Barclay James Harvest och Pink Floyd instuckna lite här och var. Detta bara sagt som ett tips för att veta åt vilket håll man skall titta.
Nektar har på ett övertygande sätt transporterat idéerna från 70-talet till dagens datum och gett dem en autentisk fräschör och värme i tidens anda. 50 års erfarenhet har med klass och värdighet förverkligat den upplevelse som varit så innerligt efterlängtad.
Thomas Claesson
