Finfint livedokument
Whitesnake ”Live At Donington 1990” (Frontiers/Cosmos)
Release: 3 juni
En liveskiva inspelad på klassisk festivalmark i slutet av pudelhårdrockens första storhetstid – åh, vilka minnen… För en del är ordet pudelhårdrock ett skällsord, för mig betyder det partymusik som ger gott humör (och träningsvärk efter luftgitarrspelande).
Det var sannerligen inga fel på musikerna som sångaren David Coverdale hade på scenen i sitt Whitesnake 1990: Steve Vai (gitarr), Adrian Vandenberg (gitarr), Rudy Sarzo (bas), Tommy Aldridge (trummor). Helt i stil med den tidens hårdrockskonserter så fick bandmedlemmarna – med undantag för Rudy – chansen att glänsa i egna solonummer. Säga vad man vill om mer eller mindre långa solon, men det går inte att förneka skickligheten i hantverket. Och det var/är förstås ett måste för David att vila rösten emellanåt.
Hans röst ja… Det kanske är att kasta sten i glashus men jag hävdar bestämt att hans röst utan tvekan låter bättre i dagsläget – fylligare i stil med ett årgångsvin som åldrats väl. Mindre ylande liksom.
Låturvalet är det inga större fel på, även om det (som vanligt när det handlar om live- och samlingsskivor) finns utrymme för personliga synpunkter. Det är också det som gör att full pott uteblir: några av låtarna har helt enkelt inte åldrats väl. Exempelvis känns Is This Love sönderspelad…
Oavsett personliga synpunkter på enskilda låtar finns det knappast något fan av pudelhårdrock som inte älskar låtar som Slide It In, Judgement Day, Slow An’ Easy, Bad Boys, Ain’t No Love In The Heart Of The City (min personliga favorit) och Still Of The Night.
Ljudet är klockrent med påtaglig livekänsla och Live At Donington 1990 är därmed ett finfint livedokument av Whitesnake på sin kommersiella topp.
Magnus Bergström
