Melodiös thrash metal med gitarrspelet i fokus
- Annihilator ”Annihilator” (Earache/Sound Pollution)
Två minuter och 30 sekunder. Först då får sångaren/gitarristen Dave Padden ta ton. Och visste man det inte innan, så står det då helt klart att det är gitarrspelet som är i fokus när kanadensarna i (melodiösa) thrashbandet Annhilator är i farten. Och gitarristen/bandledaren Jeff Waters är en av dom bästa hårdrocksgitarristerna som finns, så det är inte mer än rätt att gitarren får stort utrymme. Men trots det: Kalla fakta är att för att få ett högre betyg så krävs aningens fler minnesvärda refränger, förslagsvis på bekostnad av aningens färre gitarrsolon (nya skivan innehåller hela 66 stycken!).
Bäst på skivan är utan tvekan inledande The Trend, som börjar lugnt och melodiöst för att allt eftersom accelerera till en aggressiv godbit med ”arg” text. Näst bäst på skivan är Nowhere To Go, i vilken thrash metal och melodiös hårdrock blandas, basen pumpar på och gitarrspelet är inspirerat och anrättningen kryddas av en melodiös (radio)touch = intressant blandning. Men skivan innehåller tyvärr också några ”standardlåtar á la Annihilator” som inte tillför något särskilt. Och Van-Halen-covern Romeo Delight känns bara onödig.
Potential för en fempoängare finns – det vet fansen sedan tidigare – men min gissning är att för att det ska vara möjligt så krävs en utomstående producent med pondus nog att kunna säga nej när herr Waters vill lägga till sitt etthundrafemtioelfte gitarrsolo…
För övrigt kan sommarens Rockweekend-besökare känna sig extra nöjda eftersom Annihilator spelar där, för live handlar det om ett mycket tight band med många bra låtar att välja på.
Magnus Bergström
