Progressiv rock med upplyftande tongångar
Alan Parsons ”The Secret” (Frontiers/Playground)
Det var 15 år sedan vi fick något nytt till livs i skivväg från Alan Parsons och det är 43 år sedan Alan Parsons Projects skivdebut.
Hur och om Alan Parsons passar in i dagens musikklimat låter jag vara osagt. Det är desto lättare att konstatera att The Secret är imponerande jämnstark och har fokus på mjuka melodier. Tongångarna är upplyftande och ger en känsla av lugn och ro och det är snällt utan att bli mesigt. Kort sagt en musikalisk oas.
Redan från start fångas lyssnaren med den i sammanhanget rockiga symfoniska instrumentallåten The Sorcerer’s Apprentice, som tar lite olika vägar innan den går i mål. Det går med andra ord inte att missa att det handlar om progressiv rock.
Miracle är mjukare vilket är något som alltid passat Parsons tidigare och glädjande nog gäller det fortfarande.
One Note Symphony är på en gång både mjuk och spröd (grundmelodin och den återhållsamma sången) och uppfriskande bombastisk (rejält med symfoniska inslag). Inslagen med robotaktig sång hade jag dock gärna varit utan.
Sometimes med gästande Lou Gramm (Foreigner) bakom mikrofonen är en musikaldoftande ballad i bästa Broadwaystil och mina tankar går till Meat Loaf när han är som bäst.
I Can’t Get There From Here avslutar smakfullt stillsamt och lämnar lyssnaren med en skön känsla av lugn och ro.
Skivomslaget måste också nämnas; rena rama ögongodiset som förhöjer upplevelsen av en skiva som bör avnjutas i sin helhet.
The Secret är förslagsvis en utmärkt inkörsport till en mjukare musikvärld för hårdrockare som är lite småsugna att prova på att (åtminstone tillfälligt) ta bort ordet hård. Den som skriker högst hörs inte alltid mest…
Magnus Bergström
