Thrashig power metal med mängder av ingredienser
Manticora ”To kill to live to kill” (ViciSolum/Sound Pollution)
Spänn fast dig och åk med! Danskarna är nämligen rejält gasglada och bjuder upp till ösig power metal i gammal god stil (farten, körrefrängerna och sången) kryddad med thrashiga taktbyten och låtuppbyggnader.
Vi får heller inte glömma en viktig ingrediens som i detta fall är av älska eller hata-karaktär. Jag tänker på sången av Lars F. Larsen, som rör sig kring mellanregister och därifrån till ganska höga toppar men långt ifrån till de högsta höjderna. Tänk lite som en mix av Warrell Dane (Nevermore), Russell Allen (Symphony X), Erik A.K. (Flotsam and Jetsam) och framför allt Hansi Kürsch (Blind Guardian).
Dessutom varieras det vokala emellanåt med growl och något som närmast kan beskrivas som pratsång.
To kill to live to kill baseras dessutom på en 334-sidig bok skriven av sångar-Lars. Ambitiöst är bara förnamet…
Det hela är förpackat i en lagom modern ljudbild (jag tänker framför allt på rytmsektionens Meshuggah-”tuggande”) signerad ingen mindre än Jacob Hansen som på meritlistan har bland andra Volbeat, Primal Fear, Pretty Maids, Doro, Destruction och Amaranthe.
För inspelningen av sången anlitades däremot Tommy Hansen; ett synnerligen passande val eftersom han har varit inblandad i ett stort antal Helloween-skivor och därmed vet hur viktigt det är med rätt ”presentation” av sången i fartfylld power metal.
Att hålla sig borta från strålkastarljuset i inte mindre än åtta år knappast en bra taktik karriärmässigt, men av olika anledningar har det blivit så för Manticora vars senast fullängdare Safe släpptes 2010.
Å andra sidan är det så mycket för lyssnaren att ta in när de är i farten, så det kanske ändå på något konstigt sätt har varit bra med en paus.
Through the eyes of the killer – Towering over you har bra och intressant sång, fart och sköna melodier. Ganska länge är det skivans bästa låt men ”vinnaren” hittas istället lite längre ner i låtlistan.
The Devil in Lisbon och Humiliation supreme är båda helt instrumentala och tillhör skivans absoluta toppskikt. Hur ofta händer det på en icke rakt igenom instrumental skiva? Aldrig vågar jag påstå – förrän nu alltså.
Growth är inbäddad mellan det instrumentala låtgodiset och det här är en imponerande progressiv sak, med mängder av olika ingredienser i bästa Dream Theater-stil. Ska jag peka på något utöver den urstarka sånginsatsen, ja då väljer jag den mäkta imponerande dansen på bas- och gitarrsträngarna drygt halvvägs in i låten. Wow! Inget snack om att det är skivans bästa låt.
Nothing lasts forever är en sentimental ballad (!) som trots en finfint arrangerad refräng, ändå på ett glasklart sätt ger prov på skivans akilleshäl. Spretigheten kan vara för mycket för en del lyssnare som inte pallar att hänga med i alla svängar. Är det någon som ropar efter en familjepizza med extra allt? Till en person. Ja, det är Yngwie ”More is more” Malmsteen… Skämt åsido; risk för mättnad förekommer, den saken är klar.
Through the eyes of the killer – Revival of the muse that is violence är en plattan i mattan-melodigoding och solklart näst bäst på skivan. När full fart och melodier kombineras på detta sätt golvas jag omedelbart.
Ena dagen känns betyget på To kill to live to kill som en trea, för att en annan dag kännas som en stark fyra. Sällan har lyssnarupplevelsen påverkats så mycket av den egna dagsformen som i detta fall. Intressant! Jag väljer till slut att dela ut en fyra eftersom skivan helt enkelt är inte så lite imponerande, sett till allt som förekommer.
På minuskontot är det bara att konstatera att det är en uppenbar brist på refränger som fastnar. Å andra sidan; det är inte många av oss som klarar av att sjunga på det sätt som krävs…
To kill to live to kill visar prov på ett kompromisslöst musikskapande på så sätt att ingen som helst hänsyn har tagits till rådande trender. Tack för det!
Magnus Bergström
