nyaskivor.se

John Mayall ”Find a way to care” (Forty Below/Border)

Det kan inte bli mycket bättre när en vit man sjunger blues. John Mayall, runt åttio är på ingång med ett nytt album och en turné. Det var inte så länge sedan utmärkta A special life kom, något senare gav han på eget bevåg ut liveinspelade Bluesbreakers från 1967 med en ung Mick Taylor i högform. Som vanligt sjunger denne bluesens farfar med akturatess och känsla. Dessutom lirar han orgel och piano albumet igenom. Jodå , det finns bra bluesgitarr också, men i behagligt små doser.

Eget material blandas med till exempel Percy Mayfields soulklassiker A rivers invitation och folkbluesdängan Drifters blues, allt av hög kvalite’. Idag finns det inte många bluesmusiker jag öppnar öronen för på samma sätt som Johnny Mallaj, som någon ordvitsande kamrat vanvördigt kallade honom.

Två Mayallalbum som, i vissa stunder av blues, plockas fram är klassiska Bluesbreakers-albumet med Clapton och trumlösa The turning point från 1969.

Snyggt jobbat John !

Bengt Berglind

John Mayall and the Bluesbreakers ”Live in 1967” (Forty Below/Border)

Den här plattan är ju inte helt purfärsk. Den spelades in av ett John Mayallfan från Holland som lyckades smuggla med sig en rullbandspelare in på några Londonklubbar 1967. John Mayall hade samlat ihop ett gäng nya bluesbrytare då Clapton avvek för att bilda Cream med Ginger Baker och Jack Bruce. Med sig nu hade John bassisten John Mc Vie, Mick Fleetwood på trummor och det nya gitarrstjärnskottet Peter Green. Den senare trion skulle bara några månader senare överge John Mayall och plocka ihop Fleetwood Mac. Ett stycke engelsk blueshistoria på några få rader.
Denna inspelning hittade efter många år fram till John Mayall som restaurerat ljudet så det låter hyfsat, men inte är det någon hifi inte, långt därifrån.
Men ändå är det oerhört kul och intressant att ta del av detta engelska blueshantverk på högsta nivå. Att bara kolla in och avnjuta Peter Greens fyndiga, underbara och bluesiga gitarrspel är en skär och ren bluesnjutning. Mick Fleetwood lirar så det ryker om trumpinnarna. John Mayall har alltid levererat sin variant på blues med stort hjärta och själ.
Bluesklassikerna och Mayalls egna låtar känner man igen från albumet med Clapton och den kommande Hard Road-plattan med Peter Green. Vi bockar och tackar den holländske bluesnörden för att han släpade runt på en tung bandspelare och John Mayall för att han har gett ut denna bluesiga påminnelse från slutet på sextiotalet när den engelska bluesen var på sin höjdpunkt.

Bengt Berglind

King King ”Reaching For The Light” (Manhatton/Border)

För ett par år sedan vandrade King King i dödsskuggans dal med ”Standing In The
Shadow”. Nu försöker frontmannen Allan Nimmo (gitarr, sång) fånga ljuset, men
resultatet blir det samma på gott och ont.

Om jag inte har blivit utsatt för en optisk illusion så är min uppfattning att
bluesrocken lever en tynande tillvaro på ”Reaching For The Light”. Däremot
flockas mjuka radiovänliga rocklåtar i parti och minut och det är ett aber.

King King är ett bandnamn som förpliktar, men varför vill man då dra en filt
över sig under ’Lay With Me’ och innerligt hoppas att det här inte händer i
verkligheten?

’Hurricane’ och ’Rush Hour’ gör i alla fall skäl för namnen. Båda har en
påtaglig känsla av gott hantverk och de bör framföras på scen inför publik för
det sägs att King King är ett bra liveband. Till er som har en Intruder stående
i garaget, så går det att se dem i sommar på MC-festivalen i Odense den 14:e
augusti.

Vi rör oss i domäner där Bad Company satte statuterna och Nimmo vill så gärna
vara Paul Rodgers. Betyget blir godkänt då efterapning i alla fall är den
uppriktigaste formen av smicker.

