En annan tid, en annan plats
Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)
För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.
Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.
I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.
Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.
’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.
Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.
Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?
Thomas Claesson
