Nu tar vi vintersemester igen och återkommer om ca 4 veckor. Sen kör vi på igen fram till juli då det åter är dags för lite ledighet…
Peter, Bengt, Thomas, Magnus, Larsa, Jonas, Tomas, Henric, Sara, Sofia, Hasse, Mattias, Mats, Mats, Börje, Roger, Erik, Conny, Martin, Rickard, Cizzi, Jenny, Tobias, Lars, Sophia, Joppe…
The Rides ”Can’t Get Enough” (Mascot/Provogue/Border)
Musikens vägar äro outgrundliga. En udda fågel Fenix har just landat. Två ärrade kämpar – Stephen Stills och Barry Goldberg – bildar ett band med Kenny Wayne Shepherd som är en frisk fläkt med inte fullt så många år på nacken.
Stephen Stills (gitarr/sång) är som bekant känd för sin medverkan i Crosby, Stills, Nash & Young och tankarna går obönhörligt till det mästerliga albumet Déjà Vu där Stills frälste omvärlden med den vittomtalade ’Carry On’.
Keyboardisten Barry Goldberg har sina rötter i Electric Flag som han bildade tillsammans med blueslegenden Mike Bloomfield. Kenny Wayne Shepherd å andra sidan tillhör den nya generationens bluesrockare som svänger sin gitarr som få är mäktiga till.
Goldbergs keyboard smälter perfekt in i de båda gitarrernas arbete. De tio låtarna som består av både covers och nyskrivet material avverkas unisont i en anda av väl bevarad pondus. ’Can’t Get Enough Of Loving You’ och ’Honey Bee’ är två fina bluesstänkare med massor av värme och elektrisk frenesi. De står i bjärt kontrast till den avväpnande ’Only Teardrops Fall’ som är lugnet själv.
Med en stilla nedräkning inleds det fina spåret ’Don’t Want Lies’ och Stills röst kommer till sin rätt. Familjärt gitarrkomp i bakgrunden lindar in låten till en dyrgrip som är svår att släppa.
Även om Stills röst darrar lite grand under delar av urvalet, så är den genuina atmosfären och känslan inget att ta miste på. När Stills slutligen drämmer i med klassikern ’Rockin’ In The Free World’ känns det annorlunda än när Niel Young sjunger den, men ändå helt rätt. Det är ett tecken på hög klass.
Thomas Claesson
Vånna Inget ”Ingen botten” (Heptown/Sound Pollution)
Depressionen och ångesten står som spö i backen, men bakom det stora och först väldigt anmärkningsvärda mörkret ser man små ljusglimtar som skänker hopp till den som orkar lyssna. Och med tanke på att ”Ingen botten” med Vånna Inget är en av årets bästa skivor, borde alla orka lyssna. ”Ingen botten” är Vånna Ingets andra fullängdare, och jag borde antagligen inte få skriva recensioner på deras skivor eftersom jag redan vid det första ögonblicket jag hörde dem var fullständigt förälskad och fast. Men likförbannat får jag skivan skickad till mig och det tackar jag det ödmjukaste för.
Smålänningarna som lever i exil i Malmö, som förövrigt är Sveriges punkhuvudstad för tillfället, fyllde och fyller fortfarande tomrummet som det norrländska bandet Masshysteri lämnade efter sig. Vånna Inget är stor dos ångestfyllt svenskt svårmod mixat med punkmusik med en stor nerv av popkänsla som rör sig mer och mer mot postpunk för varje release. Att man blivit mer postpunk känns som en naturlig utveckling och upplevs som något positivt.
Nog för att musiken är en stor del till att jag gillar Vånna Inget, men det är lyriken och det sättet som Karolina Engdahl levererar den tar Vånna Inget till en nivå som gör att de är ett av landets bästa och mest intressanta band. Vånna Inget må ha mognat musikaliskt men deras lyrik är fortfarande fyllda med referenser som alla kan känna igen sig i. Och Karolina gör att de svärtade småstadsångestfyllda låtarna får liv och själ. Jag tänkte från början citera några av de bästa textraderna men inser att de skulle bli för många att välja på.
Ja va fan ni har redan fattat det. Jag har fallit totalt pladask för ett 34 minuter långt musikaliskt konststycke av ångestmättad punkrock av bästa märke.
Tack Vånna Inget för att ni finns, ni behövs!
Walter Trout ”Luther’s blues” (Mascot/Provogue/Border)
Walter Trout återuppväcker minnet av Luther Allison (1939-1997) och öppnar
därmed boken om Chicago blues i alla dess variationer. Det är ett sant nöje att
återigen få höra den kanske något underskattade Allisons verk med en tusch av
Trouts färgskala.
När den skårade Colt 45:an bränner av ’I’m Back’ så läggs inga fingrar emellan.
