nyaskivor.se

Ulf Lundell ”Tranorna kommer” (Parlophone/Warner)

Ulf Lundell (f.1949) är aktuell med romanen ”Vardagar 2” (fortsättningen på förra årets kritikerhyllade ”Vardagar”), konstutställning, kommande sommarturné samt nysläppta plattan ”Tranorna kommer”. Lundell har dock även tyvärr figurerat i tidningarna senaste tiden på grund av att han nu även har en framtida rättegång hängande över sig, efter det rattfylleri han trist nog begick i april. ”No rest for the wicked”, skulle kanske en engelsman torrt konstatera angående allt detta.

Men hur står det då till med nya albumet? Efter förra akustiska och minimalistiska plattan ”Skisser” (2018) kör nu Lundell delvis på i den Springsteenrockiga stilen igen. Ja, det låter stundtals väldigt mycket Springsteen i rocktagen. Jag tänker musikaliskt även en del på Lundells platta ”Club Zebra” (2002). Textmässigt kretsar det lite kring samma teman som på akustiska plattan och i senaste romanerna; vardagsbetraktelser, naturlyrik, reflektioner kring politik och utvecklingen i Sverige och världen samt existentiella kontemplationer i allmänhet. Den forne romantikern Lundell som satte kvinnan och kärleken som tydligt huvudtema i musiken är inte lika påtaglig längre. Vilket känns befriande och logiskt.

Är det bra det här då? Lundell är aldrig dålig och gör sin grej. Han har en egen röst och ett eget berättande. Influenserna musikaliskt och författarmässigt har hämtats mycket ifrån staterna, men tillsammans med de nordiska rötterna har Ulf Lundell i detta blivit just – Ulf Lundell. Personligen har jag haft en längre period där jag varit borta från Lundell, men har nu de senaste åren gjort nya upptäcker i dennes musik och skrivande samt åter börjat ta till mig det nyproducerade. Det finns med andra ord liv och kraft i Ulf Gerhard Lundells produktiva skapande. Mannen tillhör i grunden de mest betydande inom den svenska populärmusiken. Och som så framgångsrik kombinerad författare och musikartist, under hela sin verksamma karriär, är han verkligen ett världsunikum.

Henric Ahlgren

Sammy Hagar & The Circle ”Space between” (BMG/Warner)

Sammy ”The Red Rocker” Hagar är 72 år (!) nu – och till skillnad från flera andra av de gamla veteranerna inom rock/hårdrock kan han faktiskt fortfarande sjunga bra på en livescen. Yngre David Coverdale från Whitesnake är t.ex. väldigt kraxig på konserter nuförtiden (och har varit i något årtionde) – och låter hemskt syntetiskt fixad på de senaste skivinspelningarna. Men så är alltså inte fallet med Sammy Hagar. (Dock ska sägas att Udo Dirkschneider överraskad mig och lät exakt som förr, när jag såg honom spela nu i mars. Men det kan där tilläggas att Udo redan i unga storhetsdagar röstmässigt lät som en skrovlig butter äldre farbror. He, he.)

Bandet Sammy Hagar & The Circle är en supergrupp som vid sidan av Hagar består av Michael Anthony (fd Van Halen, Chickenfoot) på bas, Jason Bonham ( fd Bonham, Black Country Communion, med i Led Zeppelin på återföreningen 2007) på trummor och Vic Johnson ( The BusBoys, The Waboritas) på gitarr. Gruppen har existerat sedan 2014 och tidigare gett ut ett livealbum 2015. Sammy Hagar själv har i sin tur, vid det här laget, släppt bortåt ett 25-tal studioalbum i olika konstellationer – i såväl egen solokarriär som även med band som Montrose, Van Halen och Chickenfoot.

Det får lov att sägas att Sammy Hagar nog kan räknas som en av de mest klassiska ”all American Dude-killarna” inom rocken/hårdrocken från staterna och är som sådan förstås folkkär i hemlandet. Han har vid sidan av musiken även varit kreativ med en del annat. Och tjänat rejält med stålar på detta. Hagars egna spritmärke Cabo Wabo Tequila vad det näst mest sålda premium tequilamärket i USA 2007. Märket såldes sedan samma år till italienska Camparigruppen – ett av de största spritbolagen i världen – för ett stort antal miljoner i dollar.

