Blandad giv av gitarresset ”Space-Ace”
- Ace Frehley ”Anomaly” (Season Of Mist/Sound Pollution)
”Ace is back and he told you so”, ja det går bara inte att låta bli att använda sig av detta klassiska citat från Ace-låten ”Rock soldiers” (1987).
Men hur låter det då? Ja, man kan väl säga som så att gitarresset blandar och ger. Till exempel anser undertecknad att det är under Ace värdighet att göra en meningslös cover på ”Fox on the run” (Sweet) vilken helt och hållet saknar det ”bett” som man förväntar sig från Ace. Och att lägga den som fjärde låt på skivan är svårt att förstå då den fungerar som en rejäl bromskloss. Men de inledande två låtarna är såpass bra att de – nästan – förlåter det grova coverövertrampet. ”Foxy and free” och ”Outer space” är nämligen Ace som han ska låta och bör vara givna live på den kommande turnén. Likaså är ”Sister” en bra hårdrockslåt som har gått att höra på bootlegs sedan mitten av 90-talet (både i demo- och liveversioner) och som dammats av och fått en aningens modernare kostym. ”Genghis Khan” är en annorlunda Ace-låt med mycket melodi och är bra men i Ace-sammanhang är den ändå lite för ”snäll”. Och skivans midtempolåtar tänker jag inte ens nämna…
Instrumentala ”Space bear” ger Ace tillfälle att spela sologitarr på det sätt som bara han kan. Läckert! Och apropå instrumentala låtar; traditionsenligt avslutas skivan med ”Fractured quantum” som gör ett bra jobb när det gäller att föra arvet vidare från instrumentalföregångarna i ”Fractured”-serien.
Men skivans utropstecken är akustiska ”A little below the angels” som, förutom att den på ett ypperligt sätt visar Ace mjuka sida, innehåller följande självbiografiska textrader:
”Alcohol was a friend of mine, it almost got me dead.
I crashed some cars, got into fights. Some things I now regret.
I’ve been told I’ve got nine lives, or maybe even ten.
Now I’ve changed my ways, my sole is restored. I’m better now than then.”
Ja, att Ace har mognat textmässigt är uppenbart och det är positivt. Han har även mognat musikaliskt vilket inte alltid är lika positivt om man tänker på de svaga midtempolåtarna.
Skivan är fräscht och modernt producerad men är ändå i mina öron lite för ”snäll” då jag tycker att Ace gör sig bäst med ett lite ”ruffigare” livesound.
Och att Ace fortfarande kan leverera live hörde de svenska fansen på Sweden Rock Festival 2008. Det är bara att hoppas att han hittar till våra breddgrader igen.
Avslutningsvis; för den som mot förmodan inte vet det så har Ace varit medlem i det klassiska hårdrocksbandet Kiss (tänk att jag lyckades undvika att nämna det fram tills nu).
Magnus Bergström
