nyaskivor.se

Craig Bickhardt ”Brother to the wind” (Indys/Hemifrån)

En ganska sval bris med endast en stark vindpust på skivan, nämligen ”If he came back again”. Craig är annars känd för sitt låtskrivande till andra artister. En folk-country-popig platta som egentligen inte levererar speciellt mycket. Förutom ovan nämnda låt då som sticker ut textmässigt i alla fall. Han skrev den till The Highwaymen (Johnny Cash, Willie Nelson, Kris Kristofferson och Waylon Jennings). Den finns med på deras skiva från 1994 om jag inte missminner mig.

Skivan innehåller ett dussin låtar som representerar hans karriär som låtskrivare. Tyvärr är det så med många låtskrivare att deras egna versioner blir långt ifrån de som man har hört från början med andra artister. Så kan jag tycka är fallet med Bob Dylans låtar, att de ofta är bättre med andra artister. Inte alltid men ofta.

Mattias Ransfeldt

Celilo ”Bending Mirrors” (Homesweet/Hemifrån)

Om man har tröttnat på My Morning Jacket och Wilco, tycker att Neil Young var bättre förr. Då har ni vaskat fram guld om ni inte redan har upptäckt Celilo.

Sångaren Sloan Martin hävdar att deras influenser är Neil Young, Sun Kill Moon och Pink Floyd mfl. Det kan inte stämma bättre än så. Hur beskriver man Neil Youngs musik rättvist? Retro-rock? Den här skivan håller sig inom ramen Neil Youngs 70-tals skivor och My Morning Jackets skiva ” It stills moves”. Likt svenska Claes Cleeve & Sasquatch klarar Celilo av att förvalta musikarvet från Neil.

Om man lyssnar på Anthony Crawfords röst  på ”Five is red” så låter han liksom Sloan Martin väldigt likt Neil Young på sången. Musiken ligger också väldigt nära, därav är det svårt att inte dra referenser just till denna herre.  Ibland är Celilo mer Neil Young än Neil Young själv. En skiva som borde finnas i var mans skivhylla. Jag vill därför passa på att hylla denna grupp och hoppas att fler får upp ögonen för dem.

Mattias Ransfeldt

Rhett Miller ”Rhett Miller” (Shout Factory/Hemifrån)

Old 97´s sångare Rhet Miller testar då och då sina vingar med diverse soloalbum. Det blir en karbonkopia av Whiskeytowns Ryan Adams men som inte riktigt kommer fram. Inte för att det han gör är dåligt men det är inte unikt och inte heller hejdundrandes bra. Det är inte så att jag hoppar jämfota av lycka och berusning. Det finns en uppsjö av artister och grupper som låter alt-country och det är svårt att sticka ut ur den massan. Bandet Old 97´s bildades i början av 1990-talet och har inte nått de stora framgångarna utan ligger och skvalpar på en lite lägre nivå än Ryan Adams och hans Whiskeytown.

Låten ”Happy birthday don’t die” handlar om hur han tror att världen ser ut när hans dotter Soleil fyller 100 år. Det är väl den trevligaste och sticker ut mest på albumet.  För övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen. Påminner om ett av Ryan Adams lågvattenmärken.

Mattias Ransfeldt

Toby Keith ”American Ride” (MCA/Universal)

När den årliga countrygalan rullar förbi i TV-rutan återfinns alltid Toby Keith på parkett eller på scenen. Han tillhör den stora skara hattbärande artister som brukar dominera denna tillställning fullständigt. Men varför bär dom hatt? Är det för att flinten växer, eller är det för att de vill visa att de huvudsakligen fortfarande är countrymusiker? Gränserna håller nämligen på att suddas ut mellan rock, pop och country. Detta märks med all tydlighet på Toby Keiths senaste album American Ride.

Titellåten är bredbent rockig med en bra melodislinga som äter sig in medvetandet. Precis som en hitlåt ska göra. Kollade du på Toby hos Skavlan eller på Nobels fredprisgala i Oslo så förstår du varför. Det som jag tror kan bidra är att Toby Keith och många andra crossover countryartister omger sig med skickliga musiker som spelar live på scen och TV-sändningar. Deras band på scenen är ett mindre storband på åtta till tolv musiker och körsångare. Själv föredrar jag när Toby drar ner tempot och reflekterar över olika teman som i Cryin’ for me och Are you feelin’ me.

Denna platta dräller av fullt godkända låtar enligt formulär A i Toby Keiths låtskivarskola. Ibland med lite bluesfeeling i If you tryin’ you ain’t eller den irlänskt färgade Gipsy driftin’. Annars är det fullt spjäll som gäller för mr Keith rakt in i den superamerikanska solnedgången. Då räcker det för mig och jag söker mig istället inåt den moderna alternativa countrymusik som det finns massor goda exempel på. Son Volt, Wilco och Jayhawks är tre sådana exempel.

