nyaskivor.se

Eternal Gray ”Your Gods, my Enemies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om man ser det som sin uppgift att stoppa in så många riff som möjligt i en låt krävs det fingertoppskänsla, så att ekvilibrismen inte sker på bekostnad av låtarna. Vid första genomlyssningen av Your Gods, my Enemies är det just låtar som jag börjar längta efter. Det spretar åt olika håll och hänger inte ihop, och kanske är det därför som jag får en känsla av att allt flyter på i ungefär samma tempo, trots takt- och tempobyten, men någonstans runt titellåten och efterföljande Unlabeled börjar det ta sig. Där faller bitarna på plats och alla meckiga prylar fungerar som just låtar, och Blind Messiah är rentav ett litet mästerverk där mina tankar går till Nevermore. Plattan kräver en del av lyssnaren men växer till sig med antalet genomlyssningar, så fans av Nevermore och Meshuggah bör ge den en chans, även om de inledande låtarna i mitt tycke aldrig riktigt får alla bitar på plats. Mer variation på sången skulle också hjälpa till att lyfta låtarna.

Avslutande elektroniska bonusversionen av Never waits känns helt onödig tills jag konstaterar att tillsammans med Lucifer Dance, Chris Laneys Ibiza-remix av Candlemasslåten Lucifer rising, så kommer den att göra kl. 02.30 lördag natt med polarna och för många öl roligare.

Jonas Andersson

Nightbringer ”Hierophany of the open grave” (Season of Mist/Sound Pollution)

En timme amerikansk black metal kan bli i mastigaste laget, men Hierophany of the open grave tilltalar mig. Dock rekommenderar jag hörlurar. I högtalare funkar det bra som soundtrack, men lurarna lockar fram nyanserna och stämningarna; det går från något som låter bra till något som blir intressant.  Låtarna ger en känsla av hymner och sången är av mässande karaktär. Tänk åkallan av underjordens makter och diverse demoner. Ska jag klaga på något så är det en viss likriktning, men öppningslåten Rite of the slaying tongue sticker ut tillsammans med The gnosis of inhumation.

Släck ned ljuset, luta dig tillbaks i favoritfåtöljen, slut ögonen och glid iväg på en timslång resa i det svarta Amerika, och då menar jag inte Sydstaterna. Det är helt klart en resa värd pengarna.

Jonas Andersson

Elitist ”Fear in a Handful of Dust” (Season of Mist/Sound Pollution)

Härligt minimalistiskt omslag och 11 låtar med en speltid av 34 minuter. Som upplagt för en rejäl dos av aggression från nykomlingarna Elitist med andra ord. Vad man får är i stället 34 minuter av något slags doomig sörja, av skivbolaget benämnt sludgecore. Väldigt mycket sludge och lite core, får jag säga. Allt mal på som en sörja och man märker inte ens när en låt slutar och en ny börjar. Jag vet inte vad låten Slowly fucked and force fed handlar om eftersom sångaren kväker som en groda, men den sammanfattar i alla fall känslan av att lyssna Fear in a handful of dust. Något som är bra överhuvudtaget? Howling wind sticker ut och piskar på med den aggression som bandet lyckas trolla bort i övrigt. Här har Season of Mists vanligtvis effektiva kvalitetskontroll fallerat.

Jonas Andersson

Benighted ”Asylum Cave” (Season of Mist/Sound Pollution)

Benighted åstadkommer på sitt sjätte album habil bruksdöds av den gamla skolan med tematik baserad på historien om Joseph Fritzl, eller snarare en man besatt av Fritzl och hans gärningar. Textmässigt förstår ni alltså vartåt det lutar. Medan jag lyssnar tycker jag det är helt okej, men efteråt infinner sig ingen känsla av att man omedelbart vill lyssna på plattan en gång till. Ändå kan jag inte säga att något är dåligt förutom sången som ibland tyngs av effekter, något jag personligen avskyr. Antingen kan man growla och då gör man det utan effekter, och kan man inte så får man väl spela trummor eller något i stället. Bäst tycker jag om titellåten och korta, snärtiga Hostile; ett stycke furiöst ursinne.

En platta som rekommenderas till inbitna dödfantaster, men för min del blir den tyvärr mest en i mängden.

Jonas Andersson

Tsjuder ”Legion Helvete” (Season Of Mist/Sound Pollution)

    I butik: 16 december

Vad har vi här då? En platta som heter Legion Helvete med ett band vars trummis kallar sig Anti Christian. Hmm, onda norska pojkar som är arga på någon som heter Christian tydligen. Jag undrar vad den stackaren har gjort.

Sådär 30 sekunder in i The Daemon Throne håller jag på att kvävas av min egen ironi, för helvete (Ursäkta!) vad bra det här är. Låtarna är fulla av sköna riff, Nags röst har både taggtråd och kraft och framför allt svänger det utan att någonsin falla utanför black metal-ramarna. Black metal riskerar ju annars att bli antingen mördande tråkig och enformig i sin strävan att vara ”true”, eller urvattnad med massa andra influenser.