Karln behöver alltså inte pengarna, så att säga. Men han gör det här av kärleken till musiken. Och det märks och kanske är det som är mest påtagligt med Hagars musikaliska bana – så som den utvecklat sig. Han har ett stort och sympatiskt hjärta för musiken. Det skiner igenom i skivsläpp, i olika musikaliska samarbeten, i intervjuer och på spelningar. Sedan har Hagar kanske aldrig stått bakom något enormt banbrytande eller har haft någon riktigt megastor klassisk signaturhitlåt (”Bad Motor Scooter” och ”I Can’t Drive 55” är dock kanske i närheten – i alla fall utifrån amerikanskt perspektiv). Men det har hela tiden ändå funnits en röd tråd av gedigen good old rock and roll, om man säger så. Sedan kan diskuteras vilken version av Van Halen som är bäst. Den med David eller den med Sammy? Men man kanske får gilla båda också?

”Space Between” är första albumet med originallåtar från Sammy Hagar & The Circle. Sammantaget låter materialet som en blandning av de band och den typ av musik som Hagar varit delaktig i tidigare under åren. Inga revolutionerande överraskningar alltså. Heller inga riktiga topprökare. Hagars förra band Chickenfoot var lite bättre. Men albumet ”Space Between” är ändå stabilt och ganska tungt och svängigt emellanåt. Produktionen är modern ljudmässigt, men i grunden handlar det här alltså om Classic Rock. Och inom detta området är Sammy Hagar en helt godkänd och rutinerad leverantör – och värd all vår respekt. Det här kan med andra ord spelas på sommarens grillfester, utan att skämmas. Gärna med någon kyld öl bakom västen också!

Henric Ahlgren

Enforcer ”Zenith” (Nuclear Blast)

Enforcer från Arvika har nu släppt sitt femte album ”Zenith” – utmärkta förra plattan ”From Beyond” kom 2015. Tillsammans med ett annat band från Arvika – Tribulation, har Enforcer sakta, men säkert lagt sig bland den absoluta internationella toppklassen inom metal av idag. Det kunde man inte förutse – att de nya skivsläppen inom metalgenren som man nuförtiden ser fram emot mest kommer från värmländska band!

Enforcer har ett retroanslag och spelar heavy metal och speed metal med fötterna djupt rotade i 80-talets klassiska mylla och band som till exempel Exciter och Agent Steel. Tematiskt drar det gärna åt det ockulta skräckhållet och även åt en del andra grundläggande typiska metal-teman. Och inom den här retrorörelsen är Enforcer, tillsammans med svenska kollegorna Bullet, nog det stilsäkraste som finns på hela scenen. När Enforcer vid en intervju fick en fråga angående att de spelade ”old school metal”, svarade de dock att ”metal är inte old school, utan tidlös”. Och det är ju förstås en poäng man kanske kan skriva under på.

Nya plattan ”Zenith” är gruppens mångsidigaste, mest varierade och annorlunda hittills. Något som kanske gör de som vill bevara de tidigare albumens renodlade röj intakt – fundersamma. Man skulle kunna prata om spretighet. Men personligen tycker jag att Enforcer utan tvekan tagit ett starkt och inspirerat experimentellt kliv framåt utvecklingsmässigt. Och visar på ytterligare stor potential. Medlemsmässigt har det också skett förändringar. Mångsysslaren Joseph Toll har stigit av och ersatts av Jonathan Nordwall på gitarr.

Utomlands har ”Zenith” överlag rönt positiva omdömen bland förhandsrecensionerna. Och det är bara att instämma. Produktion, låtskriveri, sång och instrumenthantering är top notch. Det här är ett väldigt dynamiskt album. Första singeln ”Die for the devil” är kraftfull arenarock med satanistisk text. ”Zenith of the black sun” är episk proggmetal i stil med Iron Maiden bästa låtar inom det gebitet. ”Regrets” är Enforcers första pianoballad (!) med en närmast skräckgotisk suggestiv melankolisk framtoning och en refräng som envetet biter sig fast i min hjärna. Man får i denna sång också lite skitiga Hair Metal-vibbar á la Los Angeles-style, mitt uppe i allt.