Med öppna spjäll lotsas vi snabbt och ursinnigt rakt in på Allisons allé där
drömmar går i uppfyllelse. ’Low Down And Dirty’ går på samma skola fast i
parallellklassen. De träffas på rasterna och tycker att livet är toppen.
På ’Bad Love’ sjunger Trout med gråten i halsen, men det finns ingen anledning
till oro. Det är så blues skall sjungas. Trouts stämma kommer långt inifrån
hjärtat på de avslutande ’Freedom’ och ’When Luther Played The Blues’ och det är
de finaste ögonblicken på skivan. Kryddat med den kvidande gitarren fångar Trout
elegant den inneboende andemeningen.
En sannerligen fullmatad bluesskiva där Trout med förflutet både i Canned Heat
och John Mayall nu ledsagar oss ända till pärleporten med hjälp av Luther
Allisons lykta. Ifall någon skulle ha vägarna förbi vid de tillfällen Trout
spelar i Europa, så sträcker sig konserterna mellan alltifrån Montreux jazz
festival till Öckerös församlingshem. Bara så ni vet och förresten jo, ni läste
rätt.
Thomas Claesson
Dead Soul ”In the darkness” (Razzia/Sony)
En idé, ett experiment. En ogenomtränglig yta över ett stenhårt inre. Till synes
opåverkat, dystert och tungt. Men också stenar har en öm punkt, en plats där
till och med ett enkelt släggslag får dem att spricka. I det här fallet är det
enkelt.
Två världar kolliderar. Den lille vemodige bluesmannen träffar det stora
teknokratiska monstret och en ohelig allians uppstår. För en upplyst recensent
som mig själv är det svårt eller närmast hopplöst att här och nu finna spår av
blues som håller i en rättslig prövning. Däremot finns det andra glädjeämnen.
Domedagsprofetior är ett annat kärt tema och här närmar vi oss pudelns kärna. I
sanningens namn är ’Burn Forever’ ett mäktigt epos som inte kan passera någon
obemärkt även om man vandrar i dödsskuggans dal. Gripande, suggestiva tongångar
återfinns även i ’Kill The Past’ där den kusliga stämman inte lämnar någon ro.
Även om det finns dörrar här som är säkrast att hålla stängda (närmast för att
hålla demoner på avstånd) så sipprar det ut ett intensivt ljus ur nyckelhålen
precis som om det kom från skärselden själv. Den dova, vindpinade ’Asylum’ är
ytterliggare ett starkt kapitel som avslutar skriften om alltings förgänglighet
och förhoppningsvis ger den fristad som eftersträvas.
Thomas Claesson
Leslie West ”Still Climbing” (Provogue/Border)
Uppmuntrad av framgången med ”Unusual Suspects” (2011) fortsätter Leslie West
sin vandring längs Golgata och finner än en gång frid i själen. Det som skiljer
mot föregångaren är att Gibson-gitarren har blivit tyngre och rösten har blivit
starkare. En mycket lyckad kombination.
I samspråk med sin kulturmärkta gitarr öppnar Leslie West föreställningen med
’Dyin’ Since The Day I Was Born’. Det är en bluesbaserad best med betar som
tränger ner till 70-talets urberg och vänder upp och ner på varenda sten, medan
livet passerar i revy.
Den inte helt okända Johnny Winter sprätter upp en välpolerad silverdollar under
’Busted, Disgusted Or Dead’ och låter slidegitarren göra jobbet. Krona eller
klave undrar vän av ordning. Ingetdera är svaret, myntet ställer sig på högkant
med jämn och fin snurr.
Att Leslie West är vid god vigör framgår tydligt under ’Feeling Good’. Lyriken
klargör om inte annat den biten och dessutom är kompisen Dee Snyder inblandad i
sången vilket leder till ett kraftfullt fyrverkeri av känslor. De akustiska
’Fade Into You’ och ’Tales of Woe’ är också omvälvande stycken som övertygar
utan elektrisk förstärkning.
Den gode gitarrbändaren – med så mycket på sitt samvete – får t.o.m. en gammal
cover att kännas som pånyttfödd. ’When a Man Loves A Women’ som till en början
kan tyckas kämpa i fel fack vinner ändå en arbetsseger med hjälp av Johnny Langs
och Leslies genomträngande, råbarkade passion.
”Still Climbing” är givetvis en anspelning på ursprungsskivan ”Climbing” med
Mountain från 1969 (där ’Mississippi Queen’ var öppningsspår om någon
händelsevis hade glömt det) som snabbt följdes av ”Nantucket Sleighride” och
”Flowers Of Evil”. Den trestegsraketen med den klassiska uppställningen
bestående av Leslie West, Corky Laing och Felix Pappalardi är ett minne blott.
Desto viktigare är att West för arvet vidare och det gör han med föredöme. Något
annat var heller inte att vänta.