Thomas Claesson

Royal Southern Brotherhood ”Don’t Look Back” (Ruf/Border)  
Banditos ”Banditos” (Bloodshot/Border) 

Det många av oss kallar sydstatsrock har alltid legat bra till i mina öron sedan Allman Brothers och Lynyrd Skynyrds storhetsdagar. Än i dag dyker det upp band som hakat på sydstatståget och håller ångan uppe.
RSB har kommit till sitt tredje album och i och med detta har de bytt ut sina två gitarrister. Detta påverkar inte gruppens sound som fortfarande har bluesen, funken och rockmusiken som sina tre stabila grundstenar. Första delen av Don’t Look Back bygger tryggt på denna grund , även om titellåten smyger in en banjo och lättar upp den rocktyngda ljudbilden. Bandet borde vara en utmärkt liveakt och lär dyka upp på Sweden Rock senare i år.
I den senare delen av detta album händer något som gör att det hela lyfter ett par pinnhål och kanske lämnar sydstatsfåran men inte svänget i musiken.
Jag stannar gärna upp och lyssnar på balladen Better Half med snygga stämmor, Santanainfluerade Pezi, blåstyngda They Don’t Make…, lättflytande Come Hell… och avslutande tillbakalutade Anchor Me. En starkt bidragande orsak är Cyril Nevilles vokala förmåga. I hans röst finns känslan, traditionen och viljan. Sedan är RSB ett band, sammansvetsat, habilt och genuint.

Detsamma kan man inte säga om ungtupparna i Banditos, som på omslaget till sitt debutalbum ser ut som ett reklaminslag för hela sydstatsrockeran. Här finns inte bleusen och soulen som grundstenar, utan Banditos flörtar mer med ingredienser från countryn, banjo bl a. På en bar eller sylta en helgkväll skulle säkert detta band förhöja stämningen för stunden. Men i mina öron skramlar det lite tomt när de rockar loss. Får de lite mer rutin och ett par hundra gigs innanför stetsonhatten så kanske de på sikt kan närma sig Royal Southern Brotherhoods tyngd och klass.

Bengt Berglind

Eric Bibb ”Blues People” (Dixiefrog/Border)

För ett antal år sedan gav mig Eric Bibb en alldeles underbar blusig luciaupplevelse i Östra Ämterviks kyrka utanför Karlstad. Hans varma, mjuka och elastiska röst plus ett följsamt gitarrspel var något som jag och många andra i publiken tog med oss ut i vintermörkret.

I dag är Eric Bibb en mycket produktiv musiker. För inte så länge sedan kom en tredelad cd-samling från hans långa karriär. Nu är det dags igen med ett hyllningsalbum till Martin Luther King och en turné uppkallad efter hans välkända tal , I Have A Dream.

På Blues People har Eric bjudit in massor av musikaliska vänner, som Ruthie Foster, Taj Mahal och Blind Boys of Alabama. Några av dessa medverkar också på turné genom Europa under denna månad.

Musiken på albumet är starkt bluesorienterad. Men i mina öron blir den något för salongsanpassad, för bra, för snygg. Det är ingen bluesmusik som rycker tag och vrider om i bröstet och når sällan hjärttrakten. Inte heller får den foten att stampa loss.

På andra delen av albumet blir det något bättre då Bibb flirtar mer med soul, folk och gospel.

För mig är detta ett mellanalbum med en musiker som helst ska upplevas live. Då funkar Erics Bibbs bluesorienterade musik med stor sannolikhet bättre än här.

Bengt Berglind

Joe Bonamassa ”Different shades of blue” (Mascot/Provogue/Warner)

Öronen spetsas när Bonamassa rivstartar sitt nya album med Jimi Hendrix’
stenkross ’Hey Baby (New Rising Sun)’ som på bara en minut och 20 sekunder
avslöjar vad som komma skall. Bonamassa hinner få upp ett avsevärt tempo med sin
Triumph när han med luften fylld av årgångsmusik flyger fram över saltöknen i
Utah.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att det har dröjt två år sedan
förra soloskivan (Driving Towards The Daylight). Häremellan har ju samarbetet
med Beth Hart förgyllt livet högst anmärkningsvärt. Influenser härifrån strålar
också ut över denna skiva i form av blåsarrangemang som värmer upp inte minst
’Love Ain’t A Love Song’.

Den talangfulla sångsmeden Bonamassa utforskar med sina nycklar de yttre
gränserna för bluesen samt klangfärgerna som har format gengren. Han har med
lite hjälp från ett par trogna medarbetare skrivit allt material – förutom
introt – själv.

Bonamassas vidsträckta attraktion framträder distinkt i ’Oh Beautiful’ där
skjutjärnsriff blandas med skönsång toppat med en kosmisk brygga där man via
vintergatan ledsagas till ett brutalt gitarrsolo. Väg det mot den pianoledda
balladen ’Never Give All Your Heart’ och plötsligt framträder alla nyanser av
blått.

