nyaskivor.se

Styx ”Crash Of The Crown” (UMC)

Mellan livets och dödens rike flyter den underjordiska floden Styx. Med samma förpliktande namn finns det amerikanska rockbandet från Chicago som sedan 1972 har skänkt musikälskare en glädje gränsande mellan eufori och eldorado. Det 17:e albumet som nu ligger på tallriken fyller på den livsbejakande ideologin ytterligare ett steg.

Styx är ett av de få band som har lyckats vidmakthålla 70-talets unika skapandekraft och fört det vidare ända in i modern tid. Ett fenomen som tog prägel redan med den förra skivan The Mission som damp ner som en profetia för fyra år sedan.

Det är tillfredsställande att epoken på intet sätt är över. Pompös, progressiv hårdrock med flerstämmiga harmonier är ett vinnande koncept och har alltid så varit. På Crash Of The Crown har Styx fångat in grundläggande teman och ögonblick som sträcker sig över hela deras musikaliska karriär och som i sin tur omvandlats till korta slagkraftiga sånger med slående vitalitet.

Introduktionen The Fight For Our Lives är ödesmättad i sin utformning och den lägger oförvanskat ut de primära uppfattningarna om meningen med livet. Hursomhelst en angelägen och eftertänksam inledning på en odyssé som leder in genom portalen till en högst njutningsfull upplevelse.

Det begrundande temat i Hold Back The Darkness initieras med smattret av regn, svaga pianotoner och en resolut akustisk gitarr. I sann Pink Ployd-anda fortskrider melodin som behandlar ungdomlig frigörelse och de utmaningar som uppstår.

Ett oväntat gästuppträdande av Winston Churchill sätter igång Save Us From Ourselves. Den store statsmannens ord vidareutvecklas under Styx omsorg till toner av ett underliggande piano, en gitarr som skänker de finaste av solon och mäktiga trummor som manar till eftertanke.

Titellåten Crash Of The Crown binder samman en rad historiska händelser utan att nämna dem vid namn. Min personlig bedömning är att det till en början rör sig om slaget vid Hastings år 1066 och därefter en vindlande resa fram till datum inte så långt fjärran. Den magnifika avslutningen är ett musikaliskt fenomen så lik Bohemian Rhapsody att det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet.

Den glädjefulla Our Wonderful Lives är inspirerande i sin ansats att ta vara på de fina värdena i livet. En rakt igenom upplivande låt med en refräng uppackad av trumpetstötar som kan få den mest inbundne att lätta på smilbanden. Humöret hålls fortsatt uppe med Common Ground och urtypiska keyboardvindlingar med stämsång lägger sig som en drapering över nejden.

Jag har följt Styx ända sen begynnelsen och även om Dennis De Young som lämnade bandet 1999 var den som skrev de flesta hitsen på 70-och tidiga 80-talet så vidmakthåller Tommy Shaw gruppens integritet med stolthet. De nya idéerna med de kreativa arrangemangen härstammande från fornstora dagar är i högsta grad värda att beundras. Lyssna och njut.

Thomas Claesson

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström

Motörhead ”No Sleep ’til Hammersmith – Expanded Anniversary Edition”  (Sanctuary)

Fast Eddie. Lemmy. Philthy Animal. Rå. Råare. Råast.

De var Motörhead och de spelade rock and roll. På högsta volym.

Sommaren 1981 såg en av alla tiders liveskivklassiker inom hårdrocken* dagens ljus och blev Motörheads första och enda listetta i England.

Som alla förstår är det alltså öppet mål för management och skivbolag att ge sig på en nyrelease. En vettig sådan är värt att tillägga.

Utöver originalskivan innehåller den stilrena boxen en hel del extragodis, både att lyssna och att hålla i som till exempel en 48-sidig bok med text och bild samt diverse ”minnessaker”.

No Sleep ’til Hammersmith känns äkta rakt igenom; lyssnaren får ta del av det som hände där och då. Med andra ord ett bra producentjobb med tanke på att det vid närmare lyssning är uppenbart att det putsats på några ställen.

Sida vid sida med bonuslivematerialet, som utgörs av kompletta soundboardinspelningar från Leeds och Newcastle (två stycken) våren 1981, märks en klar skillnad i ljudbilden. På dessa låter det nämligen rått och smutsigt rakt igenom; med andra ord oputsat och helt rätt i fallet Motörhead.

