nyaskivor.se

ICS Vortex ”Storm Seeker” (Century Media/EMI)

ICS Vortex är kanske mest känd för sin medverkan i Dimmu Borgir, där han varit med och präglat soundet i ett antal år. Inte minst med sin något annorlunda röst. Han är också med i ett flertal andra band, såsom Borknagar och Arcturus.

Nu får vi äntligen ett soloalbum från Vortex där han står för sång och de flesta instrumenten själv. Och det var med glädje jag för första gången hörde singeln The Blackmobile som höjde mina förväntningar på detta album. Överlag är det inte alls ett black metalalbum som vi kan tro då vi hör öppningsspåret. Musikstilen är en sorts groove-metal, blandat med 70-tals prog, lite stoner och såklart Vortex rensång som sätter prägel på hela skivan.

Ljudbilden är dock något skev, ibland hörs sången alltför lågt och ganska ofta känns gitarrerna oputsade. Skitiga gitarrer kan vara bra men här blir det mest bara otydligt. Ibland blir jag också något fundersam hur Vortex tänkt, då vissa låtar tar några udda vändningar. Det är intressanta idéer som dock inte alltid funkar.

Betyget till Storm Seeker blir ändå 3½/5 djävulshorn. Det är intressant hur han blandat olika stilar och inte dragit sig för att ta med vissa partier. Han besitter också en röst som är ytterst ovanlig, som han flera gånger bevisar, men som kanske inte alltid prickar rätt just denna gång.

Bästa spår: Storm Seeker, The Blackmobile.

Martin Engström

Suicide Silence ”The Black Crown” (Century Media/EMI)

Så här ska deathcore låta! Redan i första låten Slaves to substance visar Suicide Silence att de är ett toppnamn i genren: massor av aggressivitet blandas med finfina thrashvibbar á la Machine Head (jag tänker då på gitarrspelet). Och jisses så gött låten varierar mellan snabbt och tungt.

Andra starka låtar är tunggungande O.C.D med sin klockrena refräng och skivans kronjuvel; Korn-covern Witness the addiction som tolkas med finess och det är bara att tacka för underhållningen.

Men allt är inte lika bra för det finns blekare låtar som Cross-eyed Catastrophe och Smashed. Men tur då att avslutande Cancerous skies tillhör skivans toppskikt och därmed lämnas lyssnaren tillfredsställd.

Bring Me The Horizon ska inte känna sig säkra, även om de i dagsläget sitter överst på deathcore-tronen. SS är nämligen pigga utmanare och till skillnad från BMTH låtar de sina egna instrument tala istället för att använda sig av ljudeffekter här, där och everywhere.

För undertecknad, som innan bekantskapen med TBC var SS-oskuld, så känns det som en stark skiva och den välförtjänta betygsfyran kommer direkt från (musik)hjärtat. Å andra sidan vet jag att en del SS-fans som varit med från början tycker att bandet varit bättre på tidigare skivor. Äh, för tusan, det finns förstås ett oerhört enkelt sätt att avgöra om du som läser dessa rader gillar TBC eller inte: lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Smaken är som baken…

Magnus Bergström

Warbringer ”Worlds Torn Asunder” (Century Media/EMI)

Warbringer är ett av de nyare banden som har lyckats skapa något nytt samtidigt som man har bevarat den gamla hederliga thrashen. Banden idag har annars en tendens att låta väldigt lika även om jag tycker att den svenska scenen är bäst för tillfället med namn som Raging Steel, Entrench, Immaculate, Antichrist… 

Warbringers tredje album “Worlds Torn Asunder“ är en vändning. Min första tanke när jag lyssnade var: “Ännu en halvbra, ny thrashskiva som man tröttnar på efter andra lyssningen”, men efter några varv i spelaren märker jag att den är mycket roligare och intressantare än många andra skivor från dagens scen.

