Lyckat soloäventyr
- James LaBrie ”Static Impulse” (Inside Out/EMI)
I den medföljande pressreleasen säger sångaren James LaBrie att skivan innehåller ”Gothenburg metal with some progressive elements”. Nja, kanske inte helt rätt men han har en poäng där i och med att det i flera låtar handlar om tyngre tongångar än i huvudbandet Dream Theater.
Personligen tycker jag att det är upplyftande med soloprojekt som inte låter som huvudbandet, och i fallet LaBrie blir jag dessutom positivt överraskad över att han visar sig vara en ”metalkille”. Blandningen av LaBries mjuka stämma och trummisen Peter Wildoers growl (eller skrik som det sår i nämnda pressrelease) är helt klart ett lyckat koncept.
Bästa låtarna är också dom som innehåller mest av nämnda blandning: One More Time, Jekyll Or Hyde (bäst!) och This Is War.
Men det finns ljusglimtar även när det gäller skivans lugnare delar, som ”halvballaden” Euphoric med sina intressanta tempoväxlingar och stillsamma balladen Coming Home, båda med LaBrie i högform. Det är som vanligt så att LaBrie låter bäst när han sjunger mjukt och inte ”hårt”.
Jag hör inga direkta svagheter på skivan, förutom att bas och gitarr kunde ha varit lite mer framträdande i vissa låtar. Å andra sidan är det kanske logiskt att det låter som det gör i och med att det är LaBrie och Matt Guillory (keyboards) som står för låtskrivandet.
Static Impulse är – självklart – inte i närheten av Dream Theaters progressiva höjder, men det går ändå att konstatera att LaBrie lyckats bäst av bandmedlemmarna när det gäller soloutflykterna. Jag hoppas att fortsättning följer…
Magnus Bergström
