Visar vart skåpet alltid har stått
Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)
The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.
Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!
Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.
Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!
Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.
Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.
Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.
En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).
Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).
Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.
Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.
Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!
Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.
Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.
Magnus Bergström
