nyaskivor.se

Jackson Firebird ”Cock Rockin” (Napalm/Border)

‒ Hey Batman, what’s that in your pocket?

‒ Cock, Robin.

Det skämtet är tyvärr roligare än Jackson Firebirds Cock Rockin’. Det är rock’n’roll med inslag av bluesig hård rock som gäller och titellåten drar igång mycket lovande. Tempot är högt och det svänger. Tyvärr är rätt många av låtarna betydligt svagare och det lyfter aldrig riktigt. På det stora hela är det ändå det lite mer tillbakalutade materialet som funkar bäst. She Said, Red Light och Little Missy doftar tung, bluesig 70-talsrock och ger mersmak. Vibbar av Disneyland After Dark hörs i Goin’ out West, och då menar jag verkligen Disneyland After Dark och inte D-A-D.

Lågvattenmärken som på egen hand drar ned betyget är Sweet Eloise, som drar igång härligt bluesigt, men som havererar i något j-la rappande pratsångsparti. Riktigt bedrövlig är också Quan Dang med sin semirappande nu metal-sång.

Ska man sammanfatta Cock Rockin’ så är det ömsom vin och ömsom vatten. Plockar man ut hälften av låtarna så har man en riktigt bra spellista. Tyvärr är resten av låtarna knappt lyssningsvärda. Personlig favorit är Red Hair Honey. Varför? Eeeh…låt oss bara säga att det handlar om personliga preferenser i relation till titeln.

Visst ja, cock robin betyder rödhake på svenska, om ni inte visste det.

Jonas Andersson

The Pretty Reckless ”Going To Hell” (Cooking Vinyl/Playground)

The Pretty Reckless är ett band med sin bas i New York med Taylor Momsen i spetsen. De har sedan de startade släppt debutplattan ”Light Me Up” i 2010 och EP:n ”Hit Me Like A Man” (2012). Två år har det gått, men nu är de tillbaka med ”Going To Hell”.

När jag sätter på den här skivan tänker jag direkt på typ, en skitig replokal i förorterna till New York (Eller nåja, hur de porträtteras i filmer och serier i alla fall) och det är väl det som passar ganska bra in på denna kvartett ifrån just, New York.

De har det här lite, vad ska man säga, skitiga hårdrocks soundet. Typ, om ni tar The Veronicas och lägger till en stor doss classic rock så har ni The Pretty Reckless musik. Samtliga låtar är skrivna av Taylor själv, i vissa fall tillsammans med gitarristen Ben Phillips och det är en harmoni av välskrivet material. Texterna är mörka och lite romantiserande, alltihop mycket liknande föregångaren ”Light Me Up”. Samtidigt som den är väldigt rå, så känns den också så himla ärlig.

Plattan i sig är väldigt jämn. Det finns ett par låtar som sticker ut lite extra – öppningsspåret ”Follow Me Down” och dess hetsiga verser för att sedan slå ner till ett lugn innan allt brakar lös igen, den lite mer anthem-aktiga ”Heaven Knows” som passar in på säkert vilken gymnasiebakgård som helst, och ”Sweet Things”. Bara det hur Taylor praktiskt taget löper hela linan ut i refrängen med allt vad hon kan, innan allt tonas ner. Taylor har en helt fantastisk och framförallt KRAFTFULL röst som verkligen passar helt perfekt, som handen i handsken, till den här typen av musik. Vill även passa på att ge ett litet hedersomnämnande till ”House on the Hill”, en av balladerna på plattan. Den är otroligt vacker och Taylor sätter verkligen en känsla i den med rösten.

”Going To Hell” imponerade på mig mer än jag trodde att den skulle göra från första början. Det är en stabil, solid och jämn platta som håller höga mått. Materialet i sig, om än välskrivet, når dock inte riktigt hela vägen fram för mig, men jag gillar utvecklingen som har skett sen sist. Och det gör mig bara mer sugen på vad mer The Pretty Reckless kan leverera i framtiden.

Sara Köhler

Conan ”Blood Eagle” (Napalm/Border)

Jag älskar doom, men då är det riffbaserad doom à la Candlemass vi snackar om. Conan är något helt annat. Det är monotont och oftast ultralångsamt; vi snackar kontinentaldrift. Musiken blir närmast meditativ, snudd på hypnotisk, och det finns inga riff att nynna på efteråt. Ingenting man spelar när man ska städa med andra ord, i alla fall inte om man vill få något gjort.