Samtidigt som ”Zenith” är Enforcers till tempot kanske lugnaste skiva till dags dato levererar bandet dock även sin tyngsta och kanske mäktigaste speed metal-låt någonsin med ”Thunder and Hell”. Här ger oss Olof Wikstrand också sin kanske bästa sångprestation hittills inspelad på platta och låter i refrängen närmast som en blandning av en superintensiv Ronnie James Dio i speed metal-kostym och Tom G. Warrior från Celtic Frost. Ja, ”Thunder and Hell” ter sig som ett fullkomligt mästarprov, i mina öron. Albumets vassaste alster.

”Zenith” tar platsen som Enforcers bästa och intressantaste platta i den nuvarande diskografin. Och när variationen på albumet börjar sjunka in och utkristallisera sig efter några uppspelningar infinner sig snart också en växande euforisk känsla. Och det är exakt så här jag vill känna när jag hör ett nytt bra metalalbum! Helt klart en blivande favorit i min nödvändiga packning för den kommande sommarens musiklyssningar. Metal rules!

Henric Ahlgren

Van Morrison ”The prophet speaks” (Caroline/Universal)

Van Morrison har i en anmärkningsvärd takt från och med 2016 släppt fem studioalbum, varav två under 2017 och två under 2018. Det har varit en blandning av eget material och standards inom jazz och soul. Lägstanivån har hela tiden varit skyhög.

Den nordirländske Morrison är vid det här laget 74 år, still going strong och den främste nu levande mästaren av så kallad ”blue eyed soul”. Senaste plattan ”The Prophet Speaks” är det 40:e studioalbumet i ordningen. Många stora internationella artister kan bara drömma om att göra ens ett album i klass med Morrisons sämre alster.

Den andliga mystiken har genomgående funnits som en tematisk tråd genom Morrisons musikaliska värv. Och vare sig man är intresserad av detta eller ej – går det inte riktigt komma ifrån att man ibland, om man vill säga har förmånen att gripas av innerligheten i Morrisons sång, faktiskt kan få för sig att mannen är direkt uppkopplad mot någon form av högre makt. Klassiska J.S. Bach har i kraften av sin musikaliska hyllning till andligheten ibland kallats ”Den femte evangelisten”. Är Morrison måhända den sjätte?

”The Prophet Speaks” är inget undantag när det gäller ren och skär kvalitet och power. Vi får här en önskvärd leverans som är snäppet vassare än de två föregående skivorna – utan att de för den delen på något vis saknade styrka och högklassighet. Thank God for music!
Eller i alla fall så vill min skivsamling tacka för Van Morrison…

Henric Ahlgren

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

Mark Knopfler ”Down The Road Wherever” (Virgin/Universal)

Efter att Mark Knopfler peakade med sitt band Dire Straits och plattan ”Brothers in Arms” 1985 (försäljningsframgångar i megaklass över hela världen och tillika det 8:e bäst säljande albumet i England någonsin) har han därefter släppt ett antal gedigna soloplattor, haft många samarbeten med andra prominenta musikaliska storheter, producerat plattor samt verkat som skicklig filmmusikkompositör. Som egenartad och unik stilistisk gitarrist, låtskrivare och mångsidig maestro är Knopfler en av de absolut största inom populärmusiken sedan slutet av 70-talet. (När kommer Polarpriset?)

Nya plattan ”Down The Road Wherever” för tankarna en del till en av de tidigare höjdpunkterna i katalogen med soloplattor – ”Sailing to Philadelphia” från 2000. Här låter också Knopfler mer som gamla Dire Straits än på länge, i framtoningen. Det finns även en mogenhet och retrospektivitet i anslaget. Tillbakablickar på svunna tider, en lite ny personlighet i texterna samt det alltid utsökta mästerliga hantverket i gitarrspelet cementerar Knopfler som en av de nu äldre och smakfullaste av internationella statsmän inom sin bransch. Det går knappast att besitta mer erfarenhet och pondus än så här. En julklapp att rekommendera – för gamla och nya fans!