Att leva efter mottot ’I Gave Up Everthing for you, ’Cept The Blues’ är något
som så många som möjligt borde anmoda, för det gör jag. Roten till all blues
finns här serverad som en öppen källkod med glimten i ögat. Bonamassa öppnar
hjärtat i sina texter och ’Get Back My Tomorrow’ är inget undantag. I
kombination med favoritgitarren Gibson Les Paul Standard från 1959 ger det ett
förhållande som knappast någon annan kan uppbringa.

I kraft av min ställning som Djävulens advokat är min bedömning att det är
aningen för många trumpetstötar här och där, men då tillhör jag också den mycket
gamla skolan som förordar 3-mannaband. Det är likväl ingen tvekan om att
Bonamassa är och förblir en levande legend ända tills den dagen han faller ifrån
och då kommer gravstenen att ha följande inskription.

Here lies Joe Bonamassa. The bullshit has ended.

Thomas Claesson

Kultfakta: Bonamassa använde nitton olika gitarrer av märkena Gibson, Fender,
Martin och Grammer i årgångar från 1932 till 1970 under inspelningen. Det visar
dels att en gitarr är minst arton för lite och dels att det egentligen inte
behövde tillverkas några gitarrer efter 1970.

Bernie Marsden ”Shine” (Mascot/Provogue/Warner)

De som aldrig har sett gitarrhjälten Bernie Marsdens namn på ett skivomslag kan
sluta läsa redan här. Vi andra minns honom med glädje för hans medverkan i bl.a.
Whitesnake och UFO. När andan har fallit på har även soloplattor släppts och som
av en tillfällighet damp ’Shine’ ner i brevlådan härförleden.

Alla gillar Bonamassa, så även Marsden. Båda har en stil rotad i blues rock men
inte begränsad till den. Samspelet mellan dem på titelspåret är därför en
självklarhet, som mynnar ut i ett sound som om Deep Purple knackade Doobie
Brothers på axeln.

David Coverdale hjälper till att höja humöret genom en omarbetad tolkning av
Whitesnakes ’Trouble’. Ursprungligen från 1978, men den känns förvånansvärt ny
och fräsch. En angenäm déjà vu effekt som tar tid att smälta.

Efter ett par präktiga magplask i form av ‘Walk Away’ och ‘Who Do We Think We
Are?’ (AOR kontra schlagerpop modell radio) rätar skutan upp sig igen och på
fördäck syns folk dansa till ’Kinda Wish She Would’ som är en riktig ’barefoot
stomper’. En högtidsstund som kan flerfaldigas bara genom att sätta spelaren på
repetition.

Sedan är det full fart framåt när Cherry Lee Mewis tar tag i mikrofonen med ett
handfast grepp och avkunnar den förstärkta bluesdräparen ’Bad Blood’. Det kan
mycket väl vara hon som omnämns när den ljuvliga ’Ladyfriend’ omfamnar mig. Jag
hoppas det.

Trots ett par plumpar – som borde ha rättats till med ett överdraget tunt
streck, en signatur och en stämpel – så ger jag en fyra i betyg. För när allt
kommer omkring måste man om inte annat ge mannen som en gång i tiden skrev ’Here
I Go Again’ en hel del respekt även om han är född i Buckingham UK.

”An’ here I go again on my own
Goin’ down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone”

Thomas Claesson

Tom Petty ”Hypnotic Eye” (Warner)

Tom Pettys allseende öga blickar med Saurons intensitet ut över nejden.
Fyrskenet sveper kritiskt över ett område som sträcker sig över sex tidzoner
från Washington D.C. i öst till Hawaii O-five i väst. Det hypnotiska ögat håller
oss med undertryckande kraft fogliga och behärskade ända tills sanningen blir
uppenbar.

Som auktoriserad berättare av såväl romanser som tragedier tar sig Petty an
samhällets väl och ve. Behovet av att lätta på sinnet, i ett land där det finns
så fantastiskt framgångsrika människor i kombination med en hoper otroligt
korkade personer, är inte svårt att förstå. Som en man av full vigör framför den
sanna rebellen Petty sina skildringar med energi och känsla som i sin tur är
direkt återkopplade till hans egen ungdomliga vitalitet.

Albumets textrader har andemening av att frukta det värsta, hoppas på det bästa
och ibland ha en smula tur. Detta sammantaget med att sångerna är insvepta i
arrangemang och melodislingor där varje ton är vägd på en guldvåg gör att denna
skiva är lika oemotståndlig som debutskivan ’Tom Petty & The Heartbreakers’ som
härstammar från tidräkningens begynnelse.

Alla de elva låtarna har var och en sin egen charm. Den inledande ’American
Dream Plan B’ forcerar den imaginära grinden i sin strävan att få optimistiska
tonåringar att lyckas i livet trots allt mer minskade möjligheter. Ackompanjerat
av en knastrande effektpedal – placerad någonstans i en förort – som stöter ut
skitiga kraftackord drivs kampen vidare i möjligheternas land.

