Vad nu då?!
Deep Purple ”Now What?!” (Ear/Playground)
’Now what?!’ breder ut sig som en asymmetrisk algoritm. Albumet tar ut
kompassriktningen i alla väderstreck. Som så många gånger förr besöks obehindrat
de orientaliska trakterna där kamelen stilla lunkar vidare, lika väl som de
rökiga lokalerna där de långa knivarna skär genom den förtätade stämningen.
En bit in på skivan börjar det bli riktigt engagerande i form av ’Out Of Hand’
som hamnar i territoriet där en gång den struttande ’Perfect Strangers’ hade
sina sofistikerade tankebanor.
Jon Lords bortgång lägger bitvis ett stråk av melankoli på tillställningen. På
’Above And Beyond’ sjunger Gillian hedersamt med vemod i rösten till Lords
minne. Här liksom i ’Unkommon Man’ och ’Après Vous’ flörtar Deep Purple med den
progressiva musikavdelningen och det inte helt utan framgång.
Såsom lärjunge till ovanstående legend sköter Don Airey sitt keyboard
förtjänstfullt. Duellen med Steve Morse i ’Après Vous’ tillhör en av skivans
höjdpunkter. Den borde effektivt driva bort Ritchie Blackmores spöke en gång för
alla.
När man någonstans inombords får känslan att blicka bakåt, så är det höljt
bortom allt tvivel att t.ex en sång som ’A Simple Soul’ aldrig kan jämföras med
’Child In Time’. Allt tydligare kvarstår också det faktum att logik och
motivering utmanar medvetandet så till den grad att ’Body Line’ hastigt svalnar
i värmen som strålar ut från ’Burn’.
Råkar man dessutom som så ofta befinna sig på platsen där tankar får ströva
fritt och spelas mot varandra, så hamnar förståss ’Weirdistan’ på defensiven i
en konfrontation med ’Lazy’.
Tänker man i de här banorna så kommer ’Now What?!’ i ett helt annat perspektiv.
Då vägs plötsligt en bra låt mot en klassiker och det kan verka orättvist. I
synnerhet då den avslutande mycket förnöjsamma balladen ’All The Time In The
World’ och den i förbifarten framkastade lätt skräckfyllda ’Vincent Price’
ställer allting över huvudstupa. De visar nämligen att gammal fortfarande är
äldst.
Thomas Claesson
