More is more men långt ifrån guldkantat
Yngwie Malmsteen ”World on fire” (Rising Force)
Det är alltid lika intressant att lyssna igenom en skiva som sågats av allt och alla. Ja faktiskt mycket intressantare än att lyssna igenom en skiva som hyllats av allt och alla.
Instrumentalt handlar det förstås om fokus på ”vår egen” världsgitarrist Yngwie Malmsteen; av många ansedd som världens främste. Och givetvis är gitarrspelet hur bra som helst. Rakt igenom. För mycket? Emellanåt. Men det vore inte Yngwie om det inte vore plattan i mattan – more is more, som han själv brukar säga.
Låtskrivandet är det däremot si och så med. Ärligt talat har Yngwie aldrig varit någon mästare i det ämnet – åtminstone inte när det handlar om låtar med sång – utan har presterat bäst med en partner.
Yngwies ”sångröst” är passande nog mycket lågt mixad i en produktion som skriker demoinspelning. Vilket givetvis är långt ifrån acceptabelt för en artist av den här kalibern.
World on fire kan delas upp i tre låtkategorier; inte okej, okej och kanonbra. Du läste rätt; ingen låt är bra eller mycket bra.</div>
Titellåten är bästa exemplet på okej (stundtals är den rentav kanonbra) medan nästan samtliga övriga låtar med sång inte är okej.
Glädjande nog är de tre instrumentala låtarna Largo – EBM, No rest for the wicked och Nacht musik kanonbra. Gnällspikar pekar på att många gamla låtidéer återanvänts i dessa (och i övriga låtar) och det går inte att blunda för det, men säg den som inte återupprepar ett vinnande koncept. Lyssna och njut!
Även om det lär svida i den Malmsteenska penningpungen är det till nästa skiva läge att slå en signal till en sångare värd namnet och en producent som kan få skutan på rätt köl. Det vore synd om världen ska minnas en lång rad svaga Malmsteen-produktioner, istället för ett tack och hej med dunder och brak.
Vid det här laget är det alltså glasklart att World on fire är långt ifrån guldkantad. Men låt inte det avskräcka dig, för då missar du ju tidigare nämnda trippel guldkorn.
Magnus Bergström