Ovan nämnda konserter var också de som utgjorde No Sleep ’til Hammersmith så nu är cirkeln sluten.

Full pott är snubblande nära; både för musiken och inte minst för det historiska värdet. Fattas bara annat med en låtlista som utgörs av två låtar från debuten, fem låtar från Overkill, en låt från Bomber och tre låtar från Ace Of Spades.

Och det bjuds på mer; två singelbaksidor och tre soundchecklåtar fullbordar detta minst sagt maffiga livedokument från en tid då hårdrocken fortfarande var ”farlig”.

Men… Eftersom undertecknad alltid har ansett att Iron Horse inte passar särskilt bra i sällskap med övriga benknäckarlåtar kan jag bara inte blunda för det nu heller. Tiden har nämligen inte gjort att jag ändrat åsikt utan den känslan är fortfarande stark och en halv ”pinne” ryker.

För övrigt handlade inte allt om själva musiken när Motörhead eller rättare sagt Lemmy stod på scen; hans mellansnack är som rena rama drömmen för skrattmusklerna.

Genom åren har det inte sällan ifrågasatts varför det bara släpptes en enkel- och inte en dubbelskiva. En berättigad fråga som även kan ställas om Nö Sleep At All (1988).

I båda fallen är svaret att konserterna inte var tillräckligt långa och det är alltså som det är med den saken.

Motörhead kom alltid bäst till sin rätt live, så bara njut av det vi har här och nu och ja, givetvis på högsta möjliga volym. No Sleep ’til Hammersmith är rena rama dynamiten.

Magnus Bergström

*Jag väljer att kalla Motörheads musik hårdrock, även om Lemmy hävdade att de spelade rock and roll.

Fotnot: Recensionen avser 4-cd deluxeutgåvan.

Helloween ”Helloween” (Nuclear Blast/Warner)

   Release 18 juni

Helloween är tillbaka och är på ett sätt starkare än någonsin; medlemsantalet uppgår ju som bekant numera till hela sju personer. Att samtliga inblandade i Pumpkins United-återföreningen har fått förnyat förtroende är ingen skräll utan fullt logiskt.

Det gör att bandet å ena sidan sitter i en bekvämare sits än på många, många år i och med det stora intresset för den nygamla sättningen.

Men å andra sidan är det svårt ja rentav omöjligt för artister att mäta sig med klassiska låt- och skivsläpp från en tidigare storhetstid.

I marknadsföringen av det nya alstret har det pratats mycket om att inspelningen varit old school, med samma helt analoga (!) inspelningsutrustning i HOME Studios där Helloween-skivorna Master Of The Rings, The Time Of The Oath och Better Than Raw spelades in.

Rullband från ”den gamla goda tiden” har använts och till och med originaltrumslagaren Ingo Schwichtenbergs (R.I.P.) begagnade trumset. Om det märks i ljudbilden? Omöjligt att säga, måste jag säga. Men samtidigt är det lätt att konstatera att allt på skivan låter fräscht och inte överdrivet digitaliserat som så mycket numera.

I producentstolen hittar vi minst sagt välmeriterade Charlie Bauerfeind, med Dennis Ward som medproducent. Det första samarbetet mellan dessa herrar kan utan tvekan anses som klart lyckat; ljudmässigt talar slutresultatet för sig sjäv.

Det är bra klös i öppningslåten Out For The Glory och givetvis missar inte power metal-giganterna, som bildades i Hamburg 1984, chansen att låta Michael Kiske ta huvudgreppet om mikrofonen i första delen av denna mersmakande power metal-dänga. Refrängen klistrar sig fast trots att det inte är någon lek för lyssnaren att hålla jämna steg med herr Kiske. Men det handlar inte bara om honom – även om just det faktum att han är tillbaka (för gott?) är en starkt bidragande orsak till intresse från många hårdrockares håll – utan även Andi Deris och Kai Hansen får vara med och visa sina röstresurser och tar för sig på bästa sätt när de får chansen.

Starka refränger är skivans signum vilket står klart redan efter de två första låtarna och redan i den andra, Fear Of The Fallen, återfinns skivans klart starkaste dito. Ett klockrent skolboksexempel på klassiskt Helloween-låtsnickrande av absolut högsta kvalitet. Gåshud!