Bengt Berglind

Tokyo Rosenthal ”Love Won Out” (Indys/Hemifrån)

Love Won Out är Tokyo Rosenthals andra fullängdare och uppföljaren till 2006års ”One Score and Ten!”. Musiken är amerikansk singer/songwriter med mer eller mindre tydliga influenser från Irland och Mexiko.  Skivan är långt ifrån dålig, men tyvärr upplever jag den som ganska sömnig och intetsägande. Inga låtar sticker ut speciellt mycket mer än någon av de andra. Därför förtjänar skivan inte mer än 2,5 av 5 i betyg.

Lars Svantesson

Luke Powers ”Running to paradise” (Phoebe/Hemifrån)

Det är skön countryrock med vettiga texter som framförs av Luke Powers. Det blir lite Kris Kristofferson, Waylon Jennings över det hela vilket jag gillar skarpt. Han lyckas komma ifrån att countryn låter tråkig och överproducerad. När han inte är artist undervisar han på Tennessee State University i Nashville plus att han skriver prosa. Han har många strängar på sin lyra med andra ord.  Det är sexton låtar inom countryrock-genren, och nästan så att han hade fått ihop två bra album istället. Favoriter på ”Running to paradise” är ”Johnny Rotten come to Jesus” och ”Hank”. Där får han till det riktigt bra. Sen är det ju ett fantastiskt omslag, en pojkdröm att leka superhjälte. Själv är jag lite sjukt frälst i stjärnor, bara en sån sak!

Mattias Ransfeldt

Jay Farrar & Ben Gibbard ”One Fast Move or I´m gone (Kerouac’s Big Sur)” (Atlantic/Warner)

One Fast Move or I´m gone: Kerouac’s Big Sur är en skiva av Jay Farrar (Son Volt) och Ben Gibbard (Death Cab for Cutie) och texterna är baserade på prosa från Jack Kerouacs roman Big Sur (1962). Skivan är resultatet av ett samarbete mellan Gibbard och Farrar med syfte att skriva musiken till den av Curt Worden regisserade dokumentärfilmen med samma namn som plattan.

Det här är modern americana när den är som bäst. Farrar och Gibbard har skapat en magnifikt intim skiva med en luftighet och en lågmäld intensitet som är en värdig tribut till Kerouac.

Henric Ahlgren

Delbert McClinton ”Acquired taste” (New West/Playground)

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det här delar upp folk i två olika kategorier. En kategori där man gillar välproducerad Toto Pop/Rock och en kategori där man tycker om brötig blues ala The White Stripes. Den här skivan är för dem som gillar Toto Pop/rocken och även om Toto gör det bra så gör Mcclinton det inte. Det är samma och samma stil på låtarna hela tiden. En blandning mellan country och blues som ibland flyter ut till någon slags barjazz.  Det är uptempo, lugna blueslåtar (sitta i baren stuk) och kärleksballader – vad mer är väntat?  Vad som förvånar mig är hur man kan få det här att låta så tråkigt.

Man sitter och väntar på att något ska hända, men inget händer och samtidigt som man sitter och lyssnar så flyter skivan på som en deg. Det känns som om McClinton försöker få tummen ur och han vill att något ska hända för mycket men faktum är att lyssnaren inte ens kan få ett glädjerus av det här (att vilja dansa, hoppa och studsa iväg). Det momentet borde finnas någonstans och på någon låt av skivan, annars är det ett misslyckande. Det som McClinton ändå lyckats med är att han har visat sin publik hur det hade varit ifall Toto hade försökt sig på att spela in ett bluesalbum; alltså inget bra. Undvik den här om ni nu inte vet att ni tillhör kategorin Toto Pop/Rock.

Robin Blixt

Drive-By Truckers ”The Fine Print” (New West/Playground)

Drive By Truckers skulle man kunna beskriva som en korsning mellan Whiskeytown och Lynyrd Skynyrd. Det här är ren och skär countryrock med brusiga, snabba gitarrer med pedal steels som ljuder ut. Nu har de också släppt en samling som innehåller outtakes och mer sällsynta låtar som inte har passat in på deras studioalbum. Dessutom innehåller albumet fyra stycken mer eller mindre bra covers.

Vi har briljanta låtar som ”George Jones Cell Phone Blues” som handlar om och är en hyllning till den amerikanska countrysångaren George Jones som krockar med sin bil ” Better leave that cellphone alone, Don’t be talkin’ as you try to get back home” lyder refrängen . Vi har ”When the well turns dry” och ”Goode’s Field Road” som också är riktigt starka låtar. Den sist nämnda finns här i en annan tagning än den som redan tidigare fanns på skiva.