I ’All You Can Carry’ sjunger Petty om ett splittrat Amerika som är på väg att
gå upp i rök. Elaka bluesriff leder metaforen in i refrängen, som med finess
klargör att det är bäst att lägga det förflutna bakom sig.

Allt medan albumet fortskrider och sanningen blir allt svårare att acceptera
lindrar Petty armodet genom att röra sig i ett komfortabelt musikterritorium. I
’Power Drunk’ ges en förvirrade vision av hur korrupt auktoritet leder till
ondskefullt beteende. Indränkt i en kvav tonsäker miljö från söderns träskmarker
blir melodin svår att motstå.
.
Trettioåtta års väntan är slutligen över. Petty – varför tog det så lång tid att
kläcka ur sig ’Shadow People’? Med inramade robusta vibrationer hämtade från 70-
talets pålitliga barstolsblues ger den skrämmande avslutningen en tankeställare.
En skakande sång om hur till synes pålitliga människor har förlorat sin
medkänsla. De finns överallt, de kanske till och med ser ut som dig själv, men
de pratar inte som du.

Petty har rockens mest avspända karriär. Han är trogen sina rötter och sviktar
aldrig i sina visioner. Han utlovade ett rakryggat rockalbum. Han höll sitt
löfte. ’Hypnotic Eye’ blev hans bevis.

Thomas Claesson

Luke Winslow-King ”Everlasting Arms” (Bloodshot/Border)

En helt ny trevlig musikalisk bekantskap med rötterna i New Orleans är absolut Luke Winslow King.

Nu vet jag inte om man ska använda ordet trevlig i recensionssammanhang. Istället kanske ord som cool, hardstuff, proggresivt och heavy är mer rätt. Men nu är det så denna gång att musiken på LWK.s andra album Everlasting Armes är trevlig att umgås med. Den vaggar in lyssnaren i ett harmoniskt ombonat lugn och samtidigt svänger musiken så att foten vippar harmoniskt med.

Musiken är starkt New Orleansinspirerad med inslag av blues, gospel och dixielandjazz. Den flyter på och är lätt att ta till sig. Luke sjunger avslappnat och skönt albumet i genom, ibland i duett med sin fru. Eftersom jag är svag för duetter åker mungiporna upp någon centimeter till då rösterna blandas på ett skönt sätt som i Wanton Way Of Loving. Blåsinpassen i New Orelansstilen är många och kryddar musiken lite extra, kolla in Home Blues, Cadillac Slim och Levee Man.

Detta är musik som till exempel Eric Clapton också återvänt till på sina senare utgåvor. Så Luke Winlow King är i gott sällskap. Gillar du denna mix av svängig blues, gospel, folkmusik och lite dixie så kolla in Luke Winslow King, här matchar han Slowhand med den äran.

Bengt Berglind

Johnny Winter ”Step Back” (Megaforce/Border)

Det blev ingen sista vinter för Johnny. Det var ju inte så länge sedan han vandrade vidare till sin blueshimmel någon gång i juli. Det var inte så länge sedan han gästade Karlstad och de som var på plats då vittnade om en bluesgigant som var i dålig fysisk form. Livets hårda musikerskola hade satt djupa spår och sår i Johnny på mer än ett sätt.

Step Back är hans sista nyinspelade album som nyss har släppts. På detta gästas han av  supergitarrister som Eric Clapton, Billy Gibbons, Leslie West, Brian Setzer och Joe Bonamassa. Visst liras det en massa blueslicks till tusen, men vi har hört det förut. Det är en av bluesmusikens hörnstenar, men också en av dess kvarnstenar att ständigt bära med sig. Fortfarande sjunger den gode Johnny kraftfullt, och med en härlig bluesfeeling. Inledande Unchain My Heart lånar en del arrangemangs-idéer från Ray Charles och Joe Cockers versioner, men svänger så det räcker.

Sen kommer en radda blueslåtar som inte är lika intressanta på skiva, kanske live. Killing Floor är alltid en bra låt, både här och med Electric Flag. Instrumentala Okie, Dokie, Stomp är en höjdare som svänger och lyfter ur sitt bluesformat till en riktig partyklösare. Nu ska jag ta chansen att tjata om att blues ska vara live, så ni inte tror att jag är en rabiat blueshatare. Förövrigt så gillas den sista John Mayallplattan fortfarande så den spelas till och från. På detta det sista Winteralbumet räcker det för min del med fyra till fem spår ett tag framåt när hösten och bluesen möts.

Bengt Berglind