När vi kommer till Best Time och Mass Pollution pekar formkurvan en aning nedåt. Visst, det är bra låtar i ”modern Helloween-stil” men båda saknar det lilla extra. Kraven är onekligen högt ställda på dagens upplaga av Helloween när låtar som på tidigare skivor hade fått ganska rejält med ros nu passerar med om inte en axelryckning så ett ”bra men…”

Angels är en mäktig ballad med lite extra tryck i. Deris och Kiskes röster samspelar så fint; lyssna bara på ”sångbreaket” efter sisådär två minuter. Och det smakfulla gitarrsolospelet ställer alla kroppens hårstrån i givakt.

Rise Without Chains är en låt i Kiske-stil som sjungs av… Deris! Det rör sig om fart och finess i ett nätt litet låtpaket och det är förstås aldrig fel när det handlar om Helloween. Det ska sägas att till en början tyckte jag att det ”bara” rörde sig om en bra låt och inget mer, men efter ett gäng lyssningar växte den till sig och blev hastigt och lustigt en het kandidat till skivans topp tre. Det går bara inte att motstå refränger av den här kalibern.

Indestructable är ett skolboksexempel på hur två starka röster kan samarbeta för låtens bästa istället för att konkurrera om utrymmet; Deris tar hand om versarbetet och Kiske ställer skåp i refrängen.

Förlåt mig för att jag tjatar om refränger men jag skyller på… Helloween!  Robot King är en stark utmanare i kampen om skivans mest klibbiga refräng. Den kryddas dessutom av ett sanslöst gitarrspel som når sitt klimax i en utdragen sexsträngsduell i stämmor. Läckert värre!

Cyanide är inte fullt så giftig som titeln antyder; kort och snärtig javisst men snickrad helt enligt den många gånger genom åren använda modulen 1A och är alltså i avsaknad av ”det”.

Down In The Dumps återställer omedelbart ordningen med sång i höga register och ett maffigt trumspel som resulterar i skivans stora stund för Dani Löbe. Han får nämligen lattja loss ordentligt med trumstockarna och visar med eftertryck att han är en av vår tids absolut bästa power metal-trumslagare.

Den korta instrumentala Orbit är inte mycket att orda om. Dess jobb är enbart att ”bygga upp” skivans stora låt tillika första singelsläpp.

Skyfall valdes som första singellåt och det är lätt att förstå varför, även om den rejält tilltagna speltiden på drygt tolv minuter knappast är en PR-persons våta dröm. På detta miniepos pluskonto återfinns mer än en passning till de båda klassiska Keeper Of The Seven Keys-skivorna och det finns faktiskt enstaka spår så långt tillbaka som till Walls Of Jericho. Det är en välskriven låt som symboliserar allt det som alla (?) bandets fans vill ha. Att den är tämligen ensam på skivan om att vara just en sådan låt är en annan femma…

Helloween ska ha all heder av att de har gått in i ”projektet” med ambitionen att återkoppla till framför allt Keeper of the Seven Keys-skivorna men ändå inte låtsas som att åren från dess fram till nu aldrig har existerat. Detta nya alster omfamnar nämligen på en och samma gång hela karriären – möjligtvis med Chameleon och Keeper of the Seven Keys: The Legacy undantagna – vilket undertecknad applåderar och det rejält. Om något är det faktiskt mer av ”nya” än ”gamla” Helloween, vilket framgår av låt för låt-genomgången ovan.

Och nu är stunden kommen för betyget… Ena stunden vill jag dra till med en betygsfyra  – med plus i kanten dessutom – men i och med att det låtmässigt handlar om allt ifrån tvåor till femmor ja då har jag inget annat val än att besluta mig för något av ett medelbetyg. Men jag vill samtidigt poängtera att det till största delen är en rackarns stark skiva vi har att göra med.

Det går inte att vara besviken på Helloween anno 2021. Tvärtom.

Magnus Bergström

Herman Frank ”Two For A Lie” (AFM/Sound Pollution)

Den forne Acceptgitarristen Herman Frank fortsätter att gå sin egen väg och Two For A Lie är ännu ett fantastiskt album med den rätta karaktären. Det femte i ordningen. Vid hans sida finns den trogna följeslagaren Ricki Altzi (At Vance, Masterplan) som bär upp sången med den äran. De övriga tre edsvurna är väl aktade musiker med erfarenhet och anknytning till likartade band vilket cementerar ljudet av heavy metal till fullo.

