Dead Slow Ahead
- Slowman ”I’m Back” (Slow Records/PLU)
Det värsta är inte att det går mycket sakta framåt. Det kan man leva med.
Det mest signifikanta är att det saknas en tydlig själ.
Blues är och har alltid varit min allra käraste ”baby”. Otaliga är de
bluesskivor som har passerat i revy under årens lopp.
Svante Törngren alias Slowman hävdar att han är tillbaks. Frågan är var han
har varit och vart han är på väg? Han har påbörjat en strapats på en avvikande
vandringsled som förhoppningsvis leder honom åter till utgångspunkten.
Enligt Arkimedes princip så ”påverkas ett föremål nedsänkt i vätska av en
uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”.
Utför man ett experiment med Svantes skiva och sänker ner den i ett kärl med
vatten så stiger inte vattenytan med 100 % blues utan bara 30 %. I det här
fallet är något fel med formeln. 70 % av det som flyter upp är funkinspirerad
pop blandat med fragment av americana. Usch, sådant vill man inte se på ytan.Det
låter inte alls bra och vattenbubblorna spricker med besvärande känsla av
villrådighet. Besvikelsen är stor då detta utgav sig för att vara en
bluesskiva.
Jag har svårt för skivor som inte har en tydlig profil. Att sälja sin själ
till Djävulen till vilket pris som helst är förenat med många umbäranden. Jag
köper inte det konceptet rakt av.
Om man visar sin trevliga sida, så kan man säga att tre spår med möda lyckas
komma upp till bluesepitetet. ”Take Your Time” lunkar på längs boulevarden
och hamnar emellanåt under gatlyktans sken innan den försvinner in i den mörka
gränden. ”Me And The Blues” går tack vare titeln inte att placera någon
annan stans än i bluesbagen. Vemodig livshistoria där alla har gått sin väg utom
just bluesen. Slutligen bästa spåret på skivan – ”The Silent Years” som är
tydlig i sin inriktning och visar med eftertryck att det finns hopp. Tur är väl
det för annars kunde huvudmaskinen rentav hamnat under kommandot Dead Slow
Astern.
Thomas Claesson