Legion Helvete är en synnerligen homogen platta utan en tråkig stund eller en dålig låt, men några låtar höjer sig ändå över mängden. Inledande The Daemon Throne exploderar i ett sagolikt ös kombinerat med ett härligt riff som gör det omöjligt att sitta still, Slakt är en punkig historia inledd med Overkill-trummor och kryddad med en motorsåg för att förstärka budskapet, och avslutande Vårt helvete lyckas med det näst intill omöjliga: drygt 10 minuter black metal utan att bli tråkig.

Alla som gillar Immortals All Shall Fall, och vem gör inte det, borde tilltalas av Legion Helvete. Tsjuder är tillbaka, och det med besked. Det här är en platta som kommer att hamna högt på min årsbästalista när 2011 ska summeras. Köp, för helvete! Det är tyvärr dags att avsluta min ström av superlativer eftersom jag måste till kyrkan i ett ärende. Så, där har jag mitt liksmink…men var sjutton har jag lagt tändstickorna?´

Jonas Andersson

Straight Line Stitch ”The Fight Of Our Lives” (Spinefarm/Universal)

Det finns positiva överraskningar. Och så finns Straight Line Stitch – snacka om MYCKET positiv överraskning!

Jag är 100 procent ärlig när jag skriver att när jag fick The Fight Of Our Lives i min hand (pris ske Gud för att det fortfarande finns skivbolag som skickar ut riktiga skivor) hade jag aldrig någonsin hört talas om bandet. Jag tänkte bara något i stil med ”skivbolaget Spinefarm har ju några sjyssta band i stallet så det är nog ganska bra”. Ganska bra? Mycket bra! Eller OMG* som det heter nuförtiden.
Modern metal med massor av aggression blandat med mjuka, känsliga tongångar. En balansgång som kan vara svår att hantera men det här är bandet som visar exakt hur bra denna kombination kan bli när det görs på rätt sätt.

Bakom mikrofonen har bandet en otrolig tillgång i Alexis Brown som varvar skriksång á la The Dead Eye-Dolving (The Haunted), growl och vanlig sång på ett övertygande sätt. Ja, Alexis är utan tvekan något utöver det vanliga och en av hårdrocksvärldens största röstprofiler. Det är nästan så att man blir förälskad…

Att utse favoritlåt(ar) går bara inte utan jag konstaterar bara att de tre första låtarna är hur j-la bra som helst. Dessutom är det uppfriskande med Cold Front som i detta sammanhang närmast kan liknas vid en ballad.

Ingen låt är dålig men No Tomorrow och Never Surrender är minst bra. Refräng respektive vers känns helt enkelt för ”snälla” för att platsa på skivan. Det är också detta som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare; rensångspartierna borde helt enkelt vara färre.
På något sätt känns det också bra att gå och hoppas på att nästa Straight Line Stitch-release ska vara ännu bättre. Så underbart det är med nya musikfavoriter!

Magnus Bergström

*OMG = Oh My God

Venom ”Fallen Angels” (Spinefarm/Universal)

      I butik: 28 november

En ny Venomplatta har inte inneburit några högtidsstunder det senaste decenniet, så trots tal om en tillbakagång till det klassiska Venomsoundet var inte förväntningarna högt ställda. Inte blir de högre när det öppnar synnerligen tveksamt med singellåten Hammerhead. Den är inte dålig men inte är det klassiskt Venom. Tack och lov är den en parentes, för snart brakar helvetet lös med Nemesis med, hör och häpna, Celtic Frost-vibbar på sången. Sen radar Cronos och kompani upp dem: en lång radda Venomlåtar, i motsats till låtar spelade av ett band som heter Venom, om ni fattar. Helt enkelt låtar med rötterna förankrade i de klassiska albumen, även om soundet är modernt. Flytet avbryts endast av lite tramsiga Punk’s not dead. Om vi bortser från de senaste tjugo åren eller så, så känns plattan som en rätt naturlig progression från Calm before the storm, en platta som i mitt tycke har oförtjänt dåligt rykte. Cronos röst har fortfarande bett, bulldozerbasen mullrar och bandet låter piggare och alertare än på mycket, mycket länge. Plattan håller trots många genomlyssningar och till och med Hammerhead växer till sig, så betyget gnetar sig upp till en fyra.

Trots att det här är en platta vars summa är större än delarna kommer Hail Satanas, Damnation of Souls och Pedal to the Metal, trots den sistnämndas titel, att stå sig väl jämsides klassikerna i bandets liverepertoar.

Jonas Andersson

Fair To Midland ”Arrows & Anchors” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arrows and Anchors heter Fair to midlands senaste album, och man kan säga att de börjar med ankaret på botten av musikhavet. Introtemat ”Heavens to murgatroyd” får mig hellre att längta till himlen än att fortsätta lyssna. Med lite vemod inför vad som komma skall så fortsätter jag. ”Whiskey & Ritalin” är en tung upptempo låt och man tänker jävlar vilket skönt drag det är i låten och det kan ju bara gå uppför nu. Sången ger en helt underbar atmosfärisk kontrast till de tunga gitarriffen. Men…det går inte och höra ett enda ord av vad han sjunger, efter att ha lyssnat igenom sex gånger tycker jag att man borde kunna urskönja några ord, men det är en kvalité som saknas här.