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept och just därför stämplar Teutonic Order och Venom in med den kraft som det anstår en yxman från Hannover. Rakt på sak med den specifika gitarren som frossar i riff och solon, de virvlande trummorna och den ståndaktiga basen med de hänryckande rytmerna som får fundamenten att skaka samt inte minst den bärkraftiga sången som sätter kronan på verket.

Vibrationerna i Lier leder ända till Kashmir. De förtäckta ackorden får resfebern att gripa tag i nackskinnet på ett sätt som Led Zeppelin gjorde på sin vallfärd till helig mark för mycket länge sedan. Det är inga fel att sätta ner fötterna på hårdrocksterritorium ibland. I synnerhet inte när resultatet blir så här gott.

Power metal-handen har ett järngrepp runt Just A Second To Lose som framhäver en delikat balans mellan tillgänglighet och oåtkomlighet som får den mest inbitne att le i mjugg. Frank har moderskeppet Balls To The Wall på sitt CV. Det har skapat ringar på vattnet som här och nu mynnar ut i den allsångsvänliga Danger. Intensiv och fängslande med spelglädje i sin yttersta skepnad.

Till de som önskar headbanga och lyfta armen mot himlen med de två yttersta fingrarna utsträckta så yppar sig ett utmärkt tillfälle när Stand Up And Fight trampar igång med ingenting annat än utstuderad kämpaglöd. Den kraftfullaste låten på albumet och det bottnar i överflödet av hormonstinna riff och det forcerande tempot.

Med ett öppet sinne avslutar Open Your Mind den nästan prick 40 minuter långa andäktiga föreställningen. De redan trogna har fått sitt lystmäte tillgodosett. För de tvivlande bör det här vara en inkörsport till en heavy metal-himmel som inte bara skänker en oerhörd glädje utan också är trygg, taktfast och teutonisk.

Thomas Claesson

Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)

Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.

Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.

Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.

Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.

Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.

Thomas Claesson

Cheap Trick ”In Another World” (BMG/Warner)

Cheap Trick surfar på en våg av framgång som i ett svep sköljer över lyssnaren med oemotståndlig kraft. De uppsluppna grabbarna från Illinois hade inte planerat att det skulle bli så här, men plötsligt befinner de sig på femte decenniet av sin karriär och knappast någon vet hur det gick till.

I den smala nischen power pop är de överlevare. The Cars, Badfinger och The Kinks m.fl. har alla fallit ifrån. 60-talets brittiska popmusik förstärkta med rappa, välljudande melodier och distinkta gitarriff har trots det en framtid som fortfarande ligger många varmt om hjärtat och här finns argument som väger tungt.

Gitarristen med kepsen Rick Nielsens hårdslående riff i följe med den blonde sångaren Robin Zanders skarpa röst skapar en ljudklang som är både tidlös och ny. Ett sound som på slutet av 70-talet fick John Lennons öron att spetsas, så till den grad att de fick medverka på inspelningen av albumet Double Fantasy.

In Another World är Cheap Tricks 20:e studioalbum och det känns som de sedan 1977 antingen har lyssnat på alla skivor som har gjorts eller ingen alls. Fastän de för fem år sedan blev inröstade i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket normalt är ett tecken på att karriären vänder neråt, så fortsätter de rocka loss som om ingenting har hänt.

Med en glättigt tilldragande anda sveper The Summer Looks Good On You in som en varm sommarfläkt med harmonier och stämsång i överflöd. Sällan har en så positiv stämning varit så efterlängtad och än mer sällan har den tagits emot så frikostigt.

Riff löser av riff och när festen börjar i The Party har tonerna kommit så nära metal som det i de här sammanhangen är möjligt att komma. Häpnadsväckande, gränsöverskridande och ett styrkebesked. Den självförklarande Boys & Girls & Rock ’n’ Roll tar tillbaka disciplinen till ett jordnära tillstånd.

I skiktet mellan blues – och glam rock återfinns Final Days. Skräddarsydd för en arena som till folkets jubel fylls med rock. Avslutande John Lennon covern Gimme Some Truth är fortfarande tänkvärd  och spetsas till ytterligare när Steve Jones från Sex Pistols får fatt i en gitarr med bra bett.

