nyaskivor.se

Jonny Lang ”Signs” (Provogue/Warner)

Jonny Lang (Jon Gordon Langseth Jr) från North Dakota i USA är en amerikansk bluessångare och gitarrist. När Lang var 14 år släppte han – som något slags underbarn och en sensation – 1995 sitt första album Smokin’ under namnet Jonny Lang & The Big Bang. Hans femte album, Turn Around från 2006 gav honom en Grammy i kategorin Best Rock or Rap Gospel Album.

På plattan Signs visar Lang att han delvis har en deltablues-tendens i blodet, men mycket drar åt högenergisk bluesrock med influenser som Buddy Guy, B.B. King och Albert Collins. Ja, Lang ger sig helt enkelt ut i liknande sammanhang som Gary Moore började röra sig i vid sista eran av dennes karriär. Det drar också ytterligare i trestegsraketen åt än lite mer renodlad rock.

Jonny Lang är en pärla och helt klart värd att kollas upp mer av rock- och bluesintresserade. Han borde också få ta sig an större scener och få mer uppbackning från skivbolag och producenter.

Lyssna på: ”Signs”, ”Bring Me Back Home”.

Henric Ahlgren

Manic Street Preachers ”Resistance is futile” (Columbia/Sony)

Bland banden inom brittpopen och brittrocken från 90-talet är det inte många som fortfarande är aktiva och släpper relevanta plattor. Klassisk brittisk pop och rock har, med ytterst få undantag, överhuvudtaget gått in i en svacka jämfört med storhetstidens årtionden. Manic Street Preachers från Wales är ett av de få banden som visat sig ha en substans, nyfikenhet, engagemang och laganda som hållit över tiden.

Vid tidpunkten för debutalbumet Generation Terrorist 1992 fanns influenserna i en blandning av engelsk punk, Guns’n’Roses och skira popmelodier (Beach Boys har varit några av favoriterna för inte minst sångaren James Dean Bradfield). Samtidigt har det funnits ovanligt starka politiska och progressiva inslag i musik och texter. Själv har jag ända sedan starten älskat bandet för deras rockkänsla kombinerade med bitterljuva och melankoliskt färgade melodier.

Grejen med Manic Street Preachers är också att det alltid funnits en storvulen musikalisk ambition som för det mesta balanserat på den rätta sidan. Nya albumet Resistance is Futile – det trettonde i ordningen – visar ytterligare prov på bandets smäktande poptendenser parat med rockig edge och existentiella och samhällskritiska betraktelser, inom det musikaliska formatets ramar. Manic Street Preachers är helt enkelt still going strong.

Lyssna på: ”People Give In”, ”International Blue”.

Henric Ahlgren

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n’roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

Sarah Klang ”Love in the milky way” (Pangur/Birds will sing for you)

Artister som kombinerar kvalitet och talang med ett påtagligt melankoliskt tilltal brukar ofta nå lite längre in i lyssnarnas hjärtan än andra och omhuldas extra mycket av den växande publiken. Det finns en autenticitet i det melankoliska – vi kan känna igen oss i det och det finns ju också smått paradoxalt något trösterikt i den sortens musik. För det blir ett sätt att dela allas vår i grunden existentiella ensamhet. På det sättet inser vi att vi trots allt inte är helt ensamma, utan att vi egentligen sitter i samma rangliga båt. Sarah Klang är en sådan musikartist.

Sarah Klangs debutalbum Love In The Milky Way är en mix av soul, pop, country och americana som för tankar till ett retrospektivt 60- eller 70-tal, men samtidigt i allra högsta grad känns här och nu. Ja, det besitter en tidlöshet som också har likheter med den typen av svensk egensinnig förvaltning av ett musikarv med vemodig klangbotten och folkliga rötter som till exempel systrarna Söderberg i First Aid Kit lyckats så väl med de senaste åren. Man kan också associera till Lana Del Reys liknande artisteri med suggestiv Los Angeles noir-pop med sorgsna undertoner från USA. Borträknat de klassiskt cinematiska Hollywood glam-anstrykningarna, vill säga.