”Musical chairs” är en av de mer framstående låtarna, och man slås verkligen av Jon Dickens basspelande. För mig en av de bästa basisterna som finns. Tyvärr lämnade han bandet i år vilket kan ses som en förlust för Fair to midland. Skivan rullar på och det är verkligen en upptemposkiva. Låtar som ”Uh-Oh”, ”Amarillo sleeps on my pilow” det lite Tv-spelsinspirerade introt i ” A loophole in limbo” och de diverse syntar och pianon som kryper fram lite här och där i låtarna och får dem verkligen att framstå som ett experimentellt rockband. ”Typhoid Mary Sends Her Best” är nå’t sorts instrumentalt mellanbreak eller ja, kalla det vad ni vill – det finns där och fyller egentligen ingen funktion(?). Även ”The Upset at Bailey Bridge” är bara en låt som finns där. Man kan undra om de tyckte skivan behövde två stycken på 50 sekunder, som bara är flummigt och otolkbart?

Låten ”Rikki Tikki Tavi” är verkligen experimentell, ett brutalt metalgrowl blåser huvudet av en i början och blandas emellanåt med Darroh Sudderth’s mjuka stämma. Det är verkligen en låt som hamnar bland de bästa på skivan.

”Three Foolproof Ways to Buy the Farm” är det tredje instrumentala stycket, och nu känns det som att det räcker…

Man kunde lika gärna ha bytt ut de tre instrumentala låtarna mot ”The greener Grass” som är 10.57 lång, men som håller hela låten igenom och aldrig blir tråkig.

Sista låten ”Pour the cal to ér”, som är ett bonus track, försvinner bara i den mängd musik som finns på skivan. 16 låtar är för mycket.

Det är ett fantasifullt och inspirerat ”fair to midland” vi lyssnar på 2011. De blandar frenetiskt olika elektroniska inslag med pianon, syntar och diverse andra instrument. Skivan blir egentligen aldrig tråkig för den har så många olika delar av olika genres. Men man kan undra om inte lyrikskrivarna i bandet legat lite på latsidan, eller om musikskrivarna fått alltför mycket utrymme? Hur som helst, ska man summera allting så känns det som om det inte är en skiva man gillar på en gång, utan att man måste lyssna på den flera gånger innan den börjar sjunka in. Den är för bra för ett lågt betyg och tvärsom. Too good to be bad – too bad to be good…

Erik Emilsson

Nader Sadek ”In The Flesh” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Den egyptiskfödde, New York-baserade konstnären Nader Sadek har med sitt senaste projekt producerat ett konceptalbum. Temat handlar om mänsklighetens förhållande till olja och hur detta, ”från uråldriga livsformer”, utvinns och fungerar som ett ”självdestruktivt bränsle till samhällets girighet”. Låtarna byggs mycket kring blastbeats, growlsång, bländande teknik och en del progressiva vändningar. För själva framförandet av musiken står sångaren Steve Tucker (före detta Morbid Angel), trummisen Flo Mounier (Cryptopsy) och gitarristen Rune Eriksen (Ava Inferi). Medverkar gör också ett antal gästartister från band som Mayhem, Cattle Decapitation, Monstrosity, Morbid Angel och Krallice.

In The Flesh är ett konceptalbum vars nio låtar framförs med en imponerande känsla, teknik och tyngd, där temat gör lyssningen ännu lite mer intressant.

Rickard Engström

Trivium ”In Waves” (Roadrunner/Warner)

Trivium är lite av ett problematiskt band för mig. De har lyckats göra en hel del bra låtar, men det finns också alltid några väldigt medelmåttiga spår på samtliga deras album som tynger ner det hela. I och med Shogun, deras senaste alster, tyckte jag att man tog sig ur det lite mesiga soundet man haft stundtals och verkligen befäste sig som ett mer framåtsträvande och innovativt band.

Med In Waves går tyvärr utvecklingen bakåt. Man har mer än någonsin förut smöriga refränger fyllda med rensång och gitarrslingor tagna direkt ur mainstreamfacket. Jag får känslan av att man försökt vara mer kommersiella i och med detta album och försökt leva upp till krav ställda för att nå en kommersiell succé.

Något som jag saknar är de riktigt episka låtarna som de ibland lyckas få till, och inte minst en instrumentell fullpott som låten ”The Crusade” från förra skivan. Detta tycker jag definitivt sänker skivans attraktionsvärde. Jag har svårt att skilja låtarna från varandra och uppmärksammar endast ett riff här och var, och vet då inte riktigt vilken låt det förekom i. Titellåten ”In Waves” är nog faktiskt den bästa, med riktigt sköna markeringar som ett bra intro också ger oss försmak av. ”Inception of the End” är en annan låt med lite högre tempo och med ganska typiska Trivium-riff.

Jag är lite besviken på att uppföljningen på Shogun inte alls blev så bra som jag hade hoppats. Men jag ska också lyssna på föregående album för att se om det egentligen är något att ha, jag mindes dem som bra men kanske har jag tröttnat på stilen. Betyget blir 2½/5 djävulshorn.

Martin Engström