Gör en musikcocktail med The Beatles, The Who, The Yardbirds, Jimi Hendrix och Beach Boys och du får Cheap Trick. Ett Band som i praktiken inte har gjort några framsteg sedan de bildades. Tur då att de startade på en osedvanligt hög nivå.

Thomas Claesson

Greta Van Fleet ”The Battle at Garden’s Gate” (Universal)

Till följd av all uppståndelse som har kretsat runt Greta Van Fleet de senaste åren är det förvånande att bandet bara har släppt två album sedan 2017. Eventuellt beror det på att de tycks leva i ett parallellt universum. Förmodligen beror det på att deras episka bluesdrivna hårdrock är genrens räddare i nöden.

Med The Battle At Garden’s Gate fortsätter Greta Van Fleet sin välkända tillbakablickande framställning med avsikt att inte likställas med andra band i samma tidsspann. Dessutom visar konceptet på ett stort bemödande att särskilja sig från ikoniska band som Led Zeppelin och Rush till förmån för sitt eget sound, men med förbehåll att inte tona ner inslag av gammal god kvalitet.

Albumets utsträckning känns ljudmässigt mäktigt, gitarren är tyngre och sångrösten ligger en tonart högre. Låtarna är också mer sofistikerade och bandets mognad strålar ut åt alla håll och kanter. Den förväntade energin ligger fast, men behovet av att bevisa sina talanger ligger inte längre under press. Sångerna och inspirationen flyter på lugnt och variationsrikt med bra balans.

Med en andaktsfull orgel inleder Heat Above föreställningen och tonerna som strömmar ut är fulla av inlevelse. Den akustiska gitarren ger en dekorativ inramning och i följe med den graciösa rösten blir det till en tilldragande fingervisning i vad som komma skall.

Med en rebellisk attityd och en längtan efter friheten som rockmusik framkallar stramas tyglarna åt med My Way, Soon. Briljanta ackord och samhällsorienterad lyrik i djup harmoni. Den episkt eskalerande Broken Bells med sina historiska vingslag är magnifik. Gitarrsolot med de lätta trycken på wah-wah pedalen svänger följsammare än en vindflöjel.

Age Of Machine drar åt sig en del uppmärksamhet, men vem kunde tro något annat? Psykedelisk rock har alltid legat som nystat likt ett knyte bomull runt hjärtat. Varmt, mjukt och till belåtenhet. The Barbarians fortsätter fältslaget och river ner en del vapenskrammel i god anda. Kluriga passager med progressiva takter ger oinskränkt stöd.

Avslutande The Weight Of Dreams sätter kronan på verket. Den amerikanska drömmen går i uppfyllelse. De tre bröderna Kiszka och deras kompis Danny Wagner, alla hemmahörande i Michigan, har funnit både den själsliga rikedomen och sin egen identitet. Det här är vägen att vandra och Greta Van Fleet är på god väg.

Thomas Claesson

Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)

Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.

Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.

Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.

Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.

Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.

Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.

Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.

I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.

Thomas Claesson

U.D.O. ”Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show” (AFM/Sound Pollution)

 Release 19 mars

Mannen med den helt unika sångrösten är numera i det närmaste unik även när det gäller att släppa liveskivor. Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show är den sjunde i ordningen och oddsen är låga på att det inte är den sista.

Men vem är jag att klaga på det när det handlar om en så stark giv som den här som dessutom får extra relevans i och med att den är ett dokument från en av ytterst få, eller kanske till och med den enda, hårdrockskonserten som genomfördes inför publik pandemihösten 2020.

Givetvis är inte Udo Dirkschneiders röst vad den en gång varit men den fungerar precis som den ska för ändamålet; det vill säga resan fram till de mäktiga körrefrängerna i klassisk tysk metalstil.

Livemaskinen U.D.O. är lika väloljad som alltid och ljudet är finemang; när stereons volymreglage dras upp mot max får jag känslan av ett vettigt substitut för ”the real deal”.

Men alltså… Jag förstår att det här kändes som en unik konsert för bandet och publiken och att skälen för att lufta några Accept-låtar var tunga. Jag säger inte emot. Med det sagt; varför inte bjuda på några sällan eller aldrig spelade istället för de gamla vanliga?

Desto mer glädjande på låtfronten att det grävts rejält i U.D.O.-diskografin och fiskats fram inte bara en utan två låtar från underskattade Mastercutor (ja det är en av undertecknads ”tyska favoriter”).

Prost, Herr Dirkschneider!

Magnus Bergström