Lyssna på: ”Trapper Man”, ”Back On The Dance Floor”.

Henric Ahlgren

Elvis Costello ”Look Now” (Concord/Universal)

Elvis Costello (f.1954 som Declan Patrick MacManus) är sedan andra halvan av 1970-talet en av de mer pregnanta profilerna inom brittisk rock och pop. Med fötterna rotade både i punk och new wave har han sedan gått vidare och utforskat en rad musikgenrer med en genuin musikälskarlust.

Costello har gjort en makalös samling med formidabla plattor under karriären, där t.ex. en milstolpe är samarbetet med amerikanska superlegendaren Burt Bacharach på plattan ”Painted from memory” (1998) – som blivit en modern klassiker vid det här laget och nu också firar 20-årsjubileum! (Det är faktiskt en av de skivor som undertecknat lyssnat absolut mest på – trots att jag i grunden är en osofistikerad hårdrockare! Det är typ Van Halen I och Costello som jag av någon anledning blivit mest trollbunden av – av alla skivor i musikhistorien…Något för Sigmund Freud att utreda?)

Nya plattan ”Look Now” är en slags utsökt blandning av både ”Painted from memory” och Costellos bästa popskivor från fornstora dar. Ja, Costello känns fortfarande supervital samtidigt som det finns en utsökt mognad. Fantastiskt bra producerat också. Ett hett tips alltså – om ni vill ha pop för genuina finsmakare. Det är bara att njuta! (Jag recenserade Paul Weller från The Jam för några veckor sedan och gav även då femma i betyg. De gamla brittiska rävarna inom pop och rock sopar fortfarande banan med allt annat när de är på det humöret! Nice!)

Henric Ahlgren

Paul Weller ”True Meanings” (Parlophone/Warner)

”True Meanings” är Paul Wellers 14:e soloalbum och det 26:e studioalbumet i karriären. Den f.d. The Jam-sångaren har, likt Robert Plant från Led Zeppelin, efter en era i prominent och stilbildande band fortsatt på en intressant och smakfull väg som soloartist och gett ut flertalet magnifika soloplattor och tycks bara ha blivit starkare och mer själfylld med årens gång. Lite som ett bra årgångsvin ungefär, om man vill vara extra klyschig. Integritet och högkvalitet är några nyckelord i sammanhanget.

Nya plattan spelar i samma liga som Wellers tidigare mästerverk ”Wild Wood” (1993), ”Stanley Road” (1995) och ”22 Dreams” (2008). Det är mestadels akustiskt – stålsträngade gitarrer, softa stråkar och sång – och med en drömsk stämning. Sådant här skulle kunna bli kletigt, men Weller är förstås av det rätta virket. Chill och kontemplerande melankolisk musik med både brittisk soultyngd á la mods-stil och samtidigt klassisk engelsk folkmusikkänsla. Lite ungefär som en hybrid av en slags akustisk version av Small Faces – ihop med förslagsvis Nick Drake eller Fairport Convention. Utsökt alltså!

Ja, skivan är i mitt tycke perfekt som soundtrack i det höstmörker som nalkas allt mer. Man kan tända ett ljus, luta sig bakåt i soffan och sätta igång musikspelaren. Det är överhuvudtaget svårt att hitta mycket annat inom populärmusiken av idag som har en sådan genuin stilfull pregnans som ”True Meanings”. Alltså blir detta album mitt främsta val och sällskap i lurarna de närmaste veckorna, helt enkelt. Det kommer inte mycket jättespännande nytt från de brittiska öarna nuförtiden. Men en del av de gamla rävarna kan fortfarande. Och stort tack för detta!

Lyssna på: ”Movin on”, ”The Soul Searchers”, ”Aspects”.