Här finns mycket mer variation. Lugnt, tungt, hårt, melodiöst, gungigt, thrashigt, ösigt och snabbt! Så klart är det det snabba som dominerar. På vissa håll kan man även få lite proggresiva vibbar med lite tekniska partier. I slutet av albumet kommer de lugna partierna mer och mer men det leder alltid till något tungt eller snabbt. Sångaren John Kevill skriker och låter arg hela skivan igenom och hans kollegor på gitarr spottar ur sig vassa och tekniska riff som får mig att tänka på bränt plektrum.

Skivans bästa stunder är när låtar som “Wake up… Destroy”,  “Shattered  Like Glass”,  “Savagery” och den något mer melodiösa “Treacherous Tongue” ljuder i högtalarna.

Tillsammans med några av de svenska thrashbanden har Warbringer lyckats göra ett intressant och bra album som blandar nyskapande med traditionell thrash metal. Du som gillar hårda thrashskivor med ös så det räcker borde ta och kolla upp “Worlds Torn Asunder“ direkt!

Erik Kristhammar

Morbid Angel ”Illud Divinum Insanus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Alla blir vi äldre och så även metalband. Morbid Angel är inget undantag och visst hörs det att bandets sound ändrats genom åren. Den här skivan är snäppet lugnare än vad vi har hört tidigare, men även om många låtar känns slarvigt genomtänkta och dåligt genomarbetade så tror jag mig ändå förstå vart de är på väg.  Jag måste ändå säga att jag till viss del gillar vad jag hör. Jag föredrar band som försöker tänka ut någonting nytt, som förändrar sitt eget sound någon gång då och då. Morbid Angel har gjort ett försök och snubblat på mållinjen. För även om man borde ha arbetat längre på låtarna så ger bandet fortfarande allt de har och man landar därför på ett resultat knappt under medelbetyget. David Vincent visar vilken hög klass han fortfarande håller sångmässigt efter alla dessa år, och grundaren tillika gitarristen Trey Azagthoth är lika snabb och teknisk som alltid.

Vad är det då som går fel? För det första så försöker de förnya sig genom att blanda in hiphop och technobeats i den tidigare så brutala metal som vi tidiagre skämts bort med. Vilket inte alltid är fel men idag är det ingenting som är ovanligt alls och det finns flera band som lyckas så mycket bättre med det här. Sedan så har jag svårt att förstå hur bandet själva vill tolkas då vissa av låtarna är seriösa försök till att berätta någonting medans andra låtar känns skämtsamma och oseriösa.

Men…bandet bjuder ändå på flertalet trevliga låtar – och har man tidigare ansett att Morbid Angel är på tok för extremt, ja då är det kanske tid att ge bandet en ny chans. För musiken är det absolut inget fel på. Det är låtkompositionerna som förstör.

Tobias Blixt

Crematory ”Black Pearls/Greatest Hits” (Massacre/Sound Pollution)

Crematory som varit aktiva sedan 1991 har bestämt sig för att fira sin tid på marknaden genom att släppa en samling. ”Black Pearls” består av två skivor med sexton spår vardera och är således en riktigt fullpackad kollektion.

När man ska recensera samlingar så gäller det i regel att utgå från att dess material ska hålla god kvalitet, eftersom man bör ta med sina bästa spår. Crematory har verkligen varit ojämna genom åren och har även blandat en hel del genrer. Det känns inspirerande att man nu äntligen kan ta del av deras enstaka spår från samtliga skivor på en och samma gång. Jag tyckte exempelvis att ”Infinity” ej höll den nivå jag hoppats på, men hade några riktigt bra spår. Jag har i princip haft ögonen på Crematory under en lång tid och kommit fram till att de är omöjliga att lita på.

Det som i slutändan avgör om man kommer gilla Crematory är om man tycker att någon av följande stilar smörjer dina redskap: Industri, extrem, death, goth eller melodisk rock. En kombination eller flera av dessa ingår på flertalet spår. Lägg även till att en hel del spår endast är på tyska, och man kan dra liknelser med Rammstein därav.