Det finns också fyra covers och de är:
Tom Pettys ”Rebels” 
Bob Dylans ”Like a Rolling Stone”
Warren Zevons ”Play it all Night Long”
Och Tom T Halls “Mama Bake A Pie”

”Rebels” och ”Play it all night” long är två stycken bra covers av två bra låtar. Men ofta är det svårt att överträffa originalet. Här lyckas ändå bandet göra så låtarna låter som sina egna vilket de ska ha en stor eloge för. De andra två tycker jag är rätt onödiga. Hur många har inte gjort en cover på ”Like a rolling stone” och sen lyckas de inte heller göra den till något speciellt. Samma med ”Mama Bake A Pie”, även om jag inte förstår vitsen med låten.

Jag förstår varför en del av låtarna har förblivit outtakes och inte släppta på något av bandets tidigare studioalbum . Vi har till exempel jullåten ”Mrs Claus Kimono” som antagligen mest har spelats in på skoj i studion. Visst det är inget fel på låten i sig – den är rolig och har något att berätta, men det går inte att bygga vidare på eller ha den som element på en skiva, möjligen i ett lite råare julalbum där vulgaritet fick ett större utrymme. Sen har vi ”TVA” som egentligen är rätt innehållslös och tråkig. Den håller jämn bana musikaliskt i sju minuter och tar inte ut svängarna ett dugg; det känns som om de sju minuterna aldrig kommer att ta slut, även om det är en liten berättelse i sig.

Men på det stora hela så har bandet här några låtar som verkligen visar vad kärnan i countryrocken handlar om. Man kan skriva vad man vill och sjunga vad man vill – bara det kommer ifrån hjärtat. Det tycker jag Drive-By Truckers visar när de är som bäst på skivan. Albumet är tillägnad fansen och är antagligen inte så intressant för de ofrälsta.

Jag föreslår att de som tycker att Drive-By Truckers verkar vara intressanta börjar med Southern Rock Opera – sen kanske det leder till The Fine Print. Mycket talar för det.

Robin Blixt

John Fogerty ”The Blue Ridge Rangers rides again” (Verve/Universal)

När Creedence Clearwater Revival tackade för sig började John ge ut soloskivor, först ut var under namnet ”Blue Ridge Rangers”. Där han gjorde covers på countrylåtar. Det här var 1973. Efter ett skivbolagsbyte gav han ut ytterligare en soloskiva, nu under sitt egna namn John Fogerty. Det albumet sålde inget vidare men det var just en låt som lyckades få eget liv genom Status Quo, ”Rockin’ All Over The World” såklart. Det har blivit 11 soloskivor efter uppbrottet med CCR. Varav en ej är utgiven på grund av skivbolagsbråk. Det är albumet från 1976 ”Hoodoo”. Det skulle dröja till 1984 till nästa album.

Nu då är han tillbaka där hans solokarriär började, med The Blue Ridge Rangers. Han har sadlat om hästen för att återigen ge sig ut på prärien. För mig betyder de här låtarna väldigt mycket, i sina originalversioner. Under mina första år (90-talet) på lokalradion i Karlstad gjorde jag country och rock ´n roll-program under namnet Sun City Rock, det var där jag fick min injektion av Hank Williams, Elvis, Ricky Nelson, Buddy Holly, Bobby Bare, Waylon Jennings, Cash mfl. Här tolkar han bland annat Ricky Nelsons ”Garden Party” och gör det bättre än Ricky själv gjorde. John gör även “I Don’t Care (Just As Long As You Love Me)” som Skeeter Davis & Bobby Bare var på; om de var först låter jag vara osagt men det är deras version jag har hört. John har lyckats få till det där gamla countrysoundet från Nashville som det lät på vinylens tid. Han gör även en fantastisk version av John Denvers ”Back Home Again” och tolkar Ray Price “I’ll Be There (If Ever You Want Me)” och ”Fallin’ Fallin’ Fallin’” mycket värdigt. ”Moody River” som Pat Boone hade hit med 1961 gör han också rättvis. Även Frank Sinatra och Johnny Rivers har varit på den här låten. ”When Will I Be Loved” avslutar John Fogertys hyllning till countrymusiken. Låten spelades in av The Everly Broters (Don och Phil). Senare fick Linda Ronsadt en hit med den. Här framförs den av John Fogerty och Bruce Springsteen i sann traditionell countryanda – precis som det skall vara.  Så här skall country låta 2009-2010, inte som den hemska Jill Jonsson-countryn.

Mattias Ransfeldt