För min egen del krävs en viss sinnesstämning för att uppskatta sådan här musik, och det krävs mycket för att göra den intressant. Ett band som Ahab lyckas oftast med det på ett bedövande vackert och stämningsfullt sätt, men Conan är mycket primitivare och här finns inget vackert. Det är grottmänniskodoom, som skivbolaget kallar det. Bandet får nästan sin namne från Cimmeria att framstå som en intellektuell gigant i jämförelse. Tack och lov har Conan dock vett att variera sig inom sina ganska snäva ramar. Foehammer drar upp tempot avsevärt, medan Gravity Chasm lyckas få till rätt så bra sväng, vilket helt klart drar upp betyget en del. Överlag bidrar svänget i trumspelet till att lyfta musiken.

Blood Eagle är för fans av Ahab och Primordial, men personligen tycker jag att både Ahab och Primordial är betydligt intressantare band. Jag kan tyvärr inte instämma i de smått lyriska recensioner jag sett av Blood Eagle, men en trea kan jag med viss tvekan bjuda på. Ardbeg Corryvreckan passar bra i whiskyglaset; tungt och rökigt är det som gäller för att matcha musiken.

Jonas Andersson

Hurray for the Riff Raff ’’Small town heroes” (Ato/Pias/Border)

Alynda Lee Segarra med rötterna i Bronx, och musikrötterna i punk, har med sitt band korsat den amerikanska kontinenten och sugit upp olika slags musik under vägen.

På detta album finns en mix av country, men också ekon från både femtio- och sextiotal. Men utan att det verkar nostalgi och en musikalisk dammgömma.

Alyndas röst är känslig och uttrycksfull. Hon tar aldrig i från tårna utan samverkar utmärkt med sina känsligt spelande medmusikanter.

Countryfärgade Blue Ridge Mountains inleder. End Of The Line och St Roch Blues luktar bluesinfluenser lång väg. Sextiotalet tittar fram i I Know I’ts Wrong och No One Else. För mig är covern på Jesse Fullers The New San Fransisco Bay Blues en pärla. En urban blues från 2014.

Hurray…..for Riff Raff.

Bengt Berglind

Nervosa ”Victim of yourself” (Napalm/Border)

Thrash? Check! Trio? Check! Tjejer? Check! Relativt obskyrt ursprungsland? Check!

Fyra rätt av fyra möjliga, och ja, jag är mycket svag för ovanstående saker i min musik. Jag älskar thrash, jag tycker trioformatet är underbart ärligt, eftersom det inte finns något att gömma sig bakom i en livesituation, jag uppskattar tjejband (Förlåt uttrycket!) som spelar skiten av killarna, eftersom metal inte sitter i könet (Prins Albert, någon!?) och jag gillar att metal är universellt. Om du inte tror mig så gå in på youtube och sök på Bunny-hugging metalheads in Botswana.

Nog svamlat, åter till ordningen. Det här är brutalt, rått och svängigt med rötterna i gammal hederlig tysk thrash. Sodom och Destruction dyker upp i mina tankar, och faktiskt Coroner även om de är mer tekniska, och dessutom kommer från Schweiz. Nervosa är dock ingen kopia, utan har en egen profil. Vi snackar relativt okomplicerad thrash utan överdriven teknikalitet, men gott om tempoväxlingar och variation ändå. Fernanda Lira (bas och sång) och Prika Amaral (gitarr) gör båda ett habilt jobb på sina instrument. Plus i kanten för Liras sång som är härligt skrikig och desperat och får mig att tänka lite på Sabina Classen i Holy Moses. Ett ännu större plus i kanten för trummisen Pitchu Ferraz, som håller ihop det hela föredömligt och som med både sväng och blastbeats verkligen har lyft bandet om man jämför med ep:n Time of Death (2012).

Låtmaterialet är synnerligen jämnt och jag hittar faktisk inte en dålig låt, men om jag däremot ska nämna några som sticker ut lite extra blir det nog Twisted Values, Justice be Done, Morbid Courage, Death och titellåten Victim of yourself. Hur underbart är det inte att helt enkelt döpa en låt till Death?!Varför krångla till det? Avslutande Uranio em nos är en underbar liten orgie i blastbeats för dem som vill ha lite extra mangel.