När det kommer till låtval så hittar vi alla de bästa spåren här. Jag är exalterad över att det finns band som faktiskt ger fansen möjligheten till en sådan här platta. Från och med nu kommer jag inte behöva något annat än Black Pearls när jag ska ha Crematory på min spellista. Mina favoriter genom tiderna och som man även hittar på dessa svarta pärlor är: Infinity(otroligt skön refräng), Fly(synthen är magisk), Tears of Time(En av världens bästa tunga låtar), Höllenbrand(mäktigt och industri, inspiration till Rammstein), Temple of Love(otroligt bra cover, förbättrar originalet), For Love(otroligt vacker), Caroline(än en gång synthen), Revolution(än en gång refräng utav världsklass) och My Way(likt Tears of Time, riktigt tung).

Det är i princip omöjligt att ge någon negativ kritik till välproducerad och klockren hårdrock. Om man som Crematory nu valt de absolut bästa låtarna från deras ca 15 tidigare plattor, då kammar man hem full pott.

Ricky Löfqvist

Hour Of 13 ”Ritualist” (Earache/Sound Pollution)

Hour of 13 sneglar inte så lite på tidiga Sabbath utan att för den skull plagiera i någon mån.

Stämningar och texter får mig också att sända en tanke till de idag nästan bortglömda, på sin tid utmärkta Demon. Minns Don’t break the circle och ni fattar vad jag menar. För övrigt finns inga paralleller banden emellan. Hour of 13 gör tvättäkta, klassisk doom och inget annat, medan Demon var mer melodiösa och snabbare.

Hour of 13:s gitarrist och låtskrivare numero uno Chad Davis kan verkligen konsten att framkalla lagom saktmodiga och riviga riff som får nackhåren att resa sig på den mest luttrade doomfantasten. Ingen oäven sololirare är han heller.

I studion står för övrigt Chad Davis för det mesta, sången borträknad. Sjunger på The Ritualist gör Phil Swanson. Dennes något begränsade register kompenseras av en god portion charm, en i sammanhanget inte helt malplacerad anspänning och kanske framförallt en i dessa dagar rätt ovanlig frånvaro av detta eviga growlande. Swanson är numer utbytt mot Ben Hogg. Synd, kan jag tycka utan att för dens skull nedvärdera Hogg som är en rutinerad frontman.

Bästa spår: Demons all around me.

Mats Johansson

The Haunted ”Unseen” (Century Media/EMI)

Tolv låtar, 42 minuter och 30 sekunder. Det är vad The Haunted erbjuder musikdiggare med öppet sinne på nya och mycket intressanta Unseen.

Först måste det uppenbara påpekas: det här är en värdig och logisk uppföljare till The Dead Eye, även om Unseen överträffar den i låt efter låt. Det handlar om en frustande, introvert, vemodig och samtidigt livsbejakande skapelse.

Influenserna är många och för att nämna några: blanda Mastodon, Tool, Iced Earth, Opeth, In Flames och – åtminstone i mina öron – framför allt Burst och tillsätt en lagom dos av ”gamla” The Haunted.

Unseen är ett typexempel på konsten att ta ut svängarna. Ordet progressivt används nuförtiden väl ofta för att beskriva olika hårdrocksband, men det känns helrätt (och samtidigt överraskande) och måste användas för att beskriva ”pånyttfödda” The Haunted.
Förra skivan Versus var en typisk thrashskiva, och med tanke på det är Unseen vågad och rent ut sagt f-n så imponerande.

Låtarna? Bäst: Never Better. Minst bra: No Ghost.

En följd av allt det nya är att bandet nu står inför karriärens största utmaning: att förena det gamla och nya materialet på scenen. Det ska bli mycket spännande att se/höra hur det ska gå till.

Magnus Bergström

Children Of Bodom ”Relentless Reckless Forever” (Spinefarm/Cosmos)

Säg Children Of Bodom och ”alla” hårdrockare associerar bandnamnet till gitarristen/sångaren Alexi Laiho. Men COB är ingen solotripp utan ett väl sammansvetsat band, vilket visas gång på gång när nya skivan Relentless Reckless Forever snurrar i hörlurarna.