Henric Ahlgren

Lykke Li ”So Sad So Sexy” (RCA/Sony)

Svenska popdivan och deppdrottningen Lykke Li slog igenom efter Robyn och före Tove Lo. Och tillhör de kvinnliga svenska högkvalitativa artister som, tillsammans med tidigare nämnda och t.ex. First Aid Kit och Icona Pop, har lyckats göra sig bemärkta internationellt och även blivit populära på den amerikanska marknaden.

Lykke Li har inte minst likheter med Tove Lo – inte bara när det gäller namnens strukturella uppbyggnad. De är starka personligheter och utstrålar integritet och en musikalisk agenda som går lite utanför den vanliga popådran. Man kan prata om efterföljare till Kate Bush, i det avseendet.

Efter ett break där Lykke Li blivit mamma och bildat familj är hon tillbaka med ett starkt album – ”So sad so sexy” – som på vissa sätt ytterligare har paralleller musikmässigt med Tove Lo i sitt supermoderna pophantverk, men där också amerikansk R&B och Lana Del Reys melankoliska California-pop kan nämnas som referenser.

Henric Ahlgren

Ulf Lundell ”Skisser” (Parlophone/Warner)

Man kan nog prata i termer om att Ulf Lundell som artist är unik – även ur ett internationellt perspektiv – när det kommer till hur han både förvaltat ett långvarigt ock älskat författarskap som hållit i sig ända sedan mitten av 70-talet, samt parallellt med detta varit en av landets mest profilerade och främsta stilbildande hantverkare inom rockgenren och singer songwriter-området på svenska språket. Den konstnärliga produktionskapaciteten har under en långtidssynvinkel stundtals varit enorm. Ja, driften att skapa har varit påtagligt kraftfull. Och på senare år har den även snarare ökat lite i omfång och takt, än tvärtom. Nu också med ett allt mer växande måleri, som en del av det hela. (Även om det väl istället dragits ned på turnerandet.)

Lundell måste såtillvida, som sagt, vara ett slags unikum. Många har ju faktiskt annars svårigheter att få till bara ett par hyfsat intressanta plattor – eller böcker, för den delen. Lundell har från sitt håll sedan starten också varit en viktigt samtidsbetraktare och kommentator. En slags stolt katt bland hermelinerna, aldrig direkt kopplad till något ängsligt regelstyrt kotteri. Och en sorts svensk kreativ outsider och sanningssägare som vi HAR och HAR HAFT ett stort behov av i den alltför ofta annars svenska ljumheten. ”En termometer i röven på samtiden” – eller snarlikt – var det någon som skrev i samband med en bokrecension en gång.

Nya skivsläppet ”Skisser” består av 27 nya låtar – som först lades ut gratis på Lundells nätsida i januari – och nu sedan kommit som ett officiellt album, i bland annat en fin gedigen vinylversion med medföljande faksimil av alla låttexterna inscannade från Lundells originalnedteckningarna på papper (skrivna på den gamla ihärdiga Facit-skrivmaskinen som Lundell även skrev manuset till sin klassiska debut- och genombrottsroman ”Jack” på). Låtarna är minimalistiskt akustiska – sång och gitarr – i stil med alstren på t.ex. Lundells tidigare plattorna ”12 sånger” (1984), ”Xavante” (1994) och ”En eld ikväll” (2003). Tre plattor som, för mig personligen, med tiden kommit att sticka ut ur skivkatalogen som kanske det bästa Lundell gjort. En påtaglig influens för Lundells akustiska upplägg med de här skivorna är i sin tur Bruce Springsteens klassiska album ”Nebraska” från 1982 (initialt en samling demolåtar – sparsmakat inspelade i sängkammaren hos Springsteen, men som dock sedan gavs ut i princip befintligt skick som ett reguljärt album). Skisser” kan som skiva, till sitt omfång, bli lite mastig att ta in på en sittning – men innehåller bra grejor, helt enkelt!

Lyssna på: ”Farväl Amerika”, ”Tranorna kommer”, ”Vargen”.

Henric Ahlgren