Victim of yourself är en platta som växer, så gör dig själv en tjänst och skaffa den snarast. Det är också definitivt en platta som kommer att vara med på min topplista när 2014 ska summeras. Nu håller jag bara tummarna för en Europaturné som når våra breddgrader. Den där glasögonprydde, ljushårige killen längst fram vid kravallstaketet, det är jag.

Jonas Andersson

Battleaxe ”Heavy Metal Sanctuary” (SPV/Border)

De två första Battleaxeplattorna från 80-talet var båda exempel på NWOBHM från ett band som var klart lyssningsvärt, men utan att ha det där lilla extra. Glädjande då att denna återkomst med två av originalmedlemmarna låter som en rätt naturlig fortsättning där Power of the Universe (1984) slutar. Produktionen är lagom modern för att lyfta låtarna, men med en tydlig strävan att bibehålla 80-talskänslan. Mindre glädjande att de fortfarande saknar det där lila extra.

Låtarna är överlag helt okej men utan att något egentligen sticker ut. Även om mäktiga Kingdom Come är en av höjdpunkterna är det som bäst i de mer fartfyllda låtarna, som Hail to the King, Too hot for Hell och lätt punkiga Rebel with a Cause, som ger lite Acceptvibbar. Accept dyker för övrigt upp i min hjärna titt som tätt, kanske på grund av Dave Kings sång. AC/DC-doftande Give it more och Romeo är å andra sidan inte mycket att hänga i julgranen. Dave Kings sång är ett av skivans glädjeämnen, även om han inte är någon av de större sångarna. Han lyckas variera sig riktigt bra efter låtarnas karaktär, vilket bidrar till att göra det hela lite intressantare.

Heavy Metal Sanctuary en skiva för dig som gillade Battleaxe när det begav sig, eller vars hjärta klappar för NWOBHM, men samtidigt en platta som tyvärr inte är oumbärlig i din skivback. Det rycker i nacken medan jag lyssnar och knytnäven är på väg upp i luften, men tyvärr sitter inte låtarna kvar i skallen så värst länge efter genomlyssning. Hade den kommit 1985 hade betyget blivit högre, men konkurrensen och kraven har blivit högre med åren.

Jonas Andersson

Jack Bruce ”Silver Rails” (Esoteric Antenna/Border)

En av de första stora konsertupplevelserna kom i slutet av sextiotalet i Göteborg med då ashyllade Cream på scenen. Eftersnacket var naturligtvis en källa för skapande av musikhistorier som kanske lever och frodas än. Hur Eric Clapton vände ryggen till publiken för att han inte ville visa hur han spelade sina solon. Eller att Jack Bruce spelade så het bas att hans fingrar blödde efter varje spelning.

Många månader senare i denna bedårande nutid hade jag nog gett upp hoppet om ett nytt och fokuserat Jack Brucealbum. Men här har vi nu som tur är nya Silver Rails.

Rösten är något tunnare och något mer sliten, men har kvar sin utpräglade timbre och sitt egenartade sångsätt.
Han har också återupptagit samverkan med låtskrivaren Pete Browne från Creameran, vilket hörs tydligt i flera av albumets alster. Hidden Cities är bara ett av flera bra exempel.
Gitarren sköts av kompisen Robin Trower som har några sköna solostunder utan att ta i för mycket och för ofta.
Som du vet kan det vara en sologitarrists dilemma. Ljudbilden är perfekt med både orgel och piano som ligger och bäddar för Jacks karaktäristiska sång.
Lyssna gärna på lugna Industrial Child. Jacks röst inramad av en flygel. Ren skär magi om du frågar mig. Silver Rails bjuder på en pånyttfödd och varierad sida av basisten, sångaren och låtskrivaren Jack Bruce, i goda musikanters krets.

Bengt Berglind

H.E.A.T ”Tearing down the walls” (Gain/Sony)

H.E.A.T är ett sådant där band som skiva efter skiva fortsätter att leverera musik av högsta klass. ”H.E.A.T” var jättebra. ”Freedom Rock” var fantastisk. ”Address the Nation” var fantastisk. Med en diskografi i bagaget som de har, såg jag fram emot ”Tearing Down the Walls” något fruktansvärt och hade stora förväntningar på den.