Det är verkligen en våt dröm för i synnerhet gitarrister att spisa RRF, eftersom gitarrspelet är i fokus. Jag måste också nämna trumljudet som känns i det närmaste perfekt i en bra mix av studio- och livekänsla. Något för Metallica att ta efter…

Inledande Not My Funeral fastnar direkt och visar att bandet i allra högsta grad är att räkna med fortfarande. Därpå följer fartmonstret Shovel Knockout som – självklart – kryddas med smakfulla keyboardslingor av Janne Warman (som är lika viktig för COB som Alexi). Tredje låten Roundtrip To Hell And Back är förhållandevis långsam och känns först väl ”smörig”, men framstår sedan som en av skivans absolut bästa låtar inklusive en übersuperb refräng. Och så fortsätter det… RRF är som en programförklaring av allt som är COB, i och med att alla deras musikaliska sidor visas upp i en härlig blandning.

RRF är inte ett magnum opus men utan tvekan mycket, mycket bra. De redan frälsta fansen lär inte bli besvikna. Att högsta betyget uteblir beror på att två av låtarna (Pussyfoot Miss Suicide och Northpole Throwdown) är för mycket ”standard” jämfört med övriga.

Det känns glädjande att Alexi & co är tillbaka i toppform.

Magnus Bergström

One Man Army And The Undead Quartet ”The Dark Epic” (Massacre/Sound Pollution)

Till att börja med måste jag konstatera att Johan Lindstrand (ex-The Crown) har en av världens absolut bästa death metal-röster, ja kanske rentav den allra bästa. Hans framgångsrecept är konststycket att få ”kakmonster”-sången att låta tydlig. Helt enkelt enastående.
One Man Army And The Undead Quartets fjärde skiva The Dark Epic kommer inte att gå till historien som nyskapande. Nej, det är 50 minuters blandning av thrash och death metal – take it or leave it, liksom.

Inledande Stitch bjuder på ett förvrängt Angel Of Death-riff och är en finfin start. Men utöver just Stitch får jag ganska omgående känslan av att flera av skivans övriga låtar är för likartade, och det är aldrig kul…

Men, hallå där… Vid närmare granskning upptäcker jag att det finns två i sammanhanget mycket originella inslag på skivan: Sandman Apocalypse som är (näst intill) åtta minuter lång och bjuder på flera snygga tempoväxlingar. Titellåten klockar in på (näst intill) mäktiga nio minuter och är smått progressiv och i det närmaste helt instrumental. Coolt!

Att dessutom efter sistnämnda smått episka skapelse avsluta skivan med full-fart-hela-vägen-in-i-kaklet-låten How I Love To Kill You är ett smart grepp, som gör att lyssnaren kippar efter andan till skivans sista sekund.

När plus och minus ska fördelas i vågskålen så finns på plussidan sången, det suveräna ljudet och det genomgående skickliga framförandet. På minussidan finns det faktum att flera av låtarna är väldigt lika. Betygssättningen är således inte helt enkel och jag väljer till slut något av en medelutväg, men lägger utan tvekan till ett stort plus i kanten.

Det skulle kittla dödsskönt i kistan att få uppleva bandet live på någon sommarfestival…

Magnus Bergström

Deicide ”To Hell With God” (Century Media/EMI)

                               I butik: 23 feb

Dödsmetallarna i Deicide från Tampa, Florida, har en alldeles särskilt utpräglad faiblesse för blasfemi, allehanda satanistiska provokationer och en smått unik intensitet som musikaliskt kännetecken.

Och det vill inte säga lite med tanke på sammanhanget de verkar i, vilka konkurrenter de har haft genom åren.

Nya plattan To hell with God, som är den tionde sen debuten 1990 och den första hos Century Media, är en råstark högerkrok rakt över örat. Deicide levererar brutalt snabb och kompromisslös metal som inte går att värja sig mot. De har en självklar plats på scenen 2011.

Betyget dras ned något på grund av några svaga refränger. Det blir lite väl nyansfattigt ibland, som i Witness of death, vilken inte förmår lyfta riktigt. Trots det oerhört kraftfulla anslaget.

Som helhet är To hell with God emellertid en ganska formidabel uppvisning och omtumlande upplevelse. Deicide visar att de har klarat en del svåra slitningar inom gruppen och verkar lika starka som någonsin förr.

Mats Johansson