Thomas Claesson
Paul Carrack ”Rain or Shine” (Carrack UK/Border)
Några fans och popjournalister hade för några år sedan blivit lovade av skivbolaget att göra en exklusiv intervju med Paul Carrack i hans hem i London. Detta var en lördagseftermiddag och han bodde då tillsammans med sin mor och tittade på fotboll på tv. De båda journalisterna fick sitta i köket i drygt 90 minuter tills matchen var över. Pauls favoritlag förlorade med ett uddamål så Paul hade pipit till en pub någonstans för att dränka sina fotbollssorger…
Så här många år senare kan man i alla fall konstatera att rösten är intakt och som vanligt blue-eyed-soulfärgad in till innersta tonsillen.
Detta aktuella album innehåller en hel del välkända covers. Här finns tunga soulklassiker som If loving you is wrong, I don´t wanna be right och Ray Charleskända You don´t know me.
Paul tolkar också jazzstandarden Come rain or come shine och folkevergreenen Hard Times.
Hela albumet igenom sjunger Paul lika lysande som han alltid gjort, ja till och med lite bättre.
Det som i mina öron drar ner betyget här är de något överarbetade arrangemangen.
Det skulle ha suttit bättre med en lite tight combo från, till exempel Muscle Shoesstudion i Alabama.
Men rösten är både sandpapper och honung det är så skönt så.
Bengt Berglind
Julie Roberts ”Good Wine & Bad Decisions” (Red River/Border)
Ett E istället för ett A gör att man inte förväxlar skådisen och countrysångerskan. Julie Roberts är tillbaks på scen efter ett längre uppehåll på grund av sjukdomen ms. Det är en övertygande comeback och jag måste medge att jag har missat Julies tidigare album och har därför en hel del att ta igen.
Julie har en altröst som är indränkt av soul och gospelinfluenser. Lägger man då till countrymusikens vemod och känslosamhet så blir det helt bedårande. Arms Of Jesus är ett exempel på detta när det är som allra bäst. Arrangemangen är likaså smakfulla och nedtonade med lågmälda stråkar, men också med smakfulla korta gitarrsolon. You And Me Are Like Gasoline And Matches är en bättre sångtitel än själva låten, men här och på en del andra ställen låter Julie som Bobbie Jo Gentry i sin sångfrasering. Bones är en annan höjdarlåt där Julie sjunger rakt in i hjärteroten. Julie Roberts kan förmodligen ta en plats på årets bästalista. Så bra är det.
Bengt Berglind
Gov’t Mule ”Shout!” (Provogue/Border)
Fastän Gov’t Mule mest gjort sig kända som ett jamband är det när studioskivorna
trillar ner – med den fokuserade, genrevidgande slagkraften – som byggklossarna
faller på plats. Skiva nr 10 i ordningen är inget undantag.
’Whisper In Your Soul’ är ett lysande exempel där Warren Haynes’ rykande gitarr
smälter in i Matt Abts’s likgiltiga trummor under tillagningen av den väloljade
psykedeliska anrättningen. ’Captured’ med sina modiga nio minuter är – vare sig
man har stråhatten på eller ej – ett halmstrå som kunde ha varit hämtat från
Niel Youngs mungipa en gång i tiden när det begav sig.
Haynes har inte en tillstymmelse av tvekan när han åskådliggör grundtankarna med
sina toner i samklang med det självantända bandet som befinner sig mitt i
skottlinjen. Danny Louis på klaviatur och Jorgen Carlsson på bas värjer sig med
bravur från alla förlupna rikoschetter. En hoper spännande upplevelser står för
dörren vilket märks inte minst i ’Bring On The Music’ där en flammande appell
med eskalerande manövrar arbetar sig framåt med både god smak och finess.
Som låtskrivare har Haynes en obestridlig förmåga att fånga det saliggörande
momentet som fastnar så till den grad på näthinnan och det utan minsta
svårighet. Lägg därtill den whiskeydränkta rösten och övertygelsen är
fullbordad. Den utlösande detonationen i ’World Boss’ är ett sådant tillfälle
där chockvågorna rullar på med oemotståndlig kraft. Glöm inte heller ’Done Got
Wise’ som om man inte visste bättre skulle kunna tro att Zeppelinarna har gått
till väders igen.
För en ’die-hard’ fan av the Mule (som mig själv) framstår CD 2 som av mer
akademisk art. Här tolkar ett uppbåd av sofistikerade artister (Glenn Hughes,
Elvis Costello, Dave Matthews etc.) de elva låtarna från CD1 på sitt eget vis.
’When The World Gets Small’ passerar dock inte obemärkt. Steve Winwoods
framförande är magiskt och det kunde plötsligt lika gärna vara en borttappad låt
från tiden med Traffic. Den flashback-känslan var inte att leka med. Det ska
gudarna veta.
Thomas Claesson