Om vi säger såhär. Det här är en skiva som har tolv spår. Tolv spår som inte bara är ”bra” utan som ger mig och sätter ton på exakt det som jag alltid letar efter i ett band. Det är precis så här bra melodisk hårdrock ska låta. Med starka refränger, flytande verser och keyboards, trummor, bas och gitarrsolon som bara får en att stirra in en vägg och bara låta sig själv försvinna in i musiken. Men också texter som hoppar lite mellan att vara inspirerande till något som bara berör. Och sen, kan vi bara ta en minut här och uppskatta Erik Grönwall och hans röst? Tack. Det är den som gör låtarna så otroligt starka som de är.

H.E.A.T har återigen lyckats skapa ett album som jag inte bara gillar, utan älskar. Det är allt – beatet i ”A Shot at Redemption”, refrängen i ”Inferno”, texten i ”Tearing Down The Walls”, typ allt med ”Mannequin Show” (även om jag kanske lite för ofta börjat sjunga på en viss Britney Spears låt när jag hört refärngen, oops!) ”Emergency”, jag vet inte vad jag ska säga, den har allt, ”All The Nights”… alltså. Något gick sönder i mig, något berörde mig där. Sången i den låten, alltså, Erik. Igen. Det är magiskt. ”Eye for an Eye”, finns inget jag inte gillar med den, framförandet, kompositionen, texten… Jag är utan ord.

Sen har vi sista spåret. ”Laughing at Tomorrow”. Jag vet inte vad det är med den här låten, men den… gör mig levande. Jag vill säga att den inspirerar mig, men det känns på något sätt fel. Vad det än är den gör med mig, så är det något bra. Jag kan sitta och stirra i taket och bara lyssna på den om och om igen. Jo, levande är nog rätt ord. Åh. Detta är det bästa spåret på hela skivan.

H.E.A.T är ett band som år efter år efter år ger oss melodisk hårdrock av högsta klass. I år var inget undantag. Tack, tack som fan för att ni gör det här. För att ni gör det så bra. NI är bäst.

Sara Köhler

Simone Felice ”Strangers” (Team Love/Border)

När Felice Brothers dök upp ur den amerikanska rotrockmyllan för några år sedan var de som ett lillebrorseko av The Band. I alla fall då det gällde klädkonceptet och glesa skägg i svart/vita bilder på en lerig byväg i närheten av The Big Pink.
Nåja det lät ganska bra också på två album. Sedan dess har trion i fråga splittrats och en av dem, Simone Felice har bytt ut kängorna mot mer urbana boots.
Albumet Strangers har många melodiska element. Det skulle lika gärna kunna var inspelat på sjuttiotalet som nu, vilket är positivt för mig. Inledande Oh Molly och Gettysburg har härliga refränger och mediumtempon som skulle passa bra i vilka radiokanaler som helst.
I balladerna If you’re goin to LA och Our lady of the gun påminner Simones röst om en engelsk favoritvokalist, Ian Matthews. Strangers bjuder på avslappnad, skön och ganska lågmäld rootsmusik av det moderna snittet, även om tillbakablickarna är många. Här bidrar det till att knyta ihop albumet till en musikalisk enhet där kvalité och lättillgänglighet går hand i hand.

Bengt Berglind

Spain ”Sargent place” (Glitterhouse/Border)

Det är inte ofta jag fattar tycke för begreppet stämningsmusik. Eller är det det som kallas muzak? Den värsta formen av detta finns i Karlstad vid Bergviks köpcenter där det strömmar musik ut över parkeringsplatsen. Till vilken nytta ? Hoppas bara upphovsmännen och kvinnorna får några extra stålar för detta musikslöseri.

Gruppen Spain som leds av Jose Haden skapar också en egen typ av stämningsmusik på det mer intima och sakrala sättet.

Det här är bra musik för en söndagsmorgon eller sen svart natt. Musiken är som bäst när den tassar fram melankoliskt varm.
Josh Haden använder sin röst på ett smart sätt och sjunger försiktigt tillbakalutat och det är i balladerna detta fungerar bäst.
Hela konceptet är snyggt in i minsta detalj, gitarrinpassen är perfekt korta och glimrar i kristallglasen. Pappa Charlie Haden, en jazzgigant på kontrabas, gästar sonens album som kan fungera som ett soundtrack på den lilla fina festen bland hipsters och goda vänner.

Bengt Berglind