Sarah Klang har det som krävs. Rösten och låtarna och redan nu ett varsamt utmejslat igenkännbart sound. Med andra ord är Love In The Milky Way en mycket lovande debutplatta, som känns som man lyssnat på tidigare – fast man inte gjort det. På ett bra sätt, alltså. Trollbindande berörande musikmagi av bästa snitt.

Lyssna på: ”Left Me On Fire”, ”Lover”.

Henric Ahlgren

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n’roll och punk. ”Metal rock’n’roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours – Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

Saint Etienne ”Home Countries” (Heavenly/Border)

Sarah Cracknell. Denna engelska ros och vokalissa i brittiska indie-popgruppen Saint Etienne som skördade framgångar framförallt på1990-talet och var en del av den 60-talsinspirerade ”Cool Britannia-vågen” tillsammans med större akter som t.ex. Oasis, Blur, Suede och Pulp. Sarah Cracknell är mycket det förtjusande navet för gruppen och musiken – som ger den där extra glansen och kraften åt Saint Etienne, där de övriga medlemmarna i trion är tämligen anonyma i sin framtoning. Debutalbumet ”Foxbase Alpha” från 1991 är en popklassisker idag och känns fortfarande fräscht så här mer än 25 år senare.

”Home Counties” är det nionde studioalbumet från Saint Etienne. Plattan kretsar tematiskt kring områden runt London med omnejd och väver in skeenden, karaktärer och vardagliga betraktelser med en musikalisk variation. Sammantaget blir det hela ett utsökt väldigt brittiskt pophantverk som för tankarna till föregångare inom det här området som t.ex. The Kinks och inte minst deras album ”The Village Green Preservation Society” (1968). Ja, detta är popmusik för finsmakare.

Henric Ahlgren

Night Ranger ”Don’t Let Up” (Frontiers)

Night Ranger har för mig alltid varit ett ”all american dude-äppelkindat” band som spelat good time classic melodisk hårdrock (lite från samma skola som REO Speedwagon, Styx och Y&T), med tillräcklig cred och dignitet för att användas som stil- och tidsmarkörer i skräckberättelser av Stephen King, och av vilka man fastnat för en låt här och där utan att ändå ta dem riktigt till hjärtat om man varit europeisk hårdrockälskare med dragning åt lite mer progressiva eller skitiga underströmmar.

De har inte haft lika lockande amerikanska sleazekänsla och profilerat riffiga gitarrer som t.ex. tidiga Van Halen, Ratt eller Mötley Crüe utan en mer finputsad AOR-orientering som funkat framförallt i hemlandet (och de har faktiskt också sålt över 17 miljoner album hela i världen), men kanske inte gjort oss helt totalt exalterade här uppe. ”Sister Christian” lever dock fortfarande ett eget liv som en av de i grunden kanske starkare rockballaderna genom tiderna – och det är inte illa det.

Alla gamla medlemmar är inte med längre och det här är bandets tolfte studioalbum – men det rockar ändå riktigt bra på detta alster. Inget är särskilt överraskande och nytt under solen här, men det känns piggt och engagerat. Låtskrivandet tycks inte ha varit slentrianmässigt utan verkar genomsyrats av en hyfsad dos inspiration och spelglädje. Det finns flera rockrökare till sånger, men några sedvanliga ballader är också inklämda. Nej, Night Ranger har inte gett upp än. Det drar snarare åt en liten nytändning när det kommer till sound och energi. Inte minst gillar jag det gedigna och omsorgsfulla gitarrspelet, av utsökt hantverksskicklige Brad Gillis, och det utrymme det får i ljudbilden. Men hela produktionen, Jack Blades sång, alla låtarrangemangen och det övriga är inte dumt heller. Högkvalitativt, helt enkelt. Dock finns förstås ingen riktig superstänkare i klass med de bästa styckena från storhetstidens låtkatalog.

Lyssna på: ”Somehow Someway”, ”Don’t Let Up”.

Henric Ahlgren

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren