Med fötterna grundade i det musikaliska arvet
Van Morrison ”Keep me singing” (Caroline/Universal)
Van Morrison (f.1945) – den ultimate mästaren av blue eyed soul, i djup mening – har kommit ut med sitt 36:e studiosoloalbum (den sammantagna produktionen med liveskivor och andra projekt är inte lätt att hålla ordning på längre). Denne nordirländske keltiske musikaliska shaman med rötterna i jazz, rythm and blues, blues, irländsk folkmusik, soul och rock – som sedan slutet av 60-talet oförtrutet och egensinnigt byggt upp sitt epitet som ”Van the Man” med sin säregna nisch inom populärmusiken – den stil som han själv kallar: ”The Caledonian Soul”. Denne man vars 2:a studioalbum ”Astral Weeks” från 1968 idag räknas som ett av de allra viktigaste i musikhistorien.
Själv har jag haft flera av mina absolut starkaste musikaliska upplevelser överhuvudtaget med just Van Morrisons musik – där jag några gånger nästan försatts i ett hypnotisk tranceliknande tillstånd, inträtt i en annan mera drömlik dimension. Det är något väldigt speciellt med Morrison. Det är som om han med sin röst har förmågan att sammanföra den magiska världen och vår – frambesvärja de högre krafterna. Ja, det finns något närmast transcendalt andligt i det hela. Både när det kommer till den musikaliska energin och vibrationerna såväl som när det handlar om tematiken i låttexter och låttitlar.
Det genuina andliga sökandet är som en underliggande löpande tråd, själva bevekelsegrunden för hela artisteriet och konstnärskapet. Inte minst änglar är ett återkommande tema, Morrison har något nästan swedenborgianskt över sig såtillvida. Det talas inte om det fullt ut, men Van the Man är vår främste mystiker inom den etablerade högsta internationella musikparnassen – en helare och själavårdare för oss andra dödliga, trots sin omtalade butterhet (eller kanske just därför?). Själfullheten och den okonstlade kompromisslösa innerligheten är också ett signum för Morrisons sångröst. Den andliga mystiska aspekten göms i rösten.
Nya plattan ”Keep Me Singing” bjuder inte på några revolutionerande överraskningar. Utan det handlar om kontinuerlig klass och kvalitet med fötterna grundade i det musikaliska arvet och de stilenliga inspirationskällorna. Den utomvärldsliga känslan är intakt och skivan genomsyras också en hel del av en lågmäld och tillbakalutad begrundande stämning – som får mig att tänka på Morrisons bästa andligt orienterade album från 1980-talet. Med andra ord är det här ett av Morrisons trevligare skivsläpp på ett bra tag. Perfekt att värma sig vid och hämta kraft av lite i det vintermörker som nu börjat sänka sig på allvar över oss (kanske också i metaforisk mening).
Lyssna på: ”Keep Me Singing”, ”Holy Guardian Angel”.
Henric